Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.

Hotar autonomireformen den akademiska arbetsmiljön?

Jonas Ingvarsson utmanar fackförbunden att ta frågor som sjukskrivningar, kompetensutveckling och det administrativa oket på allvar.

30 mars, 2017
Jonas Ingvarsson

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens/skribenternas egna.

Denna inlaga är resultatet av funderingar som följt mig och växt under par decennier som avlönad akademiker inom humaniorasektorn. Det som följer är sålunda personliga iakttagelser, och en uppmaning till kolleger att komplettera, redigera eller korrigera mina förslag. Jag hoppas på en konstruktiv diskussion.

Detta handlar om vår arbetsmiljö. Och om de fackförbund som organiserar akademiker. Runt omkring oss finns mängder med förhållanden att ifrågasätta och diskutera, frågor som det i alla år förvånat mig oerhört att fackförbunden – eller andra ansvariga – inte varit engagerade i. Är det så att autonomireformen har lamslagit fackens ambitioner att driva några nationella akademiska frågor över huvud taget? Detta inlägg är bara en blygsam början – jag är övertygad om att det finns en massa missförhållanden som vi noterar runt omkring oss men vetskapen att fackförbunden ändå inte har något handlingsutrymme eller – ännu värre – inte bryr sig sitter så djupt att vi inte ens nämner facket vid tre-fikat.

Här kommer därför tre subjektivt formulerade utmaningar jag skulle vilja föra vidare till fackförbunden, eller för all del till någon annan organisation – kanske Universitetskanslersämbetet eller utbildningsdepartementet? – som känner sig manad att på allvar förbättra de akademiska arbetsvillkoren. Jag välkomnar alla som är engagerade i ämnet att komplettera, kritisera eller korrigera mina intryck:

1. Sjukskrivningar
Det är det mest slående. Varför bränner så många ut sig? Varför klarar vi inte av att reglera våra egna arbetstider? Vad är det på de akademiska arbetsplatserna som så till den grad dränerar oss på energi? Är det värre inom humaniora än inom andra utbildningsområden? Hur ser det ut inom konst, journalistik, teknik, naturvetenskap eller ekonomi? Står utbrändhet i någon som helst relation till utbildningsanslaget (alltså studentpengen, de timmar man får för att genomföra en kurs)? Eller är det en fråga om ledarskap? Att identifiera hur arbetsplatsens behov och möjligheter ser ut? Feghet att nyanställa trots att behovet av arbetskraft är uppenbart? En tröghet i hela rekryteringssystemet?

Utmaning:
Kartlägg orsaker till sjukskrivning inom olika sektorer av den akademiska verksamheten. Undersök relationen mellan utbrändhet och underbemanning och mellan underbemanning och rekryteringsordning. Undersök relationen mellan utbrändhet och utbildningsanslag.

2. Kompetensutveckling
Ett vanligt scenario är att de som äntligen lyckas dra in externa forskningsmedel blir av med kompetensutvecklingstiden, vilken ofta är på cirka 20 procent. Tanken verkar vara antingen att kompetensutveckling endast är forskning (men då borde den väl kallas det?) eller att forskare inte behöver någon kompetensutveckling alls (vilket låter besynnerligt).

Jag har också stött på förslag om att dra in den institutionsgemensamma tiden (alltså tid avsatt för möten) i samma veva. Som om avdelningsmöten och informationsträffar vore forskning? Eller som om man inte behövde vara en medarbetande kollega när man forskar? I praktiken betalar jag alltså min arbetsgivare med medel som jag själv dragit in.

Detta är välkänt, och det är också så att olika lärosäten, ja rentav olika institutioner och ämnen inom samma lärosäte, hanterar detta på olika sätt. En av mina kolleger vid ett annat lärosäte har en gång framfört tanken att vi skulle kunna strunta helt och hållet i 20 procents kompetensutvecklingstid i fem terminer och sedan få en helt undervisningsfri termin.

Reaktionen är den väntade: ”Är du galen? Ingen orkar undervisa på 100 procent?”. Är det något som skaver här? Varför orkar ingen undervisa på 100 procent? Eller är kompetensutvecklingstiden en buffert för att över huvud taget orka med undervisningsbördan?

En framkomlig väg är, som vissa arbetsgivare infört, att tilldela tid för både forskning och kompetensutveckling. Då blir det tydligare. Det är ett privilegium att få ägna större delen av sin tid till forskning, men att arbetsgivaren utnyttjar detta privilegium för att dränera arbetstagarens arbetstid är direkt cyniskt. Det som framför allt förvånar är det påtagliga inslaget av godtycke, och de radikalt skilda principer som råder vid olika arbetsplatser.

Utmaning:
Inventera hur olika lärosäten och institutioner hanterar mötes- och kompetensutvecklingstid i samband med forskningsfinansiering. Föreslå att alla lärosäten (autonomireformen till trots) accepterar ett normerande minimum. Undersök för- och nackdelar med att separera forskningstid och kompetensutveckling.

3. Det administrativa oket
I samma takt som administrationen sväller i budgeten har de anställdas administrativa (o)rutiner ökat. Ett mycket vanligt klagomål är att det är väldigt besvärligt med reseorder, inrapportering, fakturahantering och kontering. Administrativ personal är anställd för att hjälpa till (och det gör de verkligen också), men vi som är lärare och forskare har oftast ingen tid avsatt för denna arbetsuppgift. En effekt av detta är att hanteringen av fakturor och reseräkningar upplevs som extra stressande – dels för att man inte riktigt förstår, dels för att man inte har tid.

Utmaning:
Inventera hur anställda ser på sina administrativa rutiner och vilken stress dessa skapar. Undersök vad de anställda själva föreslår för förbättringar av rutinerna. Genomför klassiska tidsstudier – hur många människor engageras och hur många arbetstimmar läggs ned på de administrativa rutinerna runt en enda resa?

Detta var tre spretiga exempel, från utbrändhet till fakturahantering. Men finns det kanske ändå ett samband här? Kan man med små justeringar – och framför allt normeringar – i rutiner och principer åstadkomma en radikalt förbättrad arbetsmiljö?
Jag tror att fackets främsta uppgift inom den akademiska sektorn i dag är att så att säga utgöra en motkraft till autonomireformen på dessa punkter. Men just på grund av lärosätenas autonomi kan facket inte arbeta annat än normerande.

Det enda område där fackförbunden just nu är proaktiva är när det vankas löneförhandling, då får man ett mejl med tips och ett telefonnummer ifall man behöver hjälp. Någon hundralapp extra i månaden är förstås inte illa, men jag är övertygad om att det fackförbund som inleder ett aktivt arbete med någon av ovanstående frågor snabbt skulle kunna vinna nya medlemmar. Notera att vi alla – såväl kollegiet som våra chefer, tjänsteplanerare och administratörer, faktiskt är anställda av arbetsgivaren Staten. Detta borde alltså inte vara frågor som ställer ”golvet” mot ”de där uppe” utan något som alla i vår verksamhet skulle dra nytta av.

Så: vilket fackförbund, eller vilken organisation inom den akademiska verksamheten i Sverige, vill vara först med att anta ovanstående utmaningar? Se det som en möjlighet!

Jonas Ingvarsson
Biträdande professor i medier, estetik och berättande vid Högskolan i Skövde samt medarbetare i tankesmedjan Humtank

Jonas Ingvarsson

Vad tycker du? Skicka in din replik eller debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023