Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Forskarvärlden kan lära av idrottens kamp mot fusket

När de stora pengarna kommer in i bilden bygger man också in stora frestelser att bryta mot reglerna, den problematiken är gemensam för idrott och forskning. Det säger Arne Ljungqvist, världskänd för sitt mångåriga arbete mot dopning.

21 april, 2017
MarieLouise Samuelsson
Illustration: Robert Hilmersson

Som professor i medicin är Arne Ljungqvist också väl förtrogen med forskningens förutsättningar, han har haft ledande befattningar vid Karolinska institutet, som prodekanus (1972–1977) och prorektor (1977–1983) samt varit rektor vid Gymnastik- och idrottshögskolan (1992–1996).
– Precis som inom idrotten handlar forskning om konkurrens och jakt på berömmelse.

Arne Ljungqvist

Enligt Arne Ljungqvist kan det vara svårare att komma tillrätta med forskningsfusk eftersom forskningen inte har någon motsvarighet till fair play.
– När den moderna tävlingsidrotten grundades var fair play en del av dess själ, men så har det aldrig varit i forskarvärlden.

Därmed inte sagt att forskare i allmänhet inte ägnar sig åt och föredrar rent spel, men samtidigt förknippas forskningsgenombrott med djärvhet, det är en självklarhet att det dittills oprövade kräver att gränser flyttas fram.
Efter Macchiarini-skandalen betonas för all del ordning och reda, men det har inte varit ovanligt att politiker uttrycker sig som Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning (S), gjorde i Life-time, Läkemedelsföretagens e-tidning, i maj 2015, där hon talade om att skapa förutsättningar för framgångar genom att ”få forskningen att våga ta större risker”.

Hårfin gräns mellan succé och fiasko
Ett tankeväckande resonemang kring det förväntade risktagandet formulerades i september 2010 av Li Fälländer-Tsai (som prefekt vid Clintec var hon Paolo Macchiarinis närmaste chef) till KI:s dåvarande rektor Harriet Wallberg i samband med rekryteringen av Macchiarini. Så här skrev hon i ett mejl som återges i Sten Heckschers rapport:

”Det är sällsynt med kirurger som inte tvekar inför att skära bort sjuka luftrör på folk och ersätta dessa med decellulariserade nekrograft som hottats upp med stamceller och tillväxtfaktorer. Men det är banbrytande och platsar i Lancet och kan på sikt leda till nya behandlingsparadigm … Det fordras en särskild personlighet för att eviscerera folk in vivo. Gränsen mellan succé och fiasko är dock hårfin och succén hänger naturligtvis på en mängd randvillkor och också andra nyckelpersoner som kan balansera det hela.”

Inte så att Macchiarini uppfattades som unik, utan snarare som en välbekant personlighet. Li Fälländer-Tsai: ”Jag känner så väl igen fenomenet, har erfarenhet av liknande personer och inom vår verksamhet gjordes ju Sveriges första njur- och levertransplantation (under intressanta former…), till stor nytta för mänskligheten och patienterna (även om vissa dog/dör på operationsbordet).”
Och det skulle som bekant visa sig på förödande vis att det blev ”fiasko”, att randvillkor och balansering inte fungerade. Men, för all del, det var ingen tvekan om att Paolo Macchiarini platsade i Lancet.

Arbete mot dopning en förebild
Antidopningsveteranen Arne Ljunqvist reagerade förstås som alla andra med bestörtning och upprördhet på Macchiarini-affären, KI var ju länge hans arbetsplats.
Att oredlighet av Macchiarini-kaliber skulle ha förekommit under 1970- och 80-talen ser Arne Ljungqvist som ”otänkbart”. Inte nödvändigtvis beroende på en dåtida högre moral och regelefterlevnad, utan beroende på att frestelserna var färre, publiceringsindustrins hjul hade inte börjat rulla.
– Då var professor lika med en tjänst och med tjänsten följde resurser, inte bara som nu en titel som innebär att allt fler professorer ska konkurrera om externa medel och då kan det bli frestande att ta genvägar.

