Forskare tvingas leva med hot och hat

Vem vill ha ett samhälle där röster tystnar?

21 september, 2017
Per-Olof Eliasson

Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Ord spelar roll, och när det offentliga samtalet smutsas ner av okvädningsord får det konsekvenser. Inte heller forskarna går fria från hat och hot.

I år har hat och hot mot forskare uppmärksammats i betydligt större utsträckning än tidigare. Men problemet är inte nytt.
Exempelvis rapporterade Life Science Sweden år 2013 om att bilbränder, hembesök och hotfulla telefonsamtal inte är ovanligheter för forskare som använder djurförsök.

 Universitetsläraren har skrivit om forskare som utsatts, som 2015 när två Linköpingsforskare publicerade en artikel på DN Debatt om sverigedemokratiska väljares främlingsfientlighet och fick motta dödshot via mejl.
Eller 2016 om vargforskare som är utsatta från både varghatare och vargkramare.

Men i år har nu har fenomenet fått en mer generell uppmärksamhet. Mest omskriven blev i augusti en webbsida med högerextremt innehåll som pekade ut över 500 forskare som ”maktelitens bedragare och förrädare” vilka ska ”granskas och dömas”. Forskarna hade på sajten sällskap av en lång rad svenska politiker, journalister, aktivister och opinionsbildare.
Vidare tog Universitetsnytt från Stockholms universitet i nummer 3/2017 upp frågan i ett sexsidigt tema.

Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet, har i en serie artiklar uppmärksammat problemet. Genussekretariatet menar att hat och hot främst drabbar maktkritisk forskning och att hatet och hoten mot genusforskare och andra maktkritiska forskare har ökat; att forska på genus, klass, rasism eller queerteori provocerar. Kvinnor är mest utsatta.

”Dagens högerextrema, antifeministiska och socialkonservativa åsikter får numera legitimitet av etablerade politiker och det påverkar det offentliga samtalet”, skriver Maria Grönroos, tf föreståndare för Nationella sekretariatet för genusforskning, i en debattartikel i tidskriften Curie.

Nu är inte ytterhögern de enda som ägnar sig åt hat och hot och även handgripliga attacker, Life Science Sweden rapporterar ju om djurrättsaktivister. I Säpos rapport om våldsbejakande extremism från 2013 lyftes de autonoma miljöerna fram som den största faran för demokratin. Men den autonoma vänstern är mig veterligt inte aktiv med aktioner mot forskare. I gengäld är det lätt att hitta anklagelser mot forskare för att de ursäktar våld från extremvänstern.
Men det verkar vara extremhögern som först har förstått internets möjligheter att med enkla medel skapa politiska kampanjer och som har kunnat utnyttja det spelrum och frånvaro av social kontroll som anonymitet på nätet, diskussionsgrupper och sociala media ger.

Nordisk information för kunskap om kön, NIKK, går i en ny rapport av Moa Bladini igenom hat och hot i Norden.
Föga förvånande är de ämnen som genomgående väcker mest hat i Norden politiskt laddade frågor som jämställdhet, integration och flyktingpolitik.
Rapporten konstaterar att det också verkar finnas starka krafter som i organiserade former vill tysta de som forskar i de ämnena.

Det är lätt att inse att den här sortens angrepp på den fria forskningen och det offentliga samtalet är ett demokratiskt problem.
De forskare som framträder med namn i artiklar om näthat säger ofta att de inte låter sig tystas, även att de ofta blivit försiktigare.
Men hur är det med dem som inte hörs? De som kanske idkar självcensur, undviker känsliga ämnen och/eller att synas i offentligheten.

Om varje forskare som framför tankar som misshagar någon annan utsätts för en störtflod av tillmälen, och hot som kanske kan sättas i verket, blir en ofrånkomlig följd att de som inte är extremt hårdhudade tänker sig för nästa gång de framträder i offentligen.
Men vem vill ha ett samhälle där bara de hårdhudade törs yttra sig? Vem vill ha ett samhälle där röster tystnar?

Naturligtvis är det här ett stort arbetsmiljöproblem för de drabbade forskarna och det är en fråga som lärosätena som arbetsgivare måste ta tag i. Många röster efterlyser också en stark kollegial uppslutning när andra forskare blir utsatta för hat och hot.

I vilken utsträckning forskare drabbas är däremot okänt. Nationella sekretariatet för genusforskning vill därför se en kartläggning av forskares utsatthet för hat och hot.
Det är omvittnat att polisanmälan om hot på nätet ytterst sällan ger något resultat.
Eftersom det dessutom saknas rättsskydd mot näthat som handlar om någons kön, ålder, sociala status eller politiska åskådning, är det lätt att instämma i NIKK-rapportens förslag att man bör initiera arbete som kan resultera i ny lagstiftning.

Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se

Per-Olof Eliasson

Håller du med eller inte? Skriv till redaktionen.

Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023