Var fjärde doktorand har på något sätt blivit snuvad på sina forskningsresultat. Lika många menar att brister i handledningen har utgjort ett hinder i deras forskningsarbete. Det visar rapporten Doktorandspegeln från Universitetskanslersämbetet, som Universitetsläraren tidigare rapporterat om.
Det här kan få allvarliga konsekvenser, säger Anna Ilar, ordförande för SULF:s doktorandförening, SDF, under seminariet Äras den som äras bör – om doktoranders väg till självständighet i Almedalen.
– Det kan påverka själva avhandlingen och doktorandens utveckling mot att bli en självständig forskare. Andra konsekvenser kan vara att doktoranden avbryter sin forskarutbildning eller lämnar akademin efter disputationen. Om handledaren inte har satt med doktoranden på artiklar kan det få allvarliga konsekvenser för personens förutsättningar att fortsätta inom akademin, eftersom antalet publikationer i mångt och mycket avgör framgången, säger hon.
Anna Ilar berättar att problem med handledaren är en av de vanligaste anledningarna till att doktorander söker sig till SULF. Det kan vara att handledaren utnyttjar sin maktställning, medvetet eller omedvetet, mot doktoranden.
– Doktorandspegeln visar att handledaren till exempel utnyttjar doktorandens resultat, men det kan också handla om rena trakasserier, säger hon.
Tydlighet mot handledare
Sven Stafström, generaldirektör för Vetenskapsrådet, menar att konkurrensen i forskningssystemet är en av de främsta anledningarna till att den som förtjänar cred för forskningsresultat inte får det. Samtidigt driver konkurrens god kvalitet.
– Det viktigaste är att institutioner och handledare stimulerar unga forskare i stället för att konkurrera, och, ibland, trycka ner, säger han.
Anna Ilar säger att universiteten måste vara tydliga mot handledare där det upprepade gånger finns tecken på att arbetet inte fungerar. Annars kommer beteendet att fortsätta.
– Den handledaren ska inte få ha fler doktorander.
Den viktigaste förebyggande åtgärden, menar hon, är den individuella studieplanen – och uppföljningen av den. Den ska inte bara innefatta ekonomiska förutsättningar, utan också vilka förväntningar och åtaganden som doktoranden och handledaren har gentemot varandra.
Öppna upp slutna grupper
Moderator Karin Åmossa, chefsutredare på SULF, undrar om panelen ser några kopplingar mellan doktorandernas problem, den resultatinriktade kulturen och oredlighet. Sven Stafström har en känsla av att problem framför allt uppstår i mindre, slutna grupper.
– En viktig åtgärd är att se till att de mindre, slutna grupperna kopplas till ett bredare kollegium. Då får vi större insyn och fler personer är delaktiga i processen.
Anna Ilar efterlyser tydliga riktlinjer för vad forskningsfusk och olovlig användning av forskningsresultat är. Sven Stafström svarar att en definition är på gång i Sverige, i alla fall när det gäller forskningsfusk. Han poängterar också vikten av att information om god forskningssed kommer in tydligare i doktorandutbildningen men också på senior nivå.
Här håller Anette Gröjer, senior rådgivare, Universitetskanslersämbetet, med:
– Doktorander behöver fler kurser om vad olovligt utnyttjande av forskningsresultat egentligen innebär, säger hon.
Efterlyser annat system för bedömning
Sven Stafström invänder att seminariet presenterar en lite väl mörk bild av utvecklingen. 86 procent av doktoranderna är ändå nöjda med sin utbildning.
– Det har blivit väsentligt bättre över tid, säger han.
Anna Ilar har också fått en positiv bild av Doktorandspegeln.
– Många har varit nöjda med sin utbildning. Det visar på att vi har en av de bästa forskarutbildningarna i världen med några av de bästa anställningsvillkoren, säger hon.
I publiken sitter Anna Karlsson, vicedekan för forskarutbildningen vid Sahlgrenska akademin, som undervisar doktorander i publiceringsetik. Hon säger att doktoranderna ofta är frustrerade över vad det egentligen är som gäller.
– Jag tror att det doktoranderna råkar ut för är att postdokarna behöver meriterna. Postdokarna hamnar som första namn och doktoranderna längre ner, även om de kanske har gjort den stora delen av arbetet. När vi sedan söker pengar från VR och andra finansiärer är publikationslistan det viktigaste, och då tror jag att ni har ett jätteansvar för att hitta andra system för att bedöma ansökningar, säger hon.
Sven Stafström protesterar, Vetenskapsrådet räknar inte bara publikationer, utan framför allt forskningsidén.
– Jag har suttit och bedömt i Vetenskapsrådet i fyra omgångar, och jag håller inte riktigt med dig, svarar Anna Karlsson.
