Den allra första forskningspropositionen som uttryck för en regerings samlade strategier och principer för forskningspolitiken presenterades 1982.
Det var den av Thorbjörn Fälldin (C) ledda borgerliga regeringen, med Jan-Erik Wikström som ansvarig utbildningsminister. Premiärproppen hade sin upprinnelse i att riksdagen 1979 hade beslutat att regeringar återkommande skulle presentera forskningspropositioner.
Användningen av själva begreppet ”forskningspolitik” tilltog under 1980- och 90-talen; forskning tillmättes ökad betydelse när den traditionella industrin ersattes av en mer kunskapsintensiv och därmed forskningsberoende.
Den politiska tilltron till forskningens välsignelser hade tagit fart på allvar under 1950- och 60-talen, och efterkrigsårens och folkhemsbyggets utvecklingsoptimism, som manifesterades i sådant som den legendariska Rigoletto-konferensen 1955 då socialdemokratiska partiet samlade politiker, forskare, fackförbund och näringslivsföreträdare för att dryfta ”vetenskapens roll i det framtida samhällsbygget”.
Ingen beredskapsfråga
Men redan 1942, alltså under själva krigsåren och svensk beredskapstid, presenterades betänkandet ”Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande”.
Men forskningen betraktades inte som en beredskapsfråga 1942, tvärtom betonades att ”forskningen framför allt har betydelse för samhällslivet under normala tider”.
Högerpolitikern Gösta Bagge var ecklesiastikminister i den av Per Albin Hansson ledda samlingsregeringen; krigsåren gav givetvis speciella politiska förutsättningar, men en någorlunda forskningspolitisk samsyn har bestått.
Och trots att formuleringarna har ungefär 75 år på nacken är det inte svårt att känna igen argument och diskussion från nutid och exempelvis riksdagsdebatten om den senaste forskningspolitiska propositionen.
Att forskningens förutsättningar skulle vara en statlig angelägenhet framhölls 1942. Det heter bland annat: ”den största fördelen ur forskningssynpunkt är att man blir mindre beroende av skiftande konjunkturer än de enskilda industriernas och föreningarnas forskningsorgan”.
Mödorna med att få till en balans mellan forskning och högre utbildning och sådant som lärares tid att forska och studenters rätt till lärarledd undervisning är en annan diskussion som pågått under decennier.
Efter att den stora universitetsutredningen presenterades 1959 intresserade sig också dagspressen för nämnda balans, vilket bland annat framgick i Svenska Dagbladet i april 1959:
”Det borde dock ligga i öppen dag att de inte minst från studenthåll resta kraven på avsevärt ökad undervisning måste leda till ordinarie tjänster av företrädesvis pedagogisk karaktär.
Sedan är det en sak för sig att universitetslärare för att kunna hålla sina pedagogiska talanger uppe måste stå i levande kontakt med den vetenskapliga utvecklingen inom sitt ämne.
Detta kan lösas genom en jämkning av lektorernas undervisningsbörda. Däremot vore det inte ändamålsenligt att, såsom en del yngre akademiker tycks önska, främst betrakta universitetslektoraten som ett led i forskarkarriären.
Med lite god vilja på ömse sidor kan en revision åstadkommas som tillgodoser den för universiteten nödvändiga syntesen mellan undervisning och forskning.”
Lagkraven inte tillräckliga
Det skulle dock visa sig att ”lite god vilja” inte räcker hela vägen.
Att ”syntesen mellan undervisning och forskning” fortfarande är något som behöver förändras till bättre balans är något som SULF länge och envist drivit, då universitetslärarnas tid och resurser för forskning är långt ifrån given.
Det har inte varit tillräckligt att högskolelagen fastslår krav på vetenskaplig grund och nära samband mellan forskning och högre utbildning.
I betänkandet ”Högre utbildning under tjugo år” (SOU 2015:70) konstateras att det är ”tveksamt om högskolelagens krav uppfylls”.
Efter 1982 har forskningspropparna (med få undantag) levererats vart fjärde år och som framgår av benämningen är det forskning som fortsätter att vara i fokus. När nuvarande regering tillträdde aviserades förändring i detta avseende, genom att kommande propp skulle omfatta inte bara forskning och innovation (som under 2000-talet etablerades som ett obligatoriskt begrepp i forskningspolitiska sammanhang), utan också högre utbildning.
Fokus på forskning i proppen
Namnet på den färdiga proppen 2016 blev som bekant ”Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft”, vilket förutom markeringen av ”samverkan” (som är en röd tråd i nuvarande regerings politik) innebar att det var första gången i propparnas historia som ordet ”forskning” inte användes i rubriken.
Men när riksdagen i april debatterade proppen formulerades i alla fall dagordningen som ”forskningspolitikens inriktning de kommande tio åren”.
Av högre utbildning märktes inte mycket, varken i propptext eller under debatten i kammaren. Inte så att någon regering struntar i högre utbildning, men det är fortfarande till forskning som de stora, rentav storslagna politiska förväntningarna knyts och länge har knutits; det är också forskningen som tillförts de stora pengarna.
Björklund: Då återinför vi universitetskanslern
Och medan det kan bli rejäla konflikter när det kommer till försvaret så finns den där samsynen kring forskningspolitik och forskningens förutsättningar.
