Facken borde vara mer proaktiva

Replik till Git Claesson Pipping, SULF. Det är mycket glädjande att SULF:s förbundsdirektör Git Claesson Pipping besvarat min uppmaning, och jag känner också viss tillförsikt inför de aktiviteter hon nämner att SULF initierat.

10 april, 2017
Jonas Ingvarsson

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens/skribenternas egna.

Inte minst tycker jag att det påbörjade forskningsprojektet om anställningsform, stress och psykisk hälsa känns både angeläget och spännande, och jag önskar att det fanns fler initiativ i samma riktning från facken och andra inblandade aktörer.

Jag vill ändå inskärpa några punkter. ”De åtgärder Jonas Ingvarsson efterfrågar ingår helt i arbetsgivarens arbetsmiljöansvar”, skriver Pipping, och fortsätter med att fackförbundens roll är att bevaka och påtala brister. Detta är förvisso sant. Och jag vill poängtera att jag på intet sätt beskyller fackförbunden för de uppkomna förhållandena.

Men även om ansvaret för situationen ligger någon annanstans så har facken ansvar gentemot sina medlemmar, och jag måste säga att jag sett en ganska blygsam proaktivitet därvidlag (och ja, jag inser förstås att facken är sina medlemmar och att också vi på golvet måste vara aktiva – mina inspel här är ett försök till sådan aktivitet). Jag anar att om jag kontaktade mitt ombud med en inlaga liknande artikelns så skulle hen svara affirmerande, men jag tror inte så mycket skulle hända.

Och i tillägg till Pippings uppfattning om fackförbundens roll skulle jag vilja nämna: bevaka och påtala brister, samt ställa krav och i förekommande fall initiera nödvändiga aktioner.

Bara för att det är arbetsgivarens ansvar så innebär det ju knappast att facken ska förhålla sig enbart passiva eller reaktiva. Även lönesättningen är ju arbetsgivarens ansvar, men där visar ju facken med sina autogenererade mejl ändå ett visst engagemang.

Jag är dock nyfiken på de enkäter SULF skickat ut. Dessa är ju bra och angelägna, men har de genererat någon handlingsplan? En annan intrikat fråga är ju också vem fackets motpart egentligen är i dessa frågor? Är det närmaste chefen? Rektor? Lärosäte? Eller staten? Den nyliberala management-strategin gör varje fråga till en individfråga. Och varje lösning blir individuell snarare än principiell.

Dessutom: även min chef är ju en anställd. Och inte sällan en kollega och vän.

När det gäller frågan om sjukskrivningar och underbemanning skulle jag gärna vilja se exempel på ifall SULF och andra förbund ens vågat lyfta på den sten som heter anställningsordning? Finns det några ambitioner från fackens sida att se över de villkor som gäller vid nyrekrytering och vikariat inom den akademiska verksamheten?

Vid flera lärosäten måste till och med kortvariga timanställningar utlysas och underställas prövning. Möjligheterna att tillfälligt avlasta trötta medarbetare, eller att snabbt ersätta kolleger som sjukskrivits, eller ta in personal i samband med att någon fått externa forskningsmedel, är därför starkt begränsade. I stället får de som är kvar gå på knäna.

Jag vill här poängtera att denna tröghet ligger både hos facken, i det viktiga arbetet för rättvisa anställningsvillkor, och hos alltför tveksamma chefer, som vill undvika att rekrytera folk som riskerar att bli övertaliga. Kan vi inte tänka nytt här? Alla arbetsplatser är inte lika. Jag tror att vi måste våga ta ett nytt grepp om bemanningsproblematiken och underlätta snabba, och ibland tillfälliga, rekryteringar.

När jag antyder att autonomireformen lamslagit facken så är det inte bara en retorisk gest: när alla villkor dikteras lokalt och internt, och alla löner förhandlas individuellt, försvagas kraften i den fackliga rörelsen eftersom varje förhandling måste föras i små miljöer med relativt få individer (oftast bara en) och få påtryckningsmedel tillgängliga.

Jag skulle vilja se en nationell samling hos fackförbunden kring några konkreta frågor. Vad skulle till exempel hända om fackförbunden inför nästa löneförhandling också basunerade ut följande nationella krav:

– Vi kräver att alla lektorer vid alla lärosäten ska ha minst 10 procent forskning och minst 10 procent kompetensutveckling i sin tjänsteplanering.

– Vi kräver att all undervisande och forskande personal ska ha 5 procent avsatta i sin tjänsteplanering för administrativa rutiner.

– Vi kräver att tilldelning av kompetensutvecklingstid och administration är orubbad även om den anställde får externa forskningsanslag.

Vad säger SULF och andra fackförbund om detta? Är ni med?

 

Jonas Ingvarsson
Biträdande professor i medier, estetik och berättande vid Högskolan i Skövde samt medarbetare i tankesmedjan Humtank

Jonas Ingvarsson

Vad tycker du? Skicka in din replik eller debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023