I riktigt gamla tider turades professorerna om att vara rektor. Kostnaderna för rekryteringen var därmed noll. När sedan rektorerna valdes för längre tid kan kostnaderna sägas ha ökat därför att valen tog bort tid från undervisning och forskning. Fortfarande var kostnaderna obetydliga även sedan universiteten ökat i storlek och fler personer kom att bli involverade i rektorsvalen.
En radikal förändring inträffade när universiteten och högskolorna för tjugo år sedan fick externa ordförande. Allt fler lärosäten kom då med tiden att sikta in sig på externa kandidater och att samarbeta med rekryteringsföretag. Därmed händer det numer allt oftare att de som är intresserade av att bli rektor för ett universitet eller en högskola ska vända sig till en företrädare för en rekryteringskonsultfirma i stället för till det rekryterande lärosätet. Att rekryteringsföretagens tjänster är förenade med kostnader kan var och en förstå. Men dessa är endast en av orsakerna till starkt ökande kostnader för rektorsrekryteringar.
En annan är den tilltagande tendensen att utannonsera rektorsposterna. Så länge det är annonser av det officiella slaget, som kan motiveras av universitetens och högskolornas roll som statlig myndighet, bör kostnaderna vara begränsade. Men därutöver finns nu en tendens att satsa på stora annonser som upprepas. Detta kostar normalt mycket pengar.
Priset när det gäller att satsa på omfattande annonsering för att få en ny rektor har nyligen Luleå tekniska universitet, LTU, tagit. Detta lärosäte var även tidigare känt för att satsa stort på utannonsering av allehanda tjänster. Även om dessa annonser har varit många så har de ändå haft begränsat omfång.
Nu vid senaste rektorsrekryteringen har däremot det norrbottniska universitetet verkligen överträffat sig självt. Man har köpt helsidesannonser på bästa annonsplats i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och Dagens industri. Dessutom har annonserna upprepats under flera dagar. Notan för dessa annonser rör sig av allt att döma om betydande belopp.
Det kan förstås hävdas att de här annonserna ska ses som en marknadsföring av LTU. Läsarna får nämligen veta att rektorn ska rekryteras till ”Sveriges nyttigaste universitet”, som är ”ett ledande tekniskt universitet för attraktiv och hållbar utveckling” och som bedriver ”forskning & utbildning i världsklass”. Annonserna kan dock leda till två reaktioner som inte är fullt så positiva. Den ena är att det är så oattraktivt att bli rektor för LTU att man därför behöver genomföra denna dyrbara annonskampanj. Den andra är att lärosätet har för mycket pengar för sin verksamhet vilket kan uppfattas negativt av den skattebetalande allmänheten.
Det som nu är gjort vid LTU kan inte göras ogjort. Det kan dock finnas anledning för dess styrelse att i framtiden överväga om inte universitetsmedel gör bättre nytta inom utbildning och forskning än som ett betydande stöd till svensk dagspress. Framför allt bör vi hoppas att denna massiva annonskampanj från Luleå inte sporrar andra styrelser vid landets universitet och högskolor att följa efter. Det har nämligen hänt tidigare att de mer marknadsorienterade lärosätena har blivit förebilder för dem som stått för mer akademiska värden.
Om andra nu skulle följa LTU:s aggressiva och dyrbara kampanj för att få en ny rektor vore det mycket olyckligt. I stället borde kostnaderna för rekryteringen av rektorer reduceras genom att man i betydligt mindre utsträckning använder sig av rekryteringskonsulter och spektakulära annonser.
Lars Engwall
Professor emeritus i företagsekonomi,
Uppsala universitet
