Vetenskapligt fusk kan vara del av större samhällstrend

En världsbild byggd på önsketänkande snarare än sanningar kan få förödande konsekvenser.

I Universitetsläraren 24 maj skriver några representanter för Göteborgs universitets doktorandkommitté om en oroande trend gällande ökad acceptans för plagiat i doktoranders arbeten. Huvudorsaken till acceptansen för plagiat är enligt dem att man vill skynda på processen för vissa doktorander att snabbt meritera sig. Författarna till debattinlägget kräver högre krav på sanktioner mot doktorander som bryter mot forskningsetik även i de delar av utbildningen som inte examineras. Debattinlägget väcker frågor kring den allt hårdare konkurrensen om forskningsanslag och tjänster som i dag präglar forskares vardag. Har plagiat och andra oetiska arbetssätt hos doktorander blivit vanligare i jakten på publikationer och meritering? Vad innebär i så fall det?

Mycket tyder på att representanterna för doktorandkommittén sätter fingret på en allmän trend. The Economist skriver 1 juni 2017 om hur akademiska tidskrifter i allt större utsträckning får kämpa hårt för att komma till rätta med den allt större mängden artiklar som innehåller olika typer av forskningsfusk och samtidigt med den allt större utmaningen att få duktiga akademiker att åta sig det mödosamma arbetet att granska artiklarna inför publicering (så kallad peer review) och därmed möjliggöra upptäckten av artiklar där fusk förekommer.

Den här utvecklingen tycks bestå dels av ett ökat antal fall där ett rent uppsåt att fuska förekommer, dels av andra mer svåråtkomliga fall. I de senare tycks det mer handla om ett slags kvalificerat slarv, där man rundar hörn och tar genvägar utan att detta upptäcks. Till slut blir det normaliserat.

Forskaren Anette Risberg vid Copenhagen Business School har kommit fram till att flera forskare inom hennes eget forskningsområde förefaller ha refererat andras texter utan att ens ha läst texten, och därmed inte heller förstått vad som egentligen menades med den. Texten som refereras läses alltså inte i original, utan refereras bara på samma sätt som den refereras av andra utan någon egen kontroll av källan. På detta sätt följer felaktigheter med och etableras som sanningar (Risberg, A. (2012), The stake of high failure rates in mergers and acquisitions. I H. Anderson, V. Havila & F. Nilsson (red.), Mergers and acquisitions: The critical role of stakeholders. Abingdon: Routledge, s. 247–268).

Kanske är det här del av en större samhällstrend – en allmän trend där sanningen som begrepp helt enkelt börjat lämnas lite därhän till förmån för uppfattningen att det ju ändå inte finns en sanning, utan endast en stor mängd av olika tolkningar och versioner.

I ett tal vid den sextonde musikvetenskapliga kongressen i Stockholm för några år sedan berättade professor Niels Krabbe om arbetet med att ge ut samtliga verk av den välkände danske kompositören Carl Nielsen i nyutgåva. Arbetet sträckte sig över 15 år, från 1994 till 2009, och omfattade en grupp danska och engelska Carl Nielsen-forskare som likt arkeologer arbetade ihärdigt och metodiskt med att finna den mest autentiska nedteckningen av varje takt av kompositörens verk.

Det mödosamma arbetet, som resulterade i den berömda Carl Nielsen Udgaven, innebar nära 50 000 ändringar i de befintliga verken. Ändringarna var i vissa fall mycket tydliga, såsom att ett ”c” ändrades till ett ”g”, men oftare var de av betydligt mer subtil karaktär. Samtliga ändringar hade dock det gemensamt att de utgjorde en bättre – det vill säga en mer sann – framställning av Carl Nielsens ursprungliga intentioner, utifrån studier av samtliga existerande källor om verken.

Musikforskare hade länge påpekat att Carl Nielsens verk genomgående behövde bearbetas. Behovet var särskilt stort i det här fallet eftersom kompositören var känd för att ofta och gärna sprida sina verk till vänner och kollegor, som i sin tur gjorde ändringar, tillägg och omorkestreringar.

Forskarna satte i gång med arbetet trots stora utmaningar med finansieringen: det gedigna, omfattande och därmed naturligtvis även mycket resurskrävande arbetet med den nya utgåvan kom att kosta totalt 40 miljoner danska kronor. Finansieringen säkrades dock med både statliga och privata medel. Staten garanterade i det här fallet till och med att projektet skulle kunna slutföras, om än med vissa motkrav, såsom att det skulle ske inom en viss tidsram och att det även söktes andra finansieringskällor.

Bakgrunden till den stora statliga satsningen var inte ett plötsligt engagemang för musikforskning och skapandet av vetenskapliga, eller så kallade ”kritiska”, utgåvor av äldre musik. Motiven låg snarare i att kritiken mot de befintliga utgåvornas skick, framför allt när det gällde Carl Nielsens operor, hade spridit sig till internationella operascener och till och med blivit till nyheter i utländsk dagspress, något som upplevdes som mycket pinsamt i Danmark. Med den nya utgåvan kunde den älskade och hyllade kompositörens verk spelas med perfekt notunderlag på scener världen över.

Det var dock inte alla som efter arbetets färdigställande mottog den nya utgåvan med öppna armar. De danska musikerna och orkestrarna var bland de allra starkaste motståndarna. Förklaringen låg i att dessa hade vant sig vid att spela Carl Nielsens verk i enlighet med de tidigare befintliga utgåvorna.

Ett sådant motstånd är ett mycket vanligt fenomen för musikforskare över hela världen: när forskare kommer med nya – mer sanna – utgåvor, möts detta inte sällan av ett kraftigt motstånd bland landets egna musiker. Trots ibland hårfina justeringar är det helt enkelt inte så det ska låta, menar musikerna, eftersom de sedan barnsben har lärt sig att spela styckena på ett visst sätt, lyssnat och jämfört inspelningar av framstående orkestrar som spelar de gamla utgåvorna, och helt enkelt tagit kompositören till sitt hjärta med de felaktigheter som ditintills funnits.

