Akademin och politikerna måste motverka populismen

Företrädare för akademin och ansvariga politiker har ett gemensamt ansvar att upprätthålla akademins roll som självständig samhällsaktör.
Debatt

Det blåser allt starkare populistiska politiska vindar, både i och utanför Sverige.
Som en följd av detta präglas vår tids samhällsdebatt allt oftare av myter, medvetna halvsanningar eller direkta osanningar.

I korta termer kan populism beskrivas som en politisk rörelse som gör anspråk på att företräda det ”sanna folket” i motsats till de ”falska” företrädare för folkviljan som, i samverkan med en diffust beskriven elit, fört det ”sanna folket” bakom ljuset.
Som en konsekvens av detta anspråk är det kännetecknande för populismen att den intar en negativ inställning till institutionell maktdelning och till legitim opposition.
Mot denna bakgrund blir frågan om institutionell balans allt viktigare för den politiska demokratins och rättsstatens fortbestånd. Därmed understryks vikten av att värna domstolarnas oberoende, medias fria granskande roll och akademins fristående och aktiva position i samhället.

I kärnan för den populistiska argumentationen ligger att presentera enkla svar på komplexa frågor. Med hänvisning till antaganden om hur sakförhållanden ”egentligen är” utmanas trovärdigheten av argument som baserats på en empiriskt verifierbar verklighet. Instinkt och intuition får därmed ofta prioritet över vetenskapligt grundade slutsatser om sakförhållanden. Till detta ska även läggas att den populistiska retoriken ofta relaterar till en föreställning om att en samhällselit har skott sig på medborgarnas bekostnad och att de problem samhället står inför främst beror på yttre faktorer. Individen som en del av ”det sanna folket” fritas därmed från ansvar för utvecklingen av sina egna livsbetingelser.
Mot denna bakgrund framstår kritiskt kunskapssökande som en nödvändig motståndshandling för att värna ett modernt pluralistiskt demokratiskt samhälle.

De kärnvärden som ligger till grund för akademisk verksamhet utgör en antites till populismens kärna. Akademisk verksamhet strävar efter en förutsättningslös analys av verkligheten, där komplexa frågor ofta kräver komplexa svar. Akademins roll i samhället är att som en fristående aktör utveckla kunskap. Detta sker genom en fortlöpande process i vilken den befintliga kunskapsmassan ständigt underkastas en kritisk omprövning och därmed utvecklas. Den vid varje tidpunkt befintliga kunskapsmassan förmedlas vidare genom utbildning och samverkan med det omgivande samhället. Därmed bidrar akademin till samhällets behov av avancerad kompetensförsörjning, vetenskapligt grundade faktaunderlag för beslut som rör samhällets utveckling och utgångspunkter för en saklig, bred samhällsdebatt.

Akademin har således att leva upp till ett omfattande samhällsansvar.
Samtidigt har främst två utvecklingstrender inom akademin bidragit till att denna fått allt svårare att leva upp till detta ansvar:
En sådan trend är att forskning inom många ämnesområden, av nödvändighet, får en så högt specialiserad karaktär att dess direkta genomslag i samhällsdebatten blir begränsad. Samtidigt har även akademins benägenhet att överföra forskningsresultat till avancerad populärvetenskap för en bredare läsekrets begränsats, mycket beroende på att denna genre endast tillmäts ett marginellt akademiskt meriteringsvärde för den enskilde forskaren.

Denna isolering av akademin från den bredare samhälls­debatten har ytterligare förstärkts av att statsmakten i de flesta länder, däribland Sverige, utvecklat en alltmer instrumentell syn på vetenskaplig forskning och därmed på styrningen av forskningsfinansieringen. Konkret återspeglas detta bland annat i en förskjutning mot en ökande andel forskning av tillämpad karaktär i syfte att främja ekonomisk tillväxt, samtidigt som andelen fria forskningsanslag krymper, främst inom samhällskunskap och humaniora. Därmed styrs verksamheten bort från det förutsättningslösa sökandet efter kunskap och den breda kunskapsspridningen.

Statsmaktens minskade tilltro till akademin som fristående samhällsinstitution manifesteras ytterligare genom politiska beslut som innebär en försvagning av den kollegiala styrningen inom akademin och en motsvarande förstärkning av linjestyrning med ett ökat inflytande för externa intressenter.

Slutligen skall noteras att akademins betydelse som en balanserande samhällsaktör ytterligare försvagas då den inte förmår att fullt ut upprätthålla en nödvändig kultur av redlighet och oförvitlighet som är nödvändig för att åtnjuta en bred stabil legitimitet. Ur populismens optik utgör akademin en del av den brett definierade samhällselit vilken utgör en motståndare till den breda folkvilja som populismen säger sig göra sig till tals för. Akademin blir därmed en måltavla för etablissemangskritiken, en kritik som riskerar att få ett starkare fäste då akademin misslyckas med att leva upp till sina egna kärnvärden: Varje enskild händelse av bristande redlighet eller anpassning av forskningsresultat bidrar till en erosion av akademin som samhällsinstitution och dess legitimitet som en fristående samhällsaktör.

Den politiska utveckling som accelererat under de senaste tio åren ställer allt högre krav på den institutionella balansen inom det demokratiska systemet. Den oberoende förutsättnings­löst kunskaps­sökande akademin utgör en viktig del i denna balans.
För att akademin ska förmå att svara upp mot detta allt tydligare samhällsansvar krävs att den upprätthåller ett brett samhälleligt förtroende, ett förtroende som ständigt måste förtjänas.
Detta ställer krav på att sam­hället ger akademin de nöd­vändiga förutsättningarna för att ta detta ansvar och att akademin internt agerar för att förtjäna ett högt samhälleligt för­troende.

I korta ordalag krävs därmed att statsmakten stärker akademins position som en självständig samhällsaktör och effektiv motkraft till upplysningens fiender.
Samtidigt har akademin att:

  1. Effektivt värna och utveckla det förutsättningslösa sökandet efter kunskap och förmedla denna till det omgivande samhället utan anpasslighet.
  2. På grundval av sin kunskap, aktivt medverka i samhälls­debatten och samverka med det omgivande samhället.
  3. Med internationell öppenhet, ständigt sträva efter allt högre kvalitet i forskning och utbildning.
  4. Upprätthålla en hög grad av redlighet i forskning och utbildning samt öppna, grundliga och genomskinliga processer för befordran och rekrytering

Detta kan tyckas vara självklarheter, men verkligheten visar att de måste upprepas och tas på största allvar.
Häri har alla företrädare för akademin, och ansvariga politiker, ett alltmer trängande gemensamt ansvar.

Per Cramér,
professor i internationell rätt,
dekanus för Handelshögskolan
vid Göteborgs universitet


Kategorier: Debatt, Kvalitet, Politik, Samverkan