I en artikel i Universitetsläraren som publicerades 29 maj uppmärksammar SULF:s förbundsjurist Carl Falck olika aspekter av den ökade trenden mot öppen publicering av forskningsresultat och forskningspublikationer som kan skönjas i vetenskapssamhället. Parallellt med att allt fler stora forskningsfinansiärer ställer krav om publicering med öppen tillgång framhålls i debatten allt oftare den stora nyttan både för vetenskapssamhället och samhället i stort med att offentligt finansierad forskning görs tillgänglig för en så bred publik som möjligt. Samtidigt framhålls också de eventuella problem och risker som den här utvecklingen för med sig.
I mitt arbete som jurist vid Sveriges största universitet ägnar jag mig dagligen åt frågor om vetenskap och öppen tillgång i praktiken, såväl i form av att handleda forskare i hur de bäst disponerar sina upphovsrättsligt skyddade verk vid öppen publicering som att långsiktigt fundera över hur vi som lärosäte ska arbeta långsiktigt och strategiskt med öppen vetenskap och publicering med öppen tillgång.
Därför välkomnar jag att en juristkollega som Carl Falck initierar ett samtal om frågorna och att SULF har en i grunden positiv inställning till att fler forskningsresultat görs tillgängliga.
När det gäller några av de upphovsrättsliga frågeställningarna som Carl Falck uppmärksammar som problem är jag dock inte lika bekymrad. Jag delar inte slutsatsen att open access börjar urholka upphovsrätten bakvägen och jag menar att vi som aktörer inom forskningsvärlden har ett gemensamt ansvar för att det inte heller blir så.
Upphovsrätt, och i förekommande fall patent, är ett omistligt instrument för att främja en miljö där skrivande och skapande forskare kan ges goda ekonomiska förutsättningar för att bedriva en samhällsviktig och utvecklingsfrämjande verksamhet. Inom forskningen är dessutom den så kallade ideella sidan av upphovsrätten, rätten att namnges i anslutning till sitt verk och kontrollera hur verket används och modifieras, särskilt viktig. Jag menar dock att det finns verktyg för att hantera detta också vid öppen publicering.
Internationellt är i dag öppna licenser det vanligaste sättet att upphovsrättsligt licensiera publiceringen av material med öppen tillgång och de öppna licenser som den ideella organisationen Creative Commons tillhandahåller är de vanligaste. Genom att använda de olika varianter av Creative Commons-licenser som redan i dag står till buds för att signalera hur och under vilka villkor ett upphovsrättsligt skyddat verk får användas, väljer den publicerande forskaren i vilken grad, omfattning och version denne vill se sitt verk publicerat och fritt. Inom det här området pågår redan i dag ett nationellt vägledningsarbete där Kungliga biblioteket fått regeringens uppdrag att följa upp och samordna arbetet för öppen tillgång till vetenskapliga publikationer. Som en del i detta arbete genomförs en utredning om krav på publicering med öppen tillgång som också behandlar rekommendationer kring Creative Commons-licenser.
Det är också viktigt att framhålla att det inte heller historiskt varit självklart att den individuella forskaren obehindrat kunnat disponera upphovsrätten till sitt material. Vid traditionell tidskriftspublicering har forskaren ofta genom avtal överlåtit upphovsrätten till sitt material till förlaget vilket medfört svårigheter att senare återanvända materialet.
Här menar jag att det är viktigt att framhålla att forskarsamhället producerar olika typer av material, alltifrån forskningsdata till läroböcker, och att dessa verkskategorier inte alltid har samma upphovsrättsliga skyddsbehov. För vissa typer av material är maximal spridning det överordnade målet medan andra har en tydlig kommersiell gångbarhet.
I andra delar instämmer jag i Carl Falcks problematisering av utvecklingen mot ökat öppen publicering. I Sverige har vi genom den rättsliga tradition som brukar benämnas lärarundantaget en ordning där forskare och universitetslärare själva förvärvar upphovsrätten till alster de producerar inom ramen för sin tjänst vid lärosätet. Jag kan ha förståelse för att en policy om öppen publicering vid en högskola kan uppfattas som en motsägelse av denna tradition. Här tror jag att vi behöver en nationell diskussion, genomlysning och tydligare vägledning.
Jag delar också uppfattningen att forskningsfinansiärer och högskolor som uppmuntrar till publicering med öppen tillgång har ett särskilt ansvar för att vägleda sina forskare i de eventuella utmaningar, inte minst juridiska, som den här utvecklingen innebär för dem. Utvecklingen mot krav på öppen tillgång är förhållandevis ny och vi har, utifrån våra olika horisonter och ingångar, ett gemensamt ansvar för att lösa de utmaningar som utvecklingen för med sig och etablera ett rimligt normsystem för den öppna forskningen som adresserar också de juridiska frågeställningarna.
Här känner jag ett ansvar som jurist och därför välkomnar jag SULF:s initiativ till samtal och jag ser fram emot att få diskutera frågorna med Carl Falck framöver.
Jonas Holm
Jurist
Stockholms universitet
