Globaliseringen kräver smidiga myndigheter

Regelverket behöver ändras i takt med att akademin blir mer internationell.

Högre utbildning och forskning är i allt högre utsträckning global.
Kritiken mot Migrationsverket och andra myndigheters hantering av internationella forskare och studenter bör ses i det ljuset.

Det räcker att snedda över exempelvis Chalmers campus Johanneberg för att bli slagen av det markant internationella inslaget bland studenterna, överallt hörs engelska med de mest olika accenter.
Och en titt på statistiken pekar åt samma håll, att högskolesektorn är genomgripande internationaliserad. Exempelvis, bland den forskande och undervisande personalen har 29 procent utländsk bakgrund. Både kvinnornas och männens andel med utländsk bakgrund är störst inom naturvetenskap, 45 respektive 40 procent. Totalt har 58 procent bland de meriteringsanställda utländsk bakgrund. Antalet utländska doktorander har fördubblats de senaste tio åren och utgjorde 38 procent av alla doktorander2015.

I det ljuset bör man se alla de fall som Universitetsläraren har skrivit om, nu senast om den svenske forskaren Erik Angner som haft stora svårigheter att få uppehållstillstånd för sin fru och postdoken Suyash Jolly som inte får förlängt uppehållstillstånd för att söka nytt jobb.
Universitetsläraren har också rapporterat om många fall som SULF drivit, där framför allt doktorander och deras medföljande haft problem med både uppehållstillstånd och sociala förmåner.

SULF är inte ensamt om att agera, rader av upprop och debattartiklar har påpekat att olika hinder för studenter och forskare från andra länder är negativa för Sverige.
Men situationen är inte på något sätt statisk.
När jag nyligen intervjuade Behbood Borghei, styrelsemedlem i SULF:s doktorandförening, SDF, påpekade han att Sverige gradvis anpassat sig till den ökande internationaliseringen.

Från början fanns det ingen möjlighet för studenter från utanför EU/EES-området, på vare sig mastersnivå eller doktorandnivå, att förlänga sina uppehållstillstånd efter att de gjort sin examen. Även om de fått ett jobb i Sverige behövde de åka tillbaka till sitt hemland, ansöka om arbetstillstånd hos den svenska ambassaden där, och sedan vänta kanske ett halvår, eller år, och hoppas att jobbet fanns kvar.
Efter påverkan från aktiva internationella studenter, bland dem Behbood Borghei, och en del organisationer, fick studenter möjlighet att söka arbetstillstånd utan att behöva åka tillbaka till sitt hemland för att ansöka om visum.

För något år sedan fick studenter möjlighet att ansöka om en sex månaders förlängning av uppehållstillståndet och doktorander kunde ansöka och få permanent uppehållstillstånd efter att ha varit forskarstuderande i fyra år.

I Sverige verkar det råda koncensus i högskolesektorn och bland utbildningspolitiker att internationalisering är bra. Man är snarast bekymrad över att det är inte är tillräckligt många studenter som reser ut och likaså att det borde vara fler utbyten på lärarnivå. Forskningssamarbeten över gränserna uppmuntras i allra högsta grad och förekommer också i hög utsträckning.
Nu senast har högskole- och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson (S) tillsatt en utredning. Agneta Bladh, ordförande i Vetenskapsrådets styrelse, har fått i uppdrag att föreslå nya mål och en ny nationell strategi för internationalisering av universitet och högskolor.

Men så låter det ju inte överallt, i många länder är oron i högskolesektorn stor för ökad nationalism och populism.
Mest omtalat nu är Ungerns nya lag som syftar till att stänga Centraleuropeiska universitetet, CEU, i Budapest. Det är Ungerns mest kända universitet med 1 400 studenter och 370 lärare från över 130 länder.
Och farhågorna om att president Donald Trumps åtgärder mot invandring ska slå mot akademin är stora, både att antalet ansökningar från utländska studenter verkar sjunka och att möjligheterna för forskare från andra länder att arbeta i USA begränsas.

För att inte tala om Storbritannien. De hot mot europeisk forskning som Brexit utgör är välkända. Dessutom drev nuvarande premiärminister Theresa May redan som inrikesminister i Camerons regering på för att studenter från andra länder ska ses som invandrare, med syfte att minska den totala invandringen.
Det är en politik som djupt oroar brittiska universitet. Om inte annat betalar inresta studenter dyrt för sina studier och tillför de brittiska universiteten stora resurser.
Man får hoppas att de här uppräknade och andra bakåtsträvare inte kan sätta agendan.

Därför är March for Science hoppingivande. Det var en manifestation inte bara för vetenskap utan också för det globaliserade vetenskapssamhället.

Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se


Kategorier: Krönikor, Per-Olof Eliasson, Akademisk frihet, Karriär, Mångfald, Politik, Villkor
Per-Olof Eliasson, journalist och nyhetskrönikör på universitetslararen.se