Tisdag 20 januari, 2014. Väckarklockan ringer och tusentals forskare och ingenjörer världen över slår på sina datorer för att bevittna ett stycke rymdhistoria.
Satelliten Rosetta, som för tio år sedan skjutits upp för att studera kometen 67P Churyumov-Gerasimenko, ska väckas upp ur den dvala den försatts i mer än två år tidigare. För att kunna följa kometens bana var Rosetta tvungen att färdas så långt ifrån solen att energin inte räckte till för att kunna köra satelliten på vanligt sätt. Därav klockan som nu ska väcka Rosetta ur sin sömn. Men kommer det att fungera? European Space Agency, ESA, direktsänder. Det tar omkring 45 minuter för signalen att nå fram, men väckningen lyckas och kontakten är återupptagen. Forskarna jublar.
Hemma i sitt hus i Kiruna sitter en av dem: Gabriella Stenberg Wieser, vid det laget relativt nyanställd vid Institutet för rymdfysik, IRF, och ny medarbetare i Rosetta-projektet, och för henne vidtar nu arbetet med att analysera data från satelliten.
Som en lastbilshytt
Hon blev överraskad av att mätningarna var så bra, särskilt med tanke på att instrumenten byggdes redan på 1990-talet. Bland annat studerade hon kometens atmosfär, som förändras hela tiden utifrån hur kometen rör sig runt solen. Det betyder att den blev till ett labb där forskarna kunde undersöka nya förhållanden hela tiden, förklarar Gabriella, som med inlevelse berättar om Rosetta.
– Satellitkroppen är stor som en lastbilshytt, med två stycken 15 meter långa solpaneler, så varje panel är som ett lastbilssläp. Det ger ett vingspann på 33 meter, en ganska stor fågel…
Lastbilsmetaforen är bara ett exempel på de många konkreta bilder som kännetecknar Gabriellas berättande. Ännu tydligare blir förmågan att förklara när hon berättar om solsystemet.
– Kometer är restmaterial från när solsystemet blev till för 4,6 miljarder år sedan, och om man tänker sig en byggarbetsplats är kometerna skräpet som blir kvar när fähuset är färdigt. Så vill man se vad huset egentligen är gjort av, då ska man titta på kometerna för de har nog inte förändrats sedan huset – alltså solsystemet – byggdes.
En vanlig människa
Hon har hela tiden glimten i ögat, en sorts finurlig entusiasm, och det är lätt att förstå varför teamet bakom Fråga Lund ville ha henne i panelen när tv-programmet återuppstod 2016. Hon tror själv att hon blev tillfrågad tack vare förmågan att prata ”som en vanlig människa” och att hon till stor del saknar vad hon kallar klassisk, akademisk utstrålning.
– Folk blir inte så rädda för mig, de tror att jag är vanlig. Jag tycker om att undervisa på grundläggande nivå och det är en bra grund för att göra folkbildande verksamhet.
Ingen i tv-produktionen var dock beredd på den debatt som uppstod förra hösten. Flamsigt, oseriöst och förlöjligande av forskning, tyckte vissa.
Gabriella hade inga problem med att försvara programmet. Hon var också van sedan tidigare att kritiseras av andra forskare för sitt arbete med utåtriktad verksamhet och folkbildning.
– Vissa tycker att som forskare ska du väl ägna dig åt forskning och att utåtriktade projekt är triviala, så på det sättet var jag beredd på att alla inte skulle gilla vad vi gjorde.
Samtidigt har programmet haft bra tittarsiffror och Gabriella har också fått beröm för sin insats.
– När jag får feedback från folk jag träffar, kanske speciellt 9–10-åringar, då blir jag glad och då spelar det ingen roll vad vita, medelålders, manliga akademiker tycker. Jag kanske passar att inspirera barn med det språk och uttryck som jag har.
Politiskt intresse
Fascinationen för rymden har funnits där sedan Gabriella själv var barn. Hon brukade sitta på en stol på gården hemma i Vänersborg och titta på stjärnorna. De flesta barn är intresserade av rymden, tror hon, men intresset avtar ofta i tonåren. Det gjorde det inte i Gabriellas fall, hon ville lära sig rymdhistoria, om de första satelliterna och astronauterna, både ur ett tekniskt och ett politiskt perspektiv. Möjligheten att arbeta med rymden som vuxen fanns dock inte i medvetandet och efterhand tog det politiska intresset en annan inriktning, mot fredsfrågor och internationella relationer.
– Jag tänkte egentligen bli generalsekreterare för FN – och det tänker jag kanske fortfarande …
Fysik är enkelt och vackert
Hon var bra på det mesta i skolan och funderade på att läsa språk eller journalistik. Men efter naturvetenskaplig linje på gymnasiet var det fysiken som drog det längsta strået, mycket tack vare en bra lärare.
