Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

”Byta hela KI-styrelsen var unikt politiskt ingripande”

Efter en defensiv start har Helene Hellmark Knutsson (S) markerat en egen agenda, där högskolan ingår i lokaliseringspolitiken. Hon lovar leverans av nytt karriärsystem nästa år och vill gärna ta över fler av utbildningsminister Gustaf Fridolins (MP) frågor. Samt fortsätta som minister ännu en mandatperiod. Minst.

31 maj, 2017
MarieLouise Samuelsson
Illustration: Robert Hilmersson

Det blir ett nytt karriärsystem innan mandatperioden är slut, alltså senast i september 2018.
Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, ger ett bestämt besked och säger att systemet ”i stort” kommer att bygga på den av Ann Fust ledda utredningen ”Tryggare villkor för doktorander och en attraktiv meriteringsanställning”.

Eftersom utredningen överlämnades till regeringen i mars 2016 och stor samsyn finns, har det funnits frågetecken kring varför utbildningsdepartementet hittills inte kommit till skott, men Hellmark Knutsson försäkrar att det inte föreligger andra hinder än (i och för sig tidskrävande) lagändringar.

Karriärsystemet blir därmed en av de saker som kan prickas av som genomförda under en ministerperiod som inleddes med att hon ifrågasattes för sin brist på akademiska meriter och direkt hamnade i omfattande blåsväder efter att ha aviserat indragen finansiering till Medelhavsinstituten, ett beslut hon tvingades dra tillbaka.

Omvälvande förändringar
Drygt två och ett halvt år senare är Helene Hellmark Knutsson hemtam i utbildningsdepartementet och med politikområdet som, förutom vid ytterligt exceptionella händelser som Macchiarini-skandalen, sällan får genomslag i breda nyhetsmedier.

Mycket riktigt har hon flera gånger legat i topp på listor över ”regeringens minst kända ministrar”, detta trots att hon åstadkommit vad som innebär eller snarare kommer att innebära omvälvande förändringar för högre utbildning och forskning. Till det ministern är mest nöjd med hör att forskningspropositionen gick igenom i riksdagen och hon framhåller också tillsättningen av styr- och resursutredningen, som ”knappast är någon kioskvältare”.
– Men eftersom sektorn är jättestor kommer utredningen att påverka samhället.

Som ny minister berömde hon alliansregeringens forskningspolitik. Detta har efterhand avlösts av klassisk S-retorik och praktik, som att ”hela Sverige ska leva” och att resurser styrts i riktning mot högskolor och nya universitet.
– Jag tycker det är viktigt att ge de borgerliga regeringarna erkännande, för de stora anslagshöjningarna och besluten om Max IV, ESS och Sci Life Lab.
– Men jag är inte nöjd med utfallet av satsningarna, vi måste få mer utväxling av dessa. Framför allt måste de privata forskningsinvesteringarna öka, vilket kräver samverkan.

Hon använder hellre ”samverkanspremiering” än att tala om ytterligare en indikator som, oavsett vad det kallas, ska gälla från 2018 efter Vinnovas modell som ministern inte verkar helt nöjd med: ”Jag tror att det finns utvecklingsmöjligheter.”
Betoningen av ”samverkan” har kritiserats och ministern medger att begreppet är svårdefinierat och vill understryka att det ”inte bara ska handla om innovation och patent”.

Bytte hel styrelse
Till det som gör att Helene Hellmark Knutsson ingalunda kan reduceras till försiktig förvaltare får räknas att hon (med anledning av Macchiarini-affären) bytte ut hela den sittande styrelsen för Karolinska institutet, ett politiskt ingripande som ministern själv beskriver som något helt unikt.

Affären ledde också till att Harriet Wallberg avsattes som universitetskansler och samtidigt avskaffades själva universitetskanslerstiteln, vilket, om man är intresserad av symbolhandlingar, för övrigt kan jämföras med att Helene Hellmark Knutsson ingår i en regering som infört den nya titeln ”industrikansler”, för fyra rådgivare som ska hjälpa statsministern att ”nyindustrialisera” Sverige.

KI-styrelsen och Harriet Wallberg fick gå, men du övervägde aldrig att din statssekreterare Karin Röding, som var universitetsdirektör för KI när Macchiarini rekryterades, också borde avgått? Med tanke på att mycket av kritiken i Sten Heckschers rapport handlade om KI:s usla administrativa rutiner?
– Nej. Universitetsdirektörer har ett jätteviktigt jobb, men du kan bara göra det om du har ledningen med dig. Högsta ansvaret har alltid rektor.

Du har betonat lärosätenas roll som myndigheter, som när Högskolan Dalarna inte fick besluta om nedläggning av Campus Borlänge. Men när din partikamrat Thomas Östros var minister fick han ge upp efter att förgäves ha försökt att förhindra dåvarande rektor vid Högskolan Väst att avveckla högskolefilialer. Är du tuffare än Östros eller handlar det om olika syn på lärosätenas handlingsutrymme?
– Jag tror att vi nu lever i en tid där det är extra viktigt att det regeringen säger får genomslag. Lärosätena är inte vilka myndigheter som helst och i första hand ska vi ha dialog, men lokaliseringsfrågor gäller inte bara lärosäten, utan hela samhället.

Rektorerna reagerade med en debattartikel, en kraftig och påfallande enig protest mot regeringens agerade angående Campus Borlänge. Har samtliga rektorer missuppfattat sin roll?
Helene Hellmark Knutsson säger snabbt att det i det fallet nog var lätt för rektorerna att enas, eftersom det var ”enighet som inte kostade något”.
Och hon tänker, oavsett protester, också i fortsättningen vara tydlig med att om ett lärosäte planerar att avveckla kommer regeringen att se till att ”vara involverad”.

Enligt en intervju i Dagens Nyheter betonade du att du, till skillnad från borgerliga politiker, inte vill ägna dig åt styrning.
– Det finns en förutfattad mening att socialdemokrater styr mer, men det är en orättvis beskrivning. Alliansen styrde extremt mycket med SFO:er (”satsningar”, red. anm.) som gynnade de stora lärosätena och manliga forskare; det är mer rättvist att säga att vi inte styr mer, men annorlunda.

Vilken har varit den mest besvärliga frågan hittills?
– Det svåraste har varit kompetensförsörjningen, att vi har så mycket arbetskraftsbrist på lärare och specialistsjuksköterskor, men att lärosätena inte klarar dimensioneringen.

Ministern efterlyser att lärarutbildning ”lyfts upp på ledningsnivå” och menar att det annars är ”svårt att jobba upp ett medvetande om detta på lärosätena”.
Jodå, det finns goda exempel och hon känner givetvis till alla de projekt och samarbeten som redan pågår, men ”alla måste jobba hårdare”, för att få fram tillräckligt många lärare. Också detta ska lösas med samverkan, med huvudmännen lika med kommunerna.
– Det finns en lång tradition av att tekniska universitet samverkar med företag som Volvo och Ericsson, men det sker inte alls på samma sätt mellan lärosäten och kommuner. Det är i stället till mig man kommer med krav på fler lärare, man tror att det är vi och inte lärosätena som står för dimensioneringen av utbildningsplatser.

Är lärosätesledningarnas förhållningssätt en fråga om lärarutbildningens status?
– Jag kan ju bara konstatera att när jag bevistar promoveringshögtider så kommer en lång radda av personer från lärosätet om ämnet är medicin, men bara några få när det handlar om utbildningsvetenskap.

Lärarutbildning och jämställdhet hjärtefrågor
Att lärarutbildningen är en så kallad hjärtefråga framgår. Helene Hellmark Knutsson har också, lite otippat, frågan om lärarlönelyftet i sin portfölj och vill dessutom ha ännu mer ansvar.
– Karriärtjänsterna ligger nu hos Gustaf Fridolin, men jag skulle gärna ta mig an professionsutvecklingen som helhet.

Ett annat huvudspår och hjärtefråga i hennes politik är jämställdhet, en expertgrupp har tillsatts och siffermål finns för antal kvinnliga professorer.
– Det har förvånat mig att akademin är så ojämställd och att det förklaras med meritokrati. Visst, vi har många väldigt duktiga, starka kvinnliga rektorer, men det finns också något i Sverige som är återhållande när det kommer till topposter, vi har ju ännu inte haft en kvinnlig statsminister.

Möjligen hade det varit läge att här fråga om hon själv är intresserad av att bli den första, men jag nöjer mig med att undra om hon, i händelse av att S får regeringsmakten efter nästa val, vill fortsätta som minister på samma post och svaret kommer glatt och tveklöst:
– Ja! Politikens villkor är mandatperioder och det dröjer innan man får se sin politik förverkligad, men jag skulle exempelvis gärna vilja vara kvar i december 2018 när Pam Fredman presenterar styr- och resursutredningen. Jag är den typen av politiker som vill göra beständiga förändringar.

MarieLouise Samuelsson
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Oskar MacGregor

kronikapuff-oskar

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023