Lamporna ger ett gulaktigt sken i växthuset. På bordet står rader av krukor med veteplantor. En planta har 0,4 procent olja i sina kärnor. En annan, genetiskt modifierad veteplanta, har 16 gånger mer olja. Per Snell är doktorand på Institutionen för växtförädling vid Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp, och det är hans försöksväxter vi tittar på. Per kartlägger hur arvsanlag gör att vissa växtarter bildar mycket olja. Olika gener påverkar varandra och Per vill veta hur det hänger ihop.
– Vi låter gener komma till uttryck i plantorna och observerar vilka andra gener som slås på eller av. De här nätverken av arvsanlag är extremt komplexa, berättar han.
Det oljeberikade vetet har fått gener för högre oljeproduktion från havre. Det Per sysslar med till vardags är grundforskning, men för delar av forskningen är det tydligt hur den kan komma till nytta.
– Vi vill veta om det är möjligt att programmera om olika vävnader i växter till att producera olja. En bladvävnad är en produktionsvävnad som levererar socker till växtens lagringsvävnader. Med kunskaper om hur växten skyfflar kolbaserade molekyler mellan olika vävnader kanske vi kan utveckla grödor så att det går att skörda mer växtolja från dem.
Ständigt nya utmaningar
Själva forskningen, på labbet, är det som Per tycker är roligast med att doktorera. Att få fram nya data. Jobbet innebär stress, vissa experiment fungerar inte och man måste börja om.
– Det är nya utmaningar hela tiden. Vi tar fram nya hypoteser som vi hjärtlöst skjuter i sank veckan därpå. Problemlösningen är extremt lockande för mig, det är därför jag är här, säger han.
Per upplever att han har relativt fria tyglar i sitt doktorerande. Han har sina handledare några dörrar bort i korridoren och kan knacka på hos dem när han vill.
– Vi har möten varannan vecka då vi går igenom nya resultat. Vi kastar idéer fram och tillbaka. Handledarna lyfter fram perspektiv som jag inte har, de kan lättare ta ett steg tillbaka, se helheten och lyfta in erfarenheter från andra områden.
Per Snell delar kontorsrum med tre andra doktorander. De fyra skrivborden bildar en ö i mitten av rummet.
– Pojkrummet kallas det här. Vi har funderat på att ställa borden längs väggarna i stället, då skulle det bli lättare att visa data och andra grejer för varandra på datorskärmarna. Som det är nu måste vi gå runt borden, det är lite besvärligt, säger Per.
Högst upp i en bokhylla står en uppstoppad luggsliten räv och spanar ut över rummet.
– Jag och en kollega hittade honom i en antikvitetsaffär i Tyskland, han har nog levt ett hårt liv innan han kom hit. Nu har den blivit vår maskot och ska få vara med när vi disputerar.
De fyra doktoranderna i rummet började med sina forskarstudier ungefär samtidigt.
– Att doktorera är ungefär så som Tage Danielsson sjöng en gång, att först så går det upp, så går det ner så går det upp. Det är väldigt mycket uppåt och neråt här, och det är bra att ha några att dela det med, när man är förtvivlad.
Per läste sin grundutbildning vid Uppsala universitet. Han började med ”grön” biologi men gled in på molekylärbiologi, genteknik och växtbioteknik efter att ha läst en kurs i populationsgenetik. Han ville veta mer om växter, läste växtfysiologi och gjorde en master i det ämnet.
Per tycker att forskningen är det roligaste som finns att jobba med, men han vet inte om han kommer att vilja fortsätta på den akademiska banan efter disputationen.
– Det här känns som grejen för mig nu, men vindarna kanske vänder. Jag skulle kunna tänka mig att arbeta med att föra över växtbiotekniken från akademin ut till de mer praktiskt inriktade företagen. Att vara en brygga däremellan.
Olja inte bara energi
Oavsett vad man tycker om det så är vårt samhälle starkt beroende av olja.
