I mars i år efterlyste jag i en nyhetskrönika att akademin ska kliva fram och ta sitt ansvar i samhällsdebatten.
Jag skrev: I många länder finns oroande tendenser till faktaresistens, postsanning och högerpopulism som hotar det demokratiska samhälle vi tagit för givet. Kanske är det dags att akademin på allvar går in i samhällsdebatten.
Kanske håller något på att hända nu.
För den som i likhet med mig följer Almedalsveckan på avstånd kan det verka som om ämnen som faktaresistens och alternativa sanningar intagit en stor plats. En sökning på ”fake news” i Almedalsprogrammet 2017 ger 30 träffar. En likadan sökning på programmet 2016 ger noll träffar.
Och det är hoppingivande när medieprofessorerna Jesper Strömbäck och Bengt Johansson på JMG i Göteborg kliver fram och ryter till att ”robust forskning” visar att det inte är mediernas fel att de misstros, i stället är det ett utslag av ”fientliga medier-fenomenet”.
Just när det gäller falska nyheter och misstro mot fakta har forskare en definitiv roll att fylla, och förklara gång på gång att så här ligger det till. Vara lika uthålliga som trollen, rent ut sagt tjata.
De mest engagerade trollen lär inte bli övertygade, men för alla de medelsvensson som får sina nyheter på nätet och som utsätts för en strid ström av snedvridna fakta behövs det en samhällsinsats att lägga till rätta.
En nygammal ståndpunkt förs fram i Sydsvenskan av Cecilia Christersson och Björn Johnson vid Malmö högskola. Forskningsresultat ska integreras i politiska beslut.
De påpekar att inom hälsa och medicin finns det etablerade kanaler för att tillvarata och använda ny forskning, men:
”Inom samhällsvetenskap, beteendevetenskap och humaniora ligger ansvaret för att forskningen ska komma till nytta i stället på forskarna själva”, menar Malmöforskarna.
Och det är naturligtvis en mycket god tanke att ”robust forskning” ska bli synlig i samhällsdebatten och ligga till grund för väl avvägda politiska beslut.
Men å andra sidan har universitetsvärlden en del att jobba med på hemmaplan.
Jag drar mig till minnes ett anförande av statsvetaren Bo Rothstein, kanske var det vid SUHF:s tioårsjubileum 2005, där han presenterade forskningsresultat som chockat honom själv.
”När svenska forskare i ledande ställning ska analysera och åtgärda problem inom högskolevärlden är de programmatiskt ointresserade av forskning”, sa han.
Han räknade upp en rad områden där det finns internationell forskning och erfarenhet som ingen tar del av i Sverige.
Det rör sig om områden som rekrytering, mångfald, jämställdhet, forskarutbildning, starka forskningsmiljöer och forskningsansökningar.
”Jag kan inte hitta någon större förändring av svenskt högskoleväsende som faktiskt bygger på forskning”, hävdade han och fortsatte:
”Det stora problemet är att om vi som forskare inte tycker forskning är bra för att hantera sektorns egna problem varför ska forskningen var bra för att lösa några andra problem? Det skulle jag vilja veta.”
Med Rothsteins forskning i minnet:
Svenska forskare, upp till bevis för forskningens samhällsrelevans!
Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
