Studien är utförd av Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning, Stint, i samarbete med publikationsföretaget Elsevier.
Av de aktiva forskare som var knutna till ett svenskt lärosäte någon gång mellan 1996 och 2015 har 74,4 procent publicerat vid minst två olika institutioner, och 50,4 procent vid ett utländskt lärosäte.
Nästan dubbelt så många citeringar
Vanligast är att forskare stannar mindre än två år vid ett annat lärosäte och denna grupp är mest produktiv, sett till antalet publicerade artiklar. De har också nästan dubbelt så många citeringar som världsgenomsnittet, mätt i field-weighted citation impact, FWCI.
Aktiva forskare som bara har publicerat vid ett lärosäte är mindre produktiva än snittet vid den egna institutionen. Vid de flesta lärosäten ligger denna grupp ändå något över världsgenomsnittet vad gäller citeringar.
Åldern är en delförklaring till den lägre produktiviteten eftersom forskare i början av sin karriär oftare finns inom denna grupp, medan medelåldern är högre i den mobila gruppen.
– Det finns ett stort intresse för att konkretisera effekten av mobilitet och internationalisering för att kunna belägga nyttan. Det har den här studien nu gjort, sedan kanske andra metoder skulle komma fram till andra resultat, säger Hans Pohl som är programchef vid Stint.
Korta vistelser ger bäst värde
Metoden finns beskriven i den datatunga rapporten och varje lärosäte analyseras där individuellt. Hans Pohl blev överraskad över att skillnaderna mellan lärosäten inte var så stora överlag, även om en slutsats är att stora lärosäten har betydligt mer internationell mobilitet än de små.
– Generellt är forskare med kortare vistelser vid olika lärosäten den kategori som får bäst värden, därefter följer forskare med längre vistelser och sist kommer de som inte alls har rört på sig.
Hans Pohls förhoppning är att lärosätena nu analyserar innebörden av sina siffror och att studien blir ett stöd i deras strategiarbete.
