Inom humaniora har jämförande språkvetenskap den högsta beviljandegraden (25 procent), och inom geovetenskap och miljövetenskap är Stockholms universitet särskilt starkt i meteorologi och atmosfärforskning (44 procent).
Siffror som dessa finns att hämta i Det svenska forskningslandskapet, en nyutkommen bok skriven av Hans Ellegren, professor i evolutionsbiologi vid Uppsala universitet. I boken går han igenom alla ansökningar till Vetenskapsrådet åren 2011–2015 och vilka som fått pengar, ämne för ämne och lärosäte för lärosäte. Jämställdhet och unga forskare har också fått varsitt kapitel, och i boken kan man se hur ens eget lärosäte ligger till när det gäller andelen kvinnor bland beviljade forskare inom ett visst ämne, eller hur det går för de unga forskarna.
Öppna jämförelser
Hans Ellegren har en tanke om att siffrorna från Vetenskapsrådet ska gå att använda som ett av flera verktyg för att utvärdera hur bra det går för lärosäten, fakulteter, institutioner och ämnesområden. Att beviljas bidrag talar ju för kvalitet både vad gäller tidigare prestationer och potential inför framtiden. Och siffrorna finns redan där, det krävs just inga extra insatser.
– Det finns många typer av externa avstämningar man kan göra för att få kontroll över hur det går i forskningen, men också för att få inspiration och idéer. Vi behöver utomstående ögon som ser det vi själva inte kan se, eller inte vill se. Boken handlar om öppna jämförelser. Med inspiration från sjukvårdens öppna register vill jag bidra till att göra det svenska forskningslandskapet transparent, förklarar Hans Ellegren.
Han poängterar att syftet med boken inte är att utse vinnare.
– Kvalitetsarbete handlar primärt om att identifiera utvecklingsområden och sedan ta ansvar för att arbeta med dem. Man ska inte ta det som ett misslyckande, eller hamna i en försvarsställning, om man hamnar långt ned i en jämförelse, vilket förvisso kan vara svårt när många forskare så starkt identifierar sig själva med sin forskning. Jag tror att man är mer prestigelös inom andra samhällssektorer, till exempel sjukvården, säger han.
Visserligen är den akademiska världen betydligt mer komplex än sjukvårdens kvalitetsmått som mäter om man överlever eller inte, eller om man får vänta x eller y månader på operation. Det går inte att mäta akademisk kvalitet på samma sätt.
– Det är naturligtvis helt rätt. Det är inte lika lätt. Men det är inte samma sak som att vi ska lämna walkover och inte försöka. Vi får acceptera att det är svårt och att det inte går att mäta forskningens kvalitet i en endimensionell skala. Men vi kanske kan försöka hitta en kombination av kriterier.
Outnyttjad potential
Hans Ellegren är forskare och brinner för vetenskapen, men efterhand har han också utvecklat ett intresse för ledarskap och organisation. Han har bland annat varit forskningsdekan vid den teknisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet.
– Jag känner att det finns en outnyttjad potential vid universiteteten. Det finns enorma mängder kunskaper och erfarenheter kopplade till att leda akademiska miljöer, men vi drar inte alltid nytta av det fullt ut, säger han. Erfarenhetsutbyten och att lyfta fram goda exempel menar han är saker som i en positiv anda kan bidra till förbättringar.
Han har fått positiv feedback angående boken, från kollegor.
– Många tycker att det är roligt med en faktainsamling av det här slaget, det ger en bild av hur forskningslandskapet ser ut. Andra uppskattar bokens andra komponent, möjligheten att använda informationen som ett verktyg i kvalitetsarbetet.
Riskerar bli hotell för elitforskare
Hans Ellegren tycker att det är viktigt att det akademiska ledarskapet tar ansvar för att skapa miljöer som gynnar god kvalitet i undervisning och forskning. Tendenserna att fokusera på enskilda individer oroar honom.
– Vissa universitetsmiljöer, det kan vara en korridor, en institution eller ett centrum, riskerar att bli som hotell för elitforskare. Institutioner borde i högre grad bejaka värdet av att vara en del av något större. Även de allra duktigaste forskarna har något att hämta från influenser från andra. Om ledare jobbar med åtgärder som påverkar alla, blir summan av förbättringen så mycket större än om man bara förbättrar för en liten elit. För att kunna göra det handlar det om att bedriva kvalitetsarbete.
Hur ser vår seminariekultur ut? Hur får vi unga forskare att våga ställa frågor? Hur får vi laganda i vår verksamhet, så att forskare delar med sig av sina kunskaper? Om en person har gjort något jättebra, får hon eller han en blomma av prefekten, eller ett uppmärksammande på institutionsdagen? Det är exempel på frågor som Hans Ellegren tycker att akademiska ledare ska ställa sig.
– Jag vill se ett ökat kvalitetstänkande i det akademiska ledarskapet, mer av ett akademiskt ledarskap än ett ledarskap som inom vilken myndighet som helst, säger han.
Boken Det svenska forskningslandskapet är utgiven via Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala.