Det finns dock argument för att det här arbetet är viktigt och angeläget helt oavsett vilken kompositör det handlar om eller vilka politiska intressen som må finnas i det. Professor Niels Krabbe använde sig av exemplet Mona Lisa.

Låt oss säga att vi upptäcker att det finns ett lager gammal olja och smuts på den berömda tavlan. Skulle vi inte då vara intresserade av, eller kanske rent av skyldiga, att avlägsna detta för att se hur Leonardo da Vinci faktiskt hade avsett att tavlan skulle se ut? Det skulle nog många svara ja på. Samtidigt skulle kanske många, inte minst konstälskare, känna en viss sorg om det visade sig att avlägsnandet av en liten fläck av smuts faktiskt ändrade Mona Lisas leende, om än knappt märkbart.

Det finns två fundamentalt olika sätt att förhålla sig till de här frågorna. Det ena sättet, som kom till uttryck bland danska musiker, är att hävda att vi ändå aldrig kan få reda på hur den sanna versionen av det ursprungliga verket såg ut. Den nya, vetenskapliga, utgåvan blir bara ännu en version av Carl Nielsens verk – närmare bestämt utgivarens version. Det finns helt enkelt ingen ”sann” version, utan allting är versioner av versioner. Den som likt en arkeolog försöker söka en mer sann version kommer aldrig att uppnå något annat än ytterligare en version, som även denna skiljer sig från alla andra, inklusive originalet. Därmed finns det heller inget som säger att denna version skulle vara bättre än någon annan.

Inom musikens värld talar man ibland om att ett framträdande visserligen kan sträva efter att vara ”tidstroget” – alltså låta på det sätt som det gjorde när kompositören skrev verket – och därmed bli mer autentiskt. Samtidigt behöver man vara medveten om att vi också har ”tidstrogna öron” – instrumenten och omgivningen har förändrats med tiden, vilket skulle kunna innebära att intentionerna faktiskt gestaltas bättre med mer anpassade framställningar, snarare än med helt autentiska.

Även inom akademin kan uppfattningarna om vad bra forskning till exempel är för någonting skilja sig åt kraftigt, och idéer och föreställningar om vad bra forskning är kan behöva förändras över tid. Men detta sker i så fall inte genom att ursprungliga källor förvrängs i det dolda, utan genom en aktiv öppen debatt där andra forskares ursprungliga och sanna intentioner återges, ifrågasätts och vidareutvecklas, på ett så riktigt sätt som möjligt.

Ett sådant förhållningssätt skiljer sig fundamentalt från synen att allt endast är versioner av versioner, och ger i förlängningen upphov till frågorna: Finns det verkligen inte versioner som ligger närmare en ursprunglig intention än andra? Och borde det inte i så fall vara angeläget att alltid söka efter att närma sig dessa?

Med de här frågorna flyttas fokus från musiken i stället över till musikerna och deras starka motstånd att ändra sina egna invanda sätt att se på (och höra) världen. Och därmed har vi tagit oss från den specifika frågan om utgivning av klassisk musik och hamnat mitt i den allmänmänskliga frågan kring våra förgivettagna föreställningar – och kanske framför allt vår svårighet att omvärdera dessa.

En känd professor vid Stanford University avslöjade under en föreläsning vid en stor internationell konferens den (dittills) väl bevarade hemligheten att ett relativt stort antal nyutexaminerade studenter från Stanford faktiskt inte klarar sig så bra ute i arbetslivet. Detta berodde enligt professorn på att studenterna inte blivit undervisade i hur organisationer faktiskt fungerar, utan hur de borde fungera. Utbildningen baserade sig alltså i någon mån på önsketänkande, vilket i sin tur gjorde studenterna dåligt förberedda för den verklighet som sedan mötte dem.

Att basera sin syn på världen på önsketänkande snarare än sanningar kanske kortsiktigt är enklare, men det kan alltså få förödande konsekvenser på längre sikt.

En avgörande fråga vi måste ställa oss mot bakgrund av det som representanterna för Göteborgs universitets doktorandkommitté skriver är: Vad får doktorander för föreställningar om sig själva och vad deras framtida arbete som forskare innebär om vi börjar se mellan fingrarna med oetiska forskningsmetoder redan under doktorandutbildningen?

Doktorander och andra forskare som ägnar sig åt plagiat och andra oetiska arbetssätt bär naturligtvis själva ett mycket stort ansvar. Men ett än större ansvar bär de handledare och chefer som bryr sig mindre om sanningen och mer om den välpolerade fasaden, och som kanske därför ser mellan fingrarna med det.

Frågan är om det trots allt inte ligger något i Thomas Thorilds ord, som i guld pryder ingången till Uppsala universitets aula: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.” Det är dock ett mödosamt arbete att söka efter sanningen. Det kan vara obekvämt och det kan ta lång tid. Det kan dessutom vara med sorg som man ibland tvingas ge upp sina förgivettagna föreställningar. Men att inte ge upp dem när man börjat glida lite för långt bort från sanningen är så långt mycket värre. Professor Niels Krabbe hänvisade i sin föreläsning till Esaias Tegnérs talesätt ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”.
Tanken på en framtid med forskare som i allt större utsträckning inte bara tänker fritt, utan även dunkelt, ger åtminstone mig kalla kårar. Det är inte till detta som vi har universiteten.

Anna-Karin Stockenstrand
Docent i företagsekonomi vid Uppsala universitet


Kategorier: Debatt, Etik, Forskning