För att komma till rätta med forskningsfusk menar alltså Arne Ljunqvist att arbetet mot dopning borde vara en förebild. Han har ägnat sig åt dopningsfrågan sedan 1970-talet, problematiken hade aktualiserats på allvar i samband med Olympiska spelen i Rom 1960, då en dansk tävlingscyklist dog under ett lopp. Det har ifrågasatts om eller hur mycket prestationshöjande preparat cyklisten använt (på inrådan av landslags­läkaren), men den mödosamma kampen mot dopning hade inletts.

Finmaskigt nät av kontroller
I dag är World Anti-Doping Agency, Wada, en internationell organisation, med övergripande ansvar för dopningslaboratorier och för att lista förbjudna preparat och metoder. Sedan 2004 måste alla länder som vill delta i OS ansluta sig till Wadas kod, Wada har också ett FN-mandat, under Unesco.

Inte så att dopning inte förekommer, men det finns ett alltmer finmaskigt nät av kontroller och sanktioner som gäller samtliga idrotter, samtliga nationer. Fallet med norska skidåkaren Therese Johaug visar att det inte är nationen eller andra närstående aktörer som kan bestämma påföljd.
Den som avslöjas som dopad åker helt enkelt dit.
– Forskningen behöver också ett internationellt regelverk som gäller alla, ett enhetligt system och enighet om påföljder.

Chistian Berggren

Christian Berggren, professor i industriell organisation vid Linköpings universitet, delar helt Arne Ljungqvists uppfattning att forskarvärlden, inte minst den svenska, har mycket att lära av idrottens kamp mot fusk samt att det i Sverige finns ett stort behov av forskning kring fusket.
– Se och lär av idrotten, där sparas numera alla dopningsprover internationellt upp till tio år, det borde man göra också med granskning av forskning som nu präglas alltför mycket av anonymitet och brist på transparens.

Han menar att det i Sverige fortfarande finns en naivitet.
– Man har, åtminstone före Macchiarini-skandalen, utgått ifrån att svensk forskning är hederlig och de fall av fusk och oredlighet som ändå avslöjats avfärdas som enstaka ”ruttna äpplen”. USA:s forskarsamhälle förhåller sig mer realistiskt till förekomsten av fusk.
– Till det som är djupt problematiskt, inte minst för universitetens ledningar, hör att vi i praktiken överlåtit kvalitetskontrollen till de internationella tidskrifterna.

Publicering ingen kvalitetsgaranti
Att uppfatta tidskriftspublicering som kvalitets­garanti har blivit riskabelt, med Lancets publicering av Paolo Macchiarinis artiklar som spektakulärt exempel. Tidskriften har också vägrat avpublicera och försvarat Macchiarini betydligt längre än vad KI:s ledning gjorde.

I boken Vetenskaplig publicering – historik, praktik och etik (som Universitetsläraren först uppmärksammade 25 oktober 2016) tar Christian Berggren bland annat upp tveksamheter i tidskriftskulturens roll, ”en tidigare kärnaktivitet för seniora akademiker, att noggrant läsa och bedöma avhandlingsmaterial har outsourcats till anonyma tidskriftsredaktioner”.

Tillsammans med docent Solmaz Filiz Karabag har Christian Berggren dokumenterat samtliga artikelåter­taganden (retractions)som gjorts globalt av tidskrifter inom ekonomi och organisation. Antalet ökar stadigt. Före 2005 förekom inga tillbakadraganden, mellan 2005 och 2014 var det 184 artiklar som drogs tillbaka, men år 2015 var det hela 64. Och det saknas, oavsett vetenskapsområde, inte uppseendeväckande exempel på fusk: Diedrik Stapel, holländsk socialpsykolog med status som stjärnforskare – till dess 57 av hans artiklar återtogs.

