Oron växer hos lärarna vid Argentinas universitet

Det är en tidig försommarmorgon i Buenos Aires-stadsdelen San Telmo där Faculdad de Ciencias Sociales de la Universidad de Buenos Aires (fakul­teten för socialkunskap vid Buenos Aires universitet) ligger inklämd mellan bostadshus i sten från förra sekelskiftet. Två kvarter därifrån breder den åttafiliga avenyn 9 de Julio ut sig där bilar, bussar och de gulsvarta taxibilarna susar fram i hög hastighet. Murarna vid ingången till den soliga innergården pryds av väggmålningar (murales) med politiska motiv som vittnar om Argentinas mörka samtidshistoria och landets senaste militärdiktatur där över 30 000 människor försvann och mördades.

Undervisningen vid universitetet är egentligen slut för terminen, i Argentina börjar sommarlovet i mitten av december, men i entréhallen och korridorerna som täcks av affischer och banderoller med vänsterpolitiska budskap har de studenter samlats som måste göra omtentor för att bli godkända inför nästa termin. En av examina­torerna på dagens tentor är universitetsläraren, forskaren och aktivisten Daniel Jones. Han arbetar som docent på grundutbildningarna i statsvetenskap och sociologi och undervisar regelbundet på flera olika masterutbildningar. Han har själv studerat både grund-, master- och doktorandutbildning vid det statliga universitetet Universidad de Buenos Aires, UBA, som nu är en av hans fasta arbetsplatser.

Han är en av många universitetslärare som öppet har kritiserat Argentinas nuvarande regering och dess politik.
– Precis som för alla andra arbetare så har vi universitetslärare drabbats av den ekonomiskt svåra situationen med en inflation som bara fortsätter att skjuta i höjden. Under Cristina Fernández de Kirchners regering låg inflationen kring 24 procent per år, och vi hade en årlig löneökning på cirka 27 procent, så det var ganska jämt. Men i år har våra löner höjts med 28 procent medan inflationen nu ligger på över 42 procent, det vill säga en minskning med 15 procentenheter för oss. Det här har bidragit till att många universitetslärare har fått svårt att överleva på sin grundlön, att vi tvingas jobba fler arbetstimmar och i vissa fall ta extrajobb vid andra universitet, säger Daniel Jones.

Politiskt stöd lönar sig
Han säger också att regeringens försök till besparingsförslag för de statliga universiteten har fått olika konsekvenser för olika universitet, genom att till exempel vara generösare mot de universitet där de fått politiskt stöd, och att detta har splittrat en fram tills nu relativt enad universitetsrörelse. Framför allt är det de nya universiteten i de urbana kranskommunerna till Buenos Aires som har drabbats av minskade budgetanslag, vilket Daniel Jones menar är ett utslag av ideologisk karaktär:
– Vår nuvarande regering och utbildningsminister Esteban Bullrich har sagt att det finns för många universitet och att det utbildas för många akademiker. De syftar då framför allt på de här universiteten i förorterna där många studenter kommer från familjer där föräldrarna kanske inte ens har gått ut gymnasiet eller högstadiet. Min politiska analys är att de inte vill ha utbildade, kvalificerade arbetare som kräver sina rättigheter och en dräglig lön. Det går inte ihop med den neokonservativa politiska linje som regeringen driver, säger Daniel Jones.

Han menar att det politiska projektet Cambiemos (Vi förändrar) som den nuvarande högerregeringen gick till val och vann med både är konsekvent och radikalt i sin övertygelse att förändra landet i grunden:
– Vi kan inte separera det som händer på våra universitet från det som händer i övriga samhället. President Macri har sagt det flera gånger; han vill inte bara förändra den ekonomiska politiken, han vill förändra Argentinas politiska och sociokulturella identitet. Han försöker lansera idén om ”the selfmade man” som bara har sig själv att skylla om det går bra eller dåligt. Men det funkar inte här för en stor del av befolkningen delar en kollektiv övertygelse om att vi bör sträva efter ett jämlikt och inkluderande samhälle. Universiteten i förorterna är ett bra exempel på det, säger Daniel Jones.

Den 12 maj 2016 genomförde universitetslärare och studenter den hittills största enskilda protestmanifestationen mot Mauricio Macris regering och fick ett starkt stöd även utanför universitetsvärlden. Men trots förslag om sparpaket och minskad budget har än så länge inga radikala ekonomiska åtgärder genomförts vid de statliga universiteten under Macris första år som president. Däremot bidrar den stigande inflationen ändå till minskade resurser för varje enskilt universitet eftersom den del av landets totala BNP som avsatts till utbildning 2016 inte skiljer sig från 2015 års summa trots att inflationen stigit med över 15 procent.
– Det betyder att universiteten nästan inte har några resurser kvar att lägga på till exempel stipendier, ny teknik och pedagogiska investeringar efter att ha betalat alla löner. Lönerna slukar mer än 90 procent av universitetets budget, säger Daniel Jones.

