Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Birgittes hjärta klappar för studenterna

I höstas fick hon ett kvitto på studenternas kärlek när hon tog emot det pedagogiska priset. Och känslorna är besvarade; säger någon att studenterna var bättre förr, då ser hon rött. Birgitte Christiansen, adjunkt vid Högskolan Väst, är läraren som undervisar med humor och aldrig slutar vara nyfiken.

19 april, 2017
Anders Jinneklint
Anna Rehnberg
I höstas fick hon ett kvitto på studenternas kärlek när hon tog emot det pedagogiska priset. Och känslorna är besvarade; säger någon att studenterna var bättre förr, då ser hon rött. Birgitte Christiansen, adjunkt vid Högskolan Väst, är läraren som undervisar med humor och aldrig slutar vara nyfiken.

Fliten efter mamma och humorn efter pappa. Där har ni en del av förklaringen till Birgitte Christiansens storhet som lärare. Det var också föräldrarna, båda lärare, som hon hyllade i sitt tal på den akademiska högtiden i höstas då hon tog emot årets pedagogiska pris av Studentkåren vid Högskolan Väst.
– Pappa hade en talang att fånga klasserna genom humor, han skapade ett bra kommunikationsklimat. Det har jag ärvt av honom och av mamma har jag ärvt min flit, hon fortsatte att fortbilda sig och ville hänga med i samhällsutveckling och pedagogik. Där var pappa litet laid-back men hans klasser mådde bra, säger Birgitte med tydlig dansk accent.

Hon växte upp på den jylländska landsbygden utanför Ålborg. Skolan var så liten att både Birgitte och hennes storasyster undervisades av föräldrarna på mellanstadiet, de hade inget val. Systern led av det men Birgitte beskriver sig själv som kaxig i situationen. Det kunde kännas jobbigt att bli utkastad ur klassrummet för att hon pratade för mycket, men det var inget föräldrarna någonsin nämnde i familjen. Skolan var skolan, hemma var hemma.
– Det enda vi visste när vi växte upp, min syster och jag, var att vi inte skulle bli något så töntigt som lärare. Så hon blev sjuksköterska och jag var vilsen, säger Birgitte.

Oanad talang för undervisning
Hon jobbade på kibbutz, bodde i London, arbetade på kafé och inom hemtjänsten, gick på konstskola, studerade vid universiteten i Ålborg, Århus och Göteborg – bland annat litteraturvetenskap och masskommunikation – och tog magisterexamen, innan hon insåg att det var sin mammas dröm hon var på väg att förverkliga.

Vändningen kom lika plötsligt som oväntat. En väninna hade börjat forska vid Göteborgs universitet och fick in Birgitte i ett projekt. Snart upptäckte hon att de flesta i hennes ålder var doktorander och hon bestämde sig för att påbörja en forskarutbildning i medie- och kommunikationsvetenskap. Vad hon inte visste var att hon som doktorand även förväntades undervisa. Med stor vånda klev hon för första gången innanför dörren som föreläsare inför en grupp studenter. Det visade sig genast att hon hade en talang för undervisning som hon aldrig känt till.
– Jag kommer ihåg lättnaden och känslan av att ha hamnat rätt, plötsligt befann jag mig i ett glädjerus. Då var jag 30 år.

Sju år senare kom nästa vändning. En kvinna på institutionen kom och sa ett svenskt ord som Birgitte aldrig hade hört förut. Hon åkte hem till sin sambo och berättade:
– Det kan ha hänt något roligt på jobbet i dag, jag har blivit varslad. Då förklarade han att det inte var det roligaste jag varit med om i mitt liv.

Alltid väl påläst
Återigen agerade en tidigare kollega draghjälp och lockade Birgitte till dåvarande Högskolan i Trollhättan-Uddevalla. Hon blev genast tillsvidareanställd som adjunkt, med enbart undervisning i tjänsten.

Till en början hände det att hon fick undervisa i ämnen hon inte ens läst, som kognitiv psykologi, och då kunde hon känna sig som en bluff. Med åren har insikten kommit att om du är riktigt bra förberedd märker inte studenterna hur osäker du än känner dig. Och Birgitte är alltid väl påläst, vilket kräver en del offrad fritid.
– När jag var på Campus Uddevalla hade jag mer tid till förberedelser. Varje gång jag tog in en ny bok i kursplanen fick jag extra förberedelsetid och så är det inte i dag.

Birgitte tror att hon jobbar minst ett par dagar gratis i månaden. Hon återupprepar aldrig en föreläsning exakt och byter hela tiden ut exempel för att hänga med i forskning och aktuella händelser. Hon åker tåg till jobbet, en och en halv timmes enkel resa, och utnyttjar morgonens restid till att förbereda dagens föreläsningar in i det sista.