Medförfattarskapet är ett särskilt kapitel när det kommer till fusk och oredlighet:
”Det är nästan ofattbart att samförfattare som analyserade data intensivt, eller granskare i internationella ’ledande tidskrifter’ som anses vara experter inom området, kunde undgå att inse att ett rapporterat experiment i praktiken borde vara hart när omöjligt att genomförbara, och att de inte heller uppmärksammade de omöjliga statistiska resultaten”, skriver de forskare som fick i uppgift att gå igenom Stapels falsarier.

Det ”nästan ofattbara” kan bland annat förklaras med att det har blivit viktigare att räkna publikationer än att läsa det som publiceras. Ur strikt karriärsynpunkt har antalet publiceringar större betydelse, liksom att stå som medförfattare på artiklar, vilket inte nödvändigtvis innebär att man har koll på vad man ”skriver på” eller ens haft särskilt mycket med den aktuella forskningen att göra.
Inom naturvetenskapen har tidskriftsredaktörer därför föreslagit att varje medförfattares roll ska specificeras och inom biomedicin har ett hundratal tidskrifter antagit den internationella Vancouverkonventionen som tydliggör medförfattarnas roll, arbete och ansvar.
Omvänt är det inte bara forskare som ägnar sig åt tvivelaktigheter. Även tidskriftsredaktioner påverkas av publiceringshetsen och redaktörer har dessutom goda möjligheter att publicera egen forskning i ”sina” tidskrifter.

”Datamassage” och ”salamipublicering”
Christian Berggren beskriver vidare bristen på transparens och problemet med anonyma granskningar. Ett exempel är när det visade sig att en forskare som fått 15 artiklar tillbakadragna från Economic Modelling inte bara fabricerat data, utan också föreslagit granskare som visade sig vara helt påhittade, vilket innebar att forskaren själv kunde granska sitt eget manus.
Förutom de flagranta fallen förekommer ”datamassage” (manipulation för att få bättre resultat) och ”salamipublicering” att dela upp vad som borde vara en artikel till flera för publicering i olika tidskrifter). Det innebär knappast att man presenterar intressant forskning, men där­emot till flera meriterande publiceringspoäng.

Publiceringskulturen är viktig för att sprida nya resultat, men är också en högriskfaktor, och skapar utrymme för tveksamheter från massage till grav oredlighet. Samtidigt finns i Sverige inte mycket forskning kring detta.
– Forskning om fusk faller mellan stolarna, det blir oklart vilka forskare som ska ägna sig åt detta. Det kan också vara ett minfält särskilt för yngre forskare, som kanske måste närma sig och ifrågasätta seniora forskare, säger Christian Berggren.

Han hoppas att det blir förändringar som resultat av utredningen ”Ny ordning för att främja god sed och hantera oredlighet i forskning”.
– Det krävs särskilda medel för att väcka forskarnas intresse och särskilda utlysningar som signalerar att detta är viktigt, för att vi ska få kvalificerad kunskap om det vetenskapliga beteendet.

”Sverige behöver enhetlig definition av oredlighet”

– Vi har inte haft något nationellt system för oredlighetsgranskning och lärosätena har inte heller lärt av varandra.
Det säger regeringens ”fuskutredare” Margaretha Fahlgren.

Illustration: Robert Hilmersson

Ett nationellt system och en oberoende oredlighetsnämnd är centrala förslag i utredningen ”Ny ordning för att främja god sed och hantera oredlighet i forskning” som Fahlgren presenterade i slutet av februari.

Utredningen är efterlängtad; behovet av en nationell instans för granskning av misstänkt oredlighet har påtalats i sektorn, bland annat av SULF, SUHF och Vetenskapsrådet.

Samtidigt är ”fusk” en laddad fråga, varje oredlighets­ärende plågsamt för den som misstänks, men också för den som anmäler.
– När jag fick uppdraget hade jag inte tidigare varit inne på området oredlighet, men visste förstås att det är viktigt och nödvändigt att få ett bättre system då vi ligger efter andra länder, exempelvis de nordiska, säger Margaretha Fahlgren, vars utredning tillsattes innan Macchiarini-skandalen briserade.
– Utredningsarbetet kom att präglas av detta, det som hände på KI gjorde ju knappast uppdraget mindre viktigt. Systemet i dag är inte rättssäkert, under arbetet har vi också märkt att det finns en utbredd uppfattning att universitet och högskolor ”mörkar” oredlighet.

