SULF:s förbundsjurist Carl Falck varnar i Universitetsläraren 29 maj för vissa risker med öppen tillgång till vetenskapliga publikationer och material. Jag vill med detta inlägg bemöta några av de punkter som Falck lyft fram, peka på nyttan med öppen vetenskap, och reflektera över konstruktiva vägar framåt.
Krav på öppen tillgång är en relativt ny företeelse. Högskolesamhället har ännu inte ett fast etablerat normsystem i relation till öppen tillgång. Därför är det viktigt att de olika aktörer som arbetar med dessa frågor tillsammans kan mejsla ut ett förhållningssätt som på bästa sätt tillgodoser olika aktörers berättigade intressen. Att enbart belysa riskerna med öppen tillgång riskerar att motverka de vinster som öppen tillgång medför, och ger föga vägledning.
Fördelar med öppen tillgång bör uppmärksammas och värdesättas. Vid traditionell tidskriftspublicering måste forskaren ofta lämna över upphovsrätten till förlaget. Det kan leda till att forskaren tappar kontrollen över sitt eget material och inte själv kan återanvända det i nya sammanhang. Tidskrifter med öppen tillgång använder oftare öppna licenser, som gör att forskaren själv fritt kan använda materialet efter att det publicerats.
Falck menar att öppen tillgång riskerar att forskaren tappar kontrollen över sitt eget material. Men jag vill alltså mena att publicering med öppen tillgång i allmänhet ger forskaren en bättre upphovsrättslig ställning än traditionell publicering med ett förlag som tar över upphovsrätten.
Inom medicinsk forskning, som är mitt eget fält, är det ovanligt att forskaren har ett kommersiellt intresse av sin text. Vi publicerar mest tidskriftsartiklar som aldrig saluförs i bokhandeln. Då är det lätt att argumentera för att forskarens huvudsakliga intresse är att texten ska göras fritt tillgänglig för att kunna läsas av så många som möjligt. När forskaren skriver böcker för handeln är det förstås annorlunda. Jag misstänker att många böcker i min egen hylla, exempelvis inom historia och språkvetenskap, inte skulle ha skrivits om författarna inte hade haft förlagskontrakt.
Här tror jag att den konstruktiva vägen framåt är att göra en åtskillnad mellan vad som är forskningsmaterial (till exempel data, tabeller med resultat, kartor över fyndplatser) och vad som är en fristående syntes av redan kända datapunkter och fakta.
Det förra är sådant som framtida forskare ovillkorligen behöver tillgång till för att kunna bygga vidare på tidigare kunskap, och bör tillgängliggöras fritt, medan det senare kan läggas bakom betalvägg utan större skada för kunskapsutvecklingen på lång sikt och bör kunna omfattas av författarens upphovsrätt på samma sätt som i dag.
Falck varnar också för att vetenskaplig text kan få okontrollerad spridning till följd av öppen tillgång, och feltolkas och förvanskas exempelvis på internet. Textens vederhäftighet kan garanteras av författaren och genom referentgranskning, och denna vederhäftighet kan vittra om delar av det vetenskapliga verket återanvänds av andra, eller om texten publiceras utan referentgranskning, menar Falck.
Men det är inte så att den enda som kan garantera att ett vetenskapligt material är korrekt är författaren själv. Kritisk granskning av vetenskapliga texter är helt nödvändig och deras vederhäftighet behöver hela tiden prövas och omprövas.
”Nullius in verba”, mottot för Royal Society, låter sig översättas ungefär till ”Ej till någons ord”. Innebörden är att en forskare inte bör fästa blind tilltro till föregångares resultat och tolkningar, utan i stället själv bör undersöka om olika påståenden och teorier stämmer. För att detta ska vara fullt möjligt krävs öppen tillgång till text såväl som till underliggande data och material. Här kan öppen vetenskap vara till nytta.
Olika aktörer bevakar sina intressen när kraven på öppen tillgång nu ökar. Det är en styrka för universitetslärarna att företrädas av en professionell organisation. Jag tror att de som samarbetar för att forma ett nytt system just nu kan få stort genomslag, medan de som vill kvarbli i status quo riskerar att tappa mark utan att kunna påverka formen av det nya publiceringslandskap som växer fram. Därför hoppas jag att SULF fortsätter att delta i debatten om öppen tillgång.
Gustav Nilsonne
Med dr, forskare
Karolinska institutet och Stockholms universitet
gustav.nilsonne@ki.se