20 minuter i förväg är hon på plats för att hinna prata med studenter och hon brukar även finnas tillgänglig en stund på rasterna för att svara på frågor.
– Det är inte bara för att vara snäll, jag är nyfiken på dem också. Om du stannar med studenterna på rasten har du en chans att se dem som individer, men om du inte gör det blir de till en massa. Dessutom slipper jag svara på en del mejl, det går fortare att ta det öga mot öga.

Tydlig, personlig, humoristisk
Nyckeln till framgång som lärare är tydlighet gentemot studenterna, att de alltid vet vad som förväntas av dem, menar Birgitte. Hon är noga med att variera mellan ren föreläsning, grupparbeten, Youtube-klipp med mera. I kursvärderingarna lyfter studenterna ofta fram Birgittes förmåga att vara personlig men inte privat. Och hon har ofta humorn nära till hands.
– När jag själv började på universitetet var det många lärare som nästan fick mig att somna och jag undrade vem som bestämt att det ska vara tråkigt bara för att det är ett universitet. Det ska aldrig vara humor för sakens skull, vi jobbar ju inte med standup, men om jag genom ett roligt exempel kan få studenterna att skratta så vaknar de till och vi får en bättre sammanhållning.

Hon brukar poängtera att alla frågor är okej, man ska inte lägga prestige i det, särskilt om utbildningen är på grundnivå.
– Om jag känner att en fråga ändå håller alltför låg nivå säger jag till studenten att vi tar det enskilt på rasten, för att inte hänga ut den personen.

Birgitte delar inte bilden av lata studenter, som ibland sprids. Hör hon någon säga att studenterna var bättre förr, ser hon rött.
– Jag väljer mina krig, men det kriget ger jag mig ofta in i. Det är en sådan fräckhet, för studenter är ju inte likadana. Jag brukar svara: ”Du kanske också var bättre förr, har du tänkt på det?” – för så är det ju. Jag märker själv att jag börjar bli lite trött, så kanske var jag bättre för fem år sedan.

Hon tillägger att ett problem kan vara att många forskare inte vill under­visa, men tvingas till det. Då är det lätt att skylla på studenterna, menar Birgitte.

Tufft att vara ung i dag
Birgittes öppenhet gör att studenter gärna kommer till henne med problem, något hon också bjuder in till. Hon har blivit lovad av sin chef att få timmar för mentorskap men de exakta formerna är inte klara.
– Jag har haft studenter som suttit inne på mitt kontor och gråtit. Och hur avvisar man det? Det kan jag inte. Ibland får jag skicka någon vidare till studenthälsan, för jag låtsas inte att jag kan allt, men vardagliga bekymmer lyssnar jag gärna på. Det är tuffare att vara ung i dag än när jag var ung, de har mycket att leva upp till. De ska vara söta, snygga, intressanta. Många föräldrar vill att barnen ska plugga, så de har krav på sig.

Hon är stolt över det pedagogiska priset, men ledsen över att föräldrarna inte fick uppleva det. Mamman dog året innan och pappan ytterligare en tid dessförinnan.
– Jag saknar dem så jag tror att mitt hjärta ska brista. Jag är så bortskämd med att ha haft föräldrar som alltid älskat mig för den jag är. I och med att de bodde i Danmark och jag bodde här så ringde jag dem varje dag och det var ingen belastning för vi hade det så mysigt. Jag vet att de hade blivit lyckliga och stolta för min skull.

Familjen är viktig för Birgitte och hon är glad att hennes son ville följa med på prisutdelningen. Han är 19 år, har nyligen tagit studenten och jobbar nu på Burger King, vilket Birgitte är tacksam över.
– Jag vill inte att han ska börja på högskolan direkt och bli en sådan där omogen student som förstör för universitetslärarna. Det är bra att han får känna efter vad han vill läsa – om han vill läsa, för det är inget självklart för mig att alla ska gå på högskola eller universitet. Han får göra vad han vill som gör honom glad. Det är synd om de ungdomar som sitter där på föreläsningarna och har stora talanger men inte just för akademiska studier. Man kan inte tvinga in unga människor i ett fack där de inte hör hemma.

Anders Jinneklint
Anna Rehnberg

Birgitte Christiansen är 51 år enligt passet, men den mentala åldern är nog omkring 20 år. Hon är född och uppvuxen utanför Ålborg i Danmark och har bott i Sverige i 25 år. Hon är adjunkt i medie- och kommunikationsvetenskap vid Högskolan Väst och tog hösten 2016 emot studentkårens pedagogiska pris. Enligt motiveringen har hon förmågan att se alla, bry sig, vara prestigelös, alltid vara väl förberedd och använda humor som ett verktyg i undervisningen.

Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023