– Man kan prata om el- och vattenkraft, men i slutändan så är oljan ett extremt bra energibärarmedium. Men behovet av olja sträcker sig även långt bortom vårt behov av energi. En relativt stor del av oljans värde finns i till exempel produktion av plaster och smörjmedel. Det är fantastiskt att få vara med i den här växtbiotekniska revolutionen som precis bara startat, att få vara född i den här perioden då vi faktiskt kan göra skillnad med vår forskning. Även om det inte blir jag som jobbar med det i framtiden så kommer växtbiotekniken att leda fram till många bra saker som kan minska miljöförstöringen. Till exempel växter med olja som biprodukt som vi kan använda i stället för fossil olja i exempelvis plastindustrin eller läkemedelsindustrin.
Per berättar att han blir irriterad när folk säger att utvecklingen har stannat upp, att vi inte flyger till månen längre.
– Inom växtbiotekniken är utvecklingen otrolig, vi åker till månen varje dag. Vi löser framtidsproblemen, så som jag ser det.
Per har en positiv syn på dagens ungdom. Han ansvarar för institutionens studiebesöksverksamhet. Studiebesöken ger tillfällen att avliva myter om genetiskt modifierade organismer, GMO, och de ger Per chansen att följa samhällsströmningarna i de yngre generationerna. Att till exempel få veta hur personer i högstadie- och gymnasieåldern ser på GMO och vilken bild de har av vad en forskare gör om dagarna.
– Tidigare tänkte jag att ungdomar var starkt negativa till GMO, men det är många i den generationen som snarare är positiva eller neutrala. De litar på att forskare kan hantera bioteknik på ett bra sätt. Den kunskap som de får via gymnasiet, det är som natt och dag om man jämför med när jag gick i skolan. Elever som jag träffar har med sig kunskaper i biologi och kemi som är helt otroliga jämfört med vad vi i min generation hade med oss. Eleverna är engagerade, kunniga, pålästa och framför allt medvetna. De har en insikt om saker, de har ett helhetsperspektiv och ser till exempel den politiska betydelsen i vetenskapen. Att räkna in politiken, det är något som akademin är dålig på. Vi ser våra stora fina resultat. När vi sedan försöker ta ut resultaten i verkligheten kommer den politiska opinionen och slår emot oss som en tegelvägg.
Tidigare soldat i Afghanistan
På kvällen, efter intervjun, ska Per ta tåget till Uppsala och tillbringa några dygn på en övning i skogen, som gruppchef inom ett spaningskompani i Hemvärnet. Han har tidigare jobbat inom amfibiekåren och 2011 var han soldat i Afghanistan. Två ärr i pannan vittnar om en händelse under det året. Han saknar även en del av sin högra lårmuskel från samma händelse.
– Jag blev uppringd och tillfrågad om jag var intresserad av att göra utlandstjänst, och det passade bra med ett studieuppehåll. Men, om jag ska beskriva det hela lite mindre deterministiskt, så handlar det hela om ett samhällsengagemang. Försvarsmakten är till för att skydda samhället. Om en person saknas så kan vi inom Hemvärnet bli uppringda mitt i natten av en larmkedja, vara ute och söka efter personen hela natten, gå till jobbet på morgonen och komma tillbaka på kvällen och fortsätta att leta. När det gäller valet att åka till Afghanistan så var det för att hjälpa landet att bygga upp sitt samhälle.
Det är också samhällsengagemanget som gör att Per forskar.
– Växtbiotekniken är inte det sexigaste forskningsområdet, det är inte här pengarna och statusen finns, men den behövs. När jag funderar över mina beslut i livet så inser jag att det är viljan att hjälpa samhället som styr mig. Jag har vuxit upp i en vänsterorienterad familj så det är nog därifrån det kommer. Man jobbar för gruppens bästa.
Per ser flera likheter mellan forskning och försvar.
– Att kunna jobba i grupp ena stunden, sedan enskilt, och sedan gå tillbaka och jobba i grupp igen, att hoppa emellan så, det är typiskt för både mitt jobb vid universitetet och arbetet inom försvarsmakten. Självdisciplin och förmåga att planera och genomföra projekt är viktiga egenskaper inom båda dessa områden.
Förra året var Per och hans grupp i Hemvärnet med på en internationell spaningstävling i Estland, Admiral Pitka Recon Challenge, efter att ha vunnit en nationell militär patrulltävling.
– I år åker vi igen, för vi har vunnit den svenska tävlingen igen. Tävlingen pågår i fyra dygn och brukar beskrivas som en av världens tuffaste militära tävlingar, och efter att ha varit med i den så tror jag att det stämmer.