Vilket också, om man frågar Jan Björklund, partiledare för Liberalerna och ansvarig för alliansens politik för forskning och högre utbildning 2009–2014, innebär att området, jämfört med försvaret och inte minst skolan, hamnar i skymundan i det offentliga samtalet:
– Högskolefrågor och forskning är sällan det hetaste på den politiska agendan, området är inte så konfliktfyllt. Men visst finns det ideologiska skillnader mellan alliansen och regeringen också här, vi försvarar grundforskningen och vill att Sverige ska fortsätta att vara en stark grundforskningsnation och inte bli ett av många länder vars forskningspolitik har en slagsida åt innovation.
– Den nuvarande regeringen vill också omgestalta lärosätena och se dem som vanliga myndigheter, det tydligaste exemplet är förstås att man körde över rektor och ledning vid Högskolan Dalarna. Att man avskaffade titeln universitetskansler är en symbolhandling i den riktningen, säger Jan Björklund som muntert lovar att ge igen, med samma symbolpolitiska mynt.
– När vi vinner 2018 återinför vi universitetskanslern!
Klåfingriga ministrar och detaljstyrning
I den forskningspolitiska diskussionen märks återkommande missnöje med klåfingriga ministrar och detaljstyrande departement, men till den tvärpolitiska samsynen hör också att politiker vet att de bör hålla sig borta från själva forskningen.
I riksdagsdebatten om den senaste forskningspropositionen visade det sig dock att Sverigedemokraterna inte tänker följa den traditionen.
SD:s ledamot i utbildningsutskottet, Robert Stenkvist, kritiserade nämligen beslutet att göra Malmö högskola till universitet med motiveringen att ”våra politiska sekreterare har varit inne och tittat på forskningen vid Malmö högskola. Det är lite av vårt jobb att kolla de enskilda forskningsprojekten och jag tycker inte att den uppfyller de krav som kan ställas för att den ska kallas universitet”.
Stenkvist ifrågasatte också att proppen aviserar utökning av ett av Vetenskapsrådets pågående forskningsprojekt om rasism. Inte på grund av ämnet utan därför att de forskare som kan vara aktuella (och som namngavs i kammaren) enligt SD:s talesperson inte är ”objektiva” och att projektet därför inte kan betraktas som ”seriöst”.
SD har också föreslagit en bantning av anslagen till SMHI, eftersom man anser att myndighetens forskningsverksamhet används till ”tendentiös opinionsbildning” och ”propaganda” i klimatfrågor.
Ifrågasättandet av SMHI:s forskning och vad Robert Stenkvist säger i en riksdagsdebatt behöver givetvis inte få märkbart inflytande på den framtida forskningspolitiken.
Men det kan heller inte betraktas som helt betydelselöst att någon som företräder ett riksdagsparti hävdar att det ingår i dess ”jobb” att utvärdera kvalitet på enskilda forskningsprojekt.
I riksdagsdebatten talade Helene Hellmark Knutsson (S) om samsynen över partigränserna och om att området ”lämpar sig illa som ideologiskt slagfält”.
Frågan är hur mycket ideologi och slagfält det kan bli kring forskningsfrågorna om SD får substantiellt inflytande i en framtida regering och därmed över nästa forskningsproposition som ska läggas fram år 2020.
Tre åsikter om forskning och politik
Maria Tenje, forskare inom mikrosystemteknik vid Lunds och Uppsala universitet och ledamot i Sveriges unga akademi.
– Sveriges unga akademi har ett stort engagemang i forskningspolitiska frågor och verkar för att svensk forskning ska fortsätta stå stark. För att skapa goda förutsättningar för yngre forskare att lyckas krävs pålitliga och tydliga karriärsystem och att forskningspolitiken är långsiktig så att de unga forskarna vågar ta sig an de stora utmaningarna där man inte kan räkna med kortsiktig avkastning.
Lars Engwall, professor emeritus i företagsekonomi vid Uppsala universitet och författare till boken ”Universitet under uppsikt”.
– Politiker förefaller både ha höga förväntningar på universitet och högskolor och vara misstänksamma mot dem. Ser man bakåt på ansvariga ministrar trodde Per Unckel (M) mycket på akademin och dess frihet. Efterträdaren, Carl Tham (S), var mer kritisk och med honom stärktes den politiska kulturen, på bekostnad av den akademiska. Men lärosätena är mycket motståndskraftiga. Ministrar kommer och går, medan universiteten består. De är ju så fantastiska organisationer, med sitt flöde av unga människor, nya ämnen och medarbetare som ständigt prövas.
Kristian Pietras, cancerforskare vid Lunds universitet och vice ordförande för Sveriges unga akademi
– Sökandet efter ny kunskap, inte samverkan, bör vara forskningens ledstjärna. Forskningspropositionens fokus på ökad strategisk styrning, i stället för nyfikenhetsdriven grundforskning, riskerar att stänga dörren för framtida innovationer och leda till kortsiktig problemlösning. Vi vill i stället stärka sökandet efter ny kunskap genom att ge stabila villkor åt lärosätena med reellt förstärkta basanslag.