Hårt drabbade institutioner
De statliga utbildningsinstitutioner som drabbats direkt av konkreta sparpaket är Mincyt (Ministeriet för vetenskap och teknologi) och Conicet (Nationella rådet för vetenskaplig och teknologisk forskning). Regeringen kommer att minska budgeten för dessa institutioner med motsvarande 2 100 miljoner kronor, begränsa antal forskartjänster på respektive institution och kraftigt reducera forskningsanslagen.

Över 500 unga forskare som initialt blivit rekommenderade och lovade forskartjänster på Mincyt har även de drabbats av sparpaketet och nekas nu inträde till sin tilltänkta arbetsplats.

Senare samma dag som vi träffat Daniel Jones på universitetet, när den starka eftermiddagssolen gett efter för en sval kvällsbris, har han anslutit till en manifestation utanför Mincyts huvudsäte i stadsdelen Palermo.
Ett hundratal docenter, forskare, studenter och universitetslärare har samlats för att protestera mot regeringens sparpaket. Tal och politiska diskurser avlöser varandra och en radiostation sänder direkt från platsen.

En av talarna belyser det problem som även har tagits upp i argentinska medier de senaste veckorna efter att regeringen offentliggjort sparpaket mot Mincyt och Conicet; oron för att Argentina kommer att urholkas intellektuellt och att forskare och akademiker kommer att fly landet på samma sätt som under landets senaste militärdiktatur.

Daniel Jones, som både är aktiv i syndikatet för universitetsdocenter och den fackliga organisationen för statsanställda inom vetenskap och forskning, instämmer och säger att han delar den oron:
– Bland oss forskare och universitetslärare har folk redan börjat ansöka om tjänster och stipendier för att flytta till Berlin och Madrid och jobba där. Jag var själv på väg till Brasilien som nyutexaminerad student år 2000 innan Néstor Kirchner kom till makten. Men när han väl blev president och hans regering började investera i utbildning och driva en inkluderande, progressiv universitetspolitik blev det helt plötsligt väldigt attraktivt att stanna kvar och göra akademisk karriär här. Nu känner jag mer än någonsin att jag vill stanna, trots att jag förstår mina kollegors vilja att flytta härifrån. Jag är så privilegierad och har fått så mycket av det här samhället att jag känner att det är mitt ansvar att bo kvar i Argentina och kämpa för att förändra den här situationen, säger Daniel Jones och hälsar på två kollegor från universitetet som har anslutit till manifestationen.

Studier på grundnivå gratis för alla
Argentina är ett av få länder i Latinamerika där statliga universitetsstudier på grundnivå är helt gratis, även för personer som inte är argentinska medborgare. Detta, i kombination med att Argentinas universitet håller en mycket hög nivå i jämförelse med andra latinamerikanska länder, gör att många utländska studenter från framför allt Colombia, Chile och Ecuador kommer hit för att studera.
Huruvida grundutbildningarna kommer att fortsätta vara gratis vid statliga universitet är en fråga som allt oftare kommer upp i debatter och diskussioner som rör högre utbildning i Argentina.

Enligt Daniel Jones finns det en stark koppling mellan den rådande ekonomiska situationen, universitetens minskade resurser och de röster som nu börjat höjas för att avgiftsbelägga universitetsstudier.
– Jag upplever att den nuvarande politiken på sikt kommer att urholka universiteten, sänka kunskapskvaliteten och göra dem mindre attraktiva för folk att studera vid. I ett samhälle där fattigdomen ökar kommer folk att börja ifrågasätta varför de ska betala skatt för att universiteten ska fortsätta vara gratis när detta inte ger något tillbaka till samhället. Var tredje månad publicerar den regeringsvänliga tidningen La Nación debattartiklar som föreslår att vi ska återinföra avgifter för universitets­studier, och stödjer sig på siffror som visar att allt färre studenter slutför sina utbildningar och tar examen. Dessa siffror stämmer visserligen, jag upplever det själv med mina studenter, men debattörerna förklarar aldrig orsakerna bakom detta, säger Daniel Jones.

En annan person som också upplevt en ökad frånvaro bland sina studenter är universitetsläraren, forskaren och bokförläggaren Veronica Gago.
Hon är verksam som docent vid de två statliga universiteten Universidad Nacional de San Martin och UBA och undervisar sedan 14 år tillbaka i internationell ekonomi, statsvetenskap och Latinamerikakunskap. Enligt henne är det tydligt att universitetsstudenter är en av de grupper som drabbats hårdast av den aktuella ekonomiska politik som regeringen för.
– Många studenter kan inte längre köpa studentlitteratur eller göra fotokopior eftersom priserna har höjts. Att använda kommunala transportmedel som buss, tåg och tunnelbana har också blivit avsevärt dyrare, vilket gör att en del av dem helt enkelt inte har råd att ta sig till universitetet. Särskilt utsatta är de studenter som redan från början kommer från socioekonomiskt svