Varifrån kommer musiken? Den frågan ställde regissören Ingmar Bergman i programmet Sommar i Sveriges Radio 2004. Det undrade också panelen på ett seminarium i Almedalen under måndagen som ordnades av Cusanus, ett dialog- och utbildningsprojekt om religion och naturvetenskap vid Uppsala universitet.
– Varför har naturen gett oss en egenskap vi inte behöver? Det skrev författaren Peter Nilsson i Rymdväktaren, säger Jan Fagius, neurolog vid Akademiska universitetssjukhuset i Uppsala, docent vid Uppsala universitet och, enligt egen utsago, en hygglig flöjtist och körsångare.
Musiken, fortsätter han, har funnits i alla mänskliga kulturer. I Tyskland har det till exempel hittats fragment av en benflöjt som är runt 35 000 år gammal, men notskriften kom först på 700-talet. Jan Fagius berättar att Charles Darwin skrev i Descent of Man att musiken måste räknas som den mest mystiska egenskap som människan äger. Han trodde att sången hos människor, liksom hos fåglar, skulle kunna vara hanens sätt att locka honor för att vidhålla släktet.
– Den åsikten vidhöll han livet ut, men numera är det en i huvudsak övergiven tanke. Bland annat därför att mannen i så fall borde vara betydligt mycket mer musikaliskt talangfull än kvinnan, och det finns inget som talar för det, säger Jan Fagius.
Överlevnad eller bieffekt
Har musiken ett primärt överlevnadsvärde för människan eller är den en trevlig evolutionär bieffekt? Martin Cederwall, professor i teoretisk fysik vid Chalmers tekniska högskola, säger att ett primärt syfte som ofta lyfts fram är musikens vikt för att främja social sammanhållning.
– Det stödjs möjligen av studier av hur samlar- och jägarfolk använder musik än i dag, och som man tror kan spåras tiotusentals år bakåt i tiden. En annan teori är att språket skulle springa ur musiken.
Jan Fagius tittar på sina anteckningar, nedskrivna på baksidan av ett notpapper, och citerar How the Mind Works av Steven Pinker.
– Han säger att musik är det allra tydligaste exemplet på en icke adaptiv funktion som människan har utvecklat, det är bara ett socker om belöningssystemet i hjärnan tar till sig, och som vi njuter av, läser han och får publiken att skratta.
Inget musikcentrum i hjärnan
Jan Fagius berättar om ett annat argument för att musiken är primärt adaptiv, alltså en del av vår anpassning för att överleva som art: spädbarns förmåga att reagera på musik.
– Spädbarn har ett musikaliskt minne som sitter i under några dagar i början av livet, och de kan skilja harmonisk från disharmonisk, konsonant från diskonsonant, musik, och det är tydligt att de föredrar konsonant musik.
Människor kan också drabbas av amusi, en hjärnskada där den musikaliska förmågan försämras eller förstörs helt. Forskarna har dock inte kunnat hitta något musikcentrum i hjärnan.
– Det är en låg biologisk kostnad för amusi. Du förlorar en kvalitet i livet, men kan fortsätta leva vidare rent praktiskt utan minsta bekymmer, till skillnad från afasi, förlamning eller att förlora hörseln.
Jan Fagius kommer till slut fram till att musiken ändå är en trevlig bieffekt. Hörseln och vår förmåga att uppfatta olika ljud är evolutionär, det är också en förutsättning för det talade språket, men:
– Jag tror att vi människor, i takt med att vår kognitiva förmåga utvecklades, upptäckte att det här var så roligt att vi utvecklade det till en välsignelsebringande bieffekt av den grundläggande evolutionen. Det finns de som blir ursinniga när de hör mig säga detta, säger Jan Fagius.
Martin Cederwall är en av dem som inte håller med.
– Det är en hårfin skillnad kring vad som är adaptivt och vad som är en bieffekt. Det blir nästan vilseledande att säga så.
Martin Cederwall och Jan Fagius avslutar seminariet med att enas om att de båda gläds åt musiken.