Utredningen synliggör dagens decentraliserade och icke-synkroniserade system bland annat genom resultatet av en enkät där samtliga universitet och högskolor ombads redogöra för hur de definierar och använder begreppet ”god sed i forskning”.

Svaren som inkom varierar, sex lärosäten hänvisade till ”God forskningssed”(Vetenskapsrådets rapport­serie 2011:1), tre till Vetenskapsrådets regler och riktlinjer, tre till codex.vr.se, tre till ”Vad är god forskningssed?” (Vetenskapsrådets rapportserie 2005:1) och ett lärosäte till ”Riktlinjer för god medicinsk forskning” från Medicinska forskningsrådet (MFR) 1996.

Gamla dokument och egna definitioner
Ett lärosäte hänvisar till ännu äldre dokument från betänkandet ”God sed i forskningen” (SOU 1999:4) där man kunde läsa: ”God sed i forskningen är den moraliska praxis som utvecklas då forskningens olika aktörer i dialog med det omgivande samhället kritiskt reflekterar kring forskningsverksamheten.”

13 lärosäten hänvisar till en egen definition av god forskningssed, i egna policy- eller riktlinjedokument. Ett lärosäte menar att ”forskarsamhället vet vad god sed är”. 17 lärosäten anger ingen definition eller besvarar inte frågan.
Sverige skiljer sig här från övriga nordiska länder genom att inte ha någon kodex om god forskningssed som är gemensam för landet eller för olika forskningsområden, frånsett Vetenskapsrådets ”God forskningssed” och de flera tusen, ofta internationellt utarbetade, dokument som samlas på webbplatsen codex.vr.se.

Nej, det saknas knappast kodexar, lagar, föreskrifter, regler och riktlinjer, samtidigt som mängden och variationerna i vad som gäller rimligen inte underlättar varken för utövande forskare eller för att komma till rätta med oredlighet.
Utredningen beskriver som ”en olycklig konsekvens” av bristen på enhetlighet att en forskare kan fällas för oredlighet vid ett lärosäte medan ett annat lärosäte skulle ha friat, för samma förseelse.
– Vi föreslår att VR tillsammans med universitet och högskolor ska utarbeta en kodex för god sed, att en diskussion initieras som leder fram till ett dokument som forskningsutförare kan enas om, säger Margaretha Fahlgren.

Lärosätena struntar i Centrala etikprövningsnämnden
Att makten över oredlighetsgranskning är koncentrerad till det lärosäte där den misstänkte forskaren är verksam visar sig också i att universitet och högskolor inte har någon skyldighet att ta hänsyn till yttranden från Centrala etikprövningsnämndens, CEPN:s, expertgrupp för oredlighet i forskning; i flera fall har man struntat i Expertgruppens bedömning.

Utredningen vill att den nya Oredlighetsnämnden ska få fatta beslut om oredlighet begåtts eller inte. Här tillkommer också två förhållningssätt, det värdebaserade som betonar att man bör ha tillit till att forskare bedriver forskning enligt god forskningssed och det normbaserade med fokus på tillit till att de olika kontrollsystemen fungerar.
– Att som i det värdebaserade utgå ifrån att alla vet vad som är oredlighet är otillräckligt. Utredningen föreslår därför ett lagfäst krav på att forskningen sker i enlighet med god forskningssed, säger Margaretha Fahlgren som ser fram emot en ”bra remissrunda och att de flesta av förslagen vinner gehör”.

Så ska forskningsfusket stoppas
– utredningen i korthet

Några av förslagen ur ”Ny ordning för att främja god sed och hantera oredlighet i forskningen”(SOU 2017:10):

– En självständig nämndmyndighet, Oredlighetsnämnden, ska utreda ”allvarliga avvikelser i form av fabricering, förfalskning eller plagiering, oavsett när i forskningsprocessen sådant sker och oavsett om det är uppsåtligt eller orsakats av grov oaktsamhet”.

