Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

”Akademin missköter sina äldre medarbetare”

Många äldre inom akademin upplever att de godtyckligt pensioneras mot sin vilja.
– Det är synnerligen problematiskt att man inom akademin inte har öppna och tydliga riktlinjer om pensionering, säger ålders­forskaren Clary Krekula.

17 februari, 2017
Per-Olof Eliasson

Clary Krekula är docent i sociologi vid Karlstads universitet och studerar bland annat synen på ålder i arbetslivet. Hon hävdar att akademin missköter sina äldre medarbetare.
– Trots livlig samhällsdebatt om att ett förlängt arbetsliv är en avgörande samhällsfråga har universiteten visat anmärkningsvärt litet intresse och inte tagit tag i frågan, säger hon.

Hennes erfarenhet är att det är mycket stora skillnader mellan lärosätena i synen på äldre medarbetare.
– En del jobbar aktivt och skriver styrdokument. Andra bedömer från individ till individ utan att klargöra vilka kriterier man utgår från och det finns helt olika villkor på samma lärosäte.

Inga tydliga riktlinjer
Forskning visar att en majoritet på arbetsmarknaden trivs bra med att gå i pension, förutsatt att de kan planera för den. Därför anser Clary Krekula att det är synnerligen problematiskt att man inom akademin inte agerar utifrån tydliga riktlinjer.
– Det är problematiskt för individen och det är problematiskt för arbetsmiljön och för de kollegor som är kvar. Godtycke är aldrig bra för arbetsmiljön.

Ett vanligt argument inom akademin mot att äldre fortsätter arbeta är att de står i vägen för yngre.
– Det finns inga belägg för att äldre som får sluta leder till nya rekryteringar, eller att ungdomsarbetslöshet kan pensioneras bort. Snarare visar forskningen att arbetsplatser som är öppna för att behålla äldre också är mer benägna att ta in yngre, säger Clary Krekula.

Kränkande särbehandling
Lars Ekstrand är docent och lektor i företagsekonomi vid Högskolan i Gävle och har varit lokal ordförande för Saco-S och SULF. Under höstterminen fyllde han 67 år och han går nu ofrivilligt i pension.
– Arbetsgivaren vill inte att jag fortsätter trots att jag anfört vad jag tycker är starka argument för att jag skulle få arbeta kvar ett år till. Mot mig har framförts att jag har varit för kritisk mot verksamheten men jag anser att jag genom mitt kritiska engagemang är en tillgång för organisationen. Vad gäller ålder, tycker jag det är kränkande särbehandling av mig eftersom det finns medarbetare på institutionen som är 70 plus, säger han.

Han noterar att villkoren skiljer starkt när man kommer upp i pensionsåldern.
– Regeln om pension vid 67 tillämpas ju inte i akademin. Det är godtyckligt vem som blir kvar och vem som inte blir kvar.

Tillvarata kompetens och erfarenhet
Lars Ekstrand anser att ofrivillig pensionering vid 67 är att förskingra akademiskt kapital.
– Det är en viktig fråga, det handlar om att ta tillvara på kompetens och erfarenhet. Äldre skulle kunna ha en mentorsfunktion i akademin och vara resurspersoner för yngre. Om ekonomin är god så innebär det ingen propp att man behåller de som vill jobba när de passerat 67, utan tvärtom är de en tillgång.

Men han påpekar att akademin är en speciell bransch.
– För många av oss inom den akademiska världen är det mer än ett arbete, det är ett sätt att leva. Det gör att man berövas något mycket väsentligt när man inte kan vara kvar längre, säger Lars Ekstrand.

”Lagstiftningen borde ändras”
Lisbeth Ohlsson är lektor i pedagogik vid Malmö högskola. Hon är 67 med råge och har fortsatt jobba. Hennes chef har sökt dispens för henne ett halvår i taget.
– Jag har i mindre omfattning arbetat fram tills nu, just nu är det på 60 procent. Men hur det blir framåt vet jag inte, säger hon.

Hon har fortfarande inte lust att bli helpensionär.
– Det kändes märkligt och fel att vid 67 tvingas skriva under en begäran om entledigande. Jag har valt yrke av intresse och det finns så många intressanta frågor kvar att undersöka.

Lisbeth Ohlsson anser att lagstiftningen borde ändras.
– Varför ha en övre gräns överhuvudtaget? Det borde handla mer om sakliga skäl, som arbetsbrist.

Om någon är olämplig att jobba kvar anser Lisbeth Ohlsson att man bör lösa det på andra sätt än med en generell pensionsålder.
– Det är en likabehandlingsfråga, det ska inte vara som en naturlag att vid 67 är du plötsligt ute. Över en natt har inte din kapacitet plötsligt förändrats, det är helt oreflekterat att se ålder i sig som ett skäl att inte kunna jobba, säger hon.

Per-Olof Eliasson
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023