I många länder finns oroande tendenser till faktaresistens, postsanning och högerpopulism som hotar det demokratiska samhälle vi tagit för givet. Kanske är det dags att akademin på allvar går in i samhällsdebatten.
I måndags var den första Källkritikens dag, instiftad av Viralgranskaren, tidningen Metros avdelning som granskar och analyserar nyheter och påståenden som sprids via sociala medier. På dagtid var det program för skolelever och på kvällen kunde ett fullsatt Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm följa en rad paneldiskussioner med teman som ”Konspirationsteorier och propaganda – så ser det ut på nätet i dag”, ”Varför går vi på bluffar och fejkade nyheter?” och ”Myter och missuppfattningar om mat och hälsa”.
Evenemanget gick att se live på nätet, och finns också att se i efterhand på Viralgranskarens sajt.
Myter på nätet, filterbubblor och falska nyheter kan tyckas vara en angelägenhet för journalister och nätaktivister. Men det här berör i högsta grad akademin.
För det första, det ymniga spridandet av fejknyheter, desinformation och filterbubblor hotar det demokratiska samtalet och i förlängningen det demokratiska samhälle som vi tar för givet.
För det andra spiller de här företeelserna direkt över på akademin. I många länder har man lyckats uppväcka en nationalism som påverkar även akademin. Det kan exempelvis vara krav på lojalitet från lärare och forskare, annars väntar repressalier eller avsked. Det kan vara krav på att forskningen ska komma det egna landet till nytta eller att man vill minska antalet internationella studenter i försök att stävja invandring.
Konsekvenserna för akademin av Brexit, vars kärnfråga är att få stopp på den fria invandringen av andra EU-medborgare, återstår att se. En annan mycket uppmärksammad oroande faktor är det vetenskapsförakt som grasserar på högsta nivå i USA. Exempelvis hörde jag nyligen på radion att Trump under sin valkampanj twittrat om att han inte tror på vaccin.
För det tredje var det anmärkningsvärt hur många av de inkallade experterna under Källkritikens dag som kom från akademin. Men var skulle experterna komma ifrån om inte från högskolevärlden?
Trots allt har vi här en institution i samhället som har den unika uppgiften att ta fram ny kunskap, se till att kunskap inte glöms bort samt ifrågasatta invanda sanningar och utöva källkritik.
Och som dessutom har till uppgift att utbilda en stor del av landets unga medborgare till tänkande individer samt att kommunicera kunskap med resten av samhället.
Jag tycker att med detta privilegium att på arbetstid få skapa och förvalta kunskap följer ett ansvar att ta ställning för faktabaserad kunskap, hävda förnuft, tankestringens och logiska resonemang.
Under Källkritikens dags paneldiskussion ”Myter och missuppfattningar om mat och hälsa” hävdade professor Agnes Wold att forskare inte borde åka runt och prata om sin forskning, forskningen är uppdelad i så små bitar att den lätt kan missförstås eller feltolkas.
”Den tredje uppgiften borde inte finnas, i stället skulle man införa en fjärde uppgift där man lär ut (medicinsk) allmänbildning och källkritik”, sa hon på sitt vanliga tillspetsade sätt.
Det ligger en del i vad Agnes Wold säger.
Universitetsvärlden borde använda all den kunskap som akademiker byggt upp. Och använda den offentligt, motverka okunskap samt verka för folkbildning och källkritik.
Det är ju hos akademin som kunskapen finns – eller?
Viralgranskaren är inte det enda initiativet från media där man försöker granska olika mer eller mindre kontroversiella påståenden i offentligheten. Olika medier ägnar sig numera ofta åt faktakollar och exempelvis utreder SVT förutsättningarna för en ny onlinetjänst för kontroll av fakta, SVT Faktakoll.
Vad är det som säger att media ensamma ska ta på sig att bekämpa desinformation och okunnighet?
När kommer den akademiska motsvarigheten till Viralgranskaren?
Det är kanske dags för en Faktakoll 2.0 med akademisk tyngd.
Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