– Fysik, precis som språk, är ett system för att analysera världen. Det är egentligen väldigt enkelt och vackert. Det hänger ihop med det jag ser omkring mig och kan användas för att räkna ut och förstå hur saker funkar. Batterier, lampor som lyser, väldigt konkret.
Efter ett sabbatsår gick flyttlasset till Umeå där Gabriella kommit in på teknisk fysik. Hon hade ingen riktig uppfattning om vad akademiska studier innebar och beskriver det själv som att hon strulade och inte gjorde saker som det var tänkt. Hon hade inte släppt politiken och läste därför freds- och konfliktstudier parallellt. Men framför allt lärde hon känna lärare och forskare på fysikinstitutionen och var redan som student med och arrangerade lärarkonferensen Fysikdagarna. Mot slutet av utbildningen tog hon initiativ till att starta en sommarkurs i astronomi och rymdfysik, öppen för alla som gått naturvetenskaplig linje på gymnasiet. Hon genomförde kursen tillsammans med två forskare, höll lektioner och labbar.
– När jag lärde känna de där forskarna förstod jag att forskare inte är så smarta. Jag hade haft en naiv bild av forskare som elitmänniskor, men under konferensen och kursen insåg jag att det inte alls var så. Fysik förstod de bättre, för det hade de ju sysslat med mycket längre än jag. Men det allvetande geniet som jag hade tänkt mig fanns inte.
Tvivlade på sig själv
Nu insåg Gabriella att även hon kunde bli forskare och påbörjade sin forskarutbildning i Umeå. Snart upplevde hon krångel igen, kom in på ett spår som inte fungerade och efter två år hade hon kört fast. Tillsammans med sin handledare bytte hon inriktning och började se resultat. Samtidigt undervisade hon ovanligt mycket och utvecklade nya kurser. Det blev för mycket, Gabriella gick in i väggen och blev sjukskriven i ett halvår.
– Till slut blev jag klar men det var lite krokigt och jag tvivlade mycket på mig själv. Jag blev frustrerad och hamnade i en negativ spiral. Det positiva är att det gav erfarenhet, men det dåliga var att det tog lång tid innan jag trodde att jag kunde lyckas igen.
Sista året som doktorand bestämde sig Gabriella för att hon verkligen skulle bli klar och hon satte upp en tydlig målbild av själva disputationen. Det fungerade och efter nio år som doktorand disputerade hon 2005. Hon är glad över att det i dag finns bättre system för att i tid fånga upp liknande svårigheter som hon hamnade i och hon hoppas vara en förebild för andra som inte följer en akademisk karriär enligt en oskriven regelbok.
Etablerad i Rymd-Sverige
Nästa karriärkliv blev en postdoktjänst i Uppsala och Gabriella tänkte fokusera på att forska och skriva artiklar. Samtidigt var hon, tillsammans med sin handledare, involverad i planerna på att bygga ett observatorium i Umeå. När handledaren gick bort i cancer blev det Gabriella som fick driva projektet i hamn och resultatet blev det som i dag är Umevatoriet. Trots att hon var i Umeå halva tiden blev hon färdig med sin postdok och fick så småningom en tjänst som forskarassistent i Kiruna, tidsbegränsad till fyra år. Hon visste inte hur hon skulle trivas i den utpräglade industriorten långt i norr, men tyckte att jobbet var fantastiskt och hur som helst går ju fyra år fort.
– Jag körde bil upp och ju längre norrut jag kom, desto lyckligare blev jag. Så jag kom till Kiruna, blev med man, tillsvidaretjänst, hus och fjällstuga. Och en skoter. Vad mer kan man kräva?
Gabriella fick anslag från Rymdstyrelsen, i samband med det gjordes tjänsten om till en tillsvidareanställning och i dag är hon etablerad i det Rymd-Sverige som hon beskriver som framgångsrikt och känt för att leverera bra resultat med små resurser. Ett kvitto på framgångarna är att Sverige får med instrument på stora expeditioner, som Rosetta och Juice, ett europeiskt projekt som är en av de saker Gabriella nu är mest involverad i. Rymdsonden Juice ska skickas iväg till Jupiter år 2022 och åtta år senare ska den vara framme.
– Då vill jag vara kvar och analysera resultaten, det hinner jag innan jag går i pension. Tidsperspektiven inom rymdforskningen blir allt längre i takt med att vi åker allt längre ut. Och det är speciellt att instrumenten måste kunna användas under så många år.
Men hur blev det då med FN-jobbet? Gabriella menar att hon på sätt och vis har ett FN-jobb.
– Rymdprojekt är också fredsbevarande. För att nå våra mål måste vi acceptera de olika kulturer och synsätt som finns i de nationer som är inblandade. Jag har fått lite av allt jag ville – jag får skriva som en journalist, jag får arbeta internationellt och jag får göra fysik också.