– Oredlighetsnämnden ska utreda alla misstankar om oredlighet i forskning hos statliga universitet och högskolor, enskilda utbildningsanordnare som har tillstånd att utfärda vissa examina, övriga statliga myndigheter, statliga bolag och stiftelser, kommuner och landsting samt kommunala bolag, föreningar och stiftelser.

– ”Mindre avvikelser” ska fortfarande hanteras av lärosätena och statliga universitet och högskolor ska årligen rapportera (till Oredlighetsnämnden) om misstankar om avvikelse från god forskningssed som hanterats och om förebyggande arbete.

– En nationell definition av vad som är oredlighet ska beslutas i lag.

– En nationell uppförandekod för god forskningssed ska utarbetas.

– Förebyggande arbete kring god forskningssed ska uppmuntras.

– Universitet och högskolor ska främja medarbetares möjligheter att få råd och stöd om god forskningssed och om avvikelser. Att som vid danska och tyska universitet utse ombudspersoner (en per fakultet eller vetenskapsområde) till vilka medarbetare kan vända sig kan vara värdefullt också för svenska lärosäten.

– Särskilda medel bör anslås för forskning om oredlighet.

Tre åsikter om oredlighet

Aleksandra Popovic, doktorand vid juridiska institutionen vid Lunds universitet och doktorandombudsman.
– Ett system med möjlighet att göra anmälan anonymt är nödvändigt, men förebyggande arbete är minst lika viktigt som disciplinära system och vad som är god forskningssed borde diskuteras i den dagliga verksamheten. Doktorander är särskilt utsatta, min erfarenhet är att de flesta inte vågar anmäla när de upptäcker tveksamheter eftersom de befinner sig i beroendeställning.

Foto: Kennet Ruona

Eva Ekblad, professor i histologi vid Lunds universitet, som på uppdrag av CEPN granskat en av Paolo Macchiarinis vetenskapliga artiklar.
– Det är ett stort frågetecken hur artikeln kunde passera och bli publicerad trots uppenbara brister. Macchiarini-fallet är ett exempel på hur vanskligt det kan vara att stå som medförfattare. Det kan betraktas som hedrande, men eftersom det är omöjligt att vara expert på de andra författarnas forskningsmetoder tvingas man lita på att ingen ägnar sig åt oredlighet eller tveksamma metoder.

Claes Uggla, professor i teoretisk fysik vid Karlstad universitet.
– Jag undervisar doktorander i vetenskapsfilosofi och får inblick i nya fenomen som att det finns företag som erbjuder unga forskare att köpa falska artiklar. Etikdiskussioner är tyvärr ett otillräckligt vaccin mot de frestelser att ta genvägar som uppstår genom den ökade pressen att publicera. Marknadstänkande och beroende av externa medel inskränker inte bara forskares frihet, utan skapar också jordmån för oredlighet.

MarieLouise Samuelsson

Antalet anmälningar ökar

Expertgruppen för oredlighet i forskning hanterade 2010–2015 nio ärenden, i genomsnitt 1,5 per år. Under 2016 inkom 17 ärenden, vilket kan förklaras med uppmärksamheten kring Macchiarini-skandalen. Också i andra länder har avslöjanden om oredlighet följts av en kraftig ökning av anmälningar.

Uppfattningen att oredlighet blir vanligare är utbredd inom forskarsamhället, men det finns för få säkra resultat för att bestämt fastslå detta eftersom det också kan vara medvetenheten om ”fusk”, liksom benägenheten att anmäla, som ökar.

Av studier som gjorts framgår att i genomsnitt anmäldes mellan 1992 och 2007 årligen 198 fall av misstänkt oredlighet till Office of Research Integrity i USA, 2011 var det 240 fall och 2012 anmäldes 423 fall. Av de sistnämnda 423 utreddes 29 och oredlighet konstaterades i 40 procent av fallen.

Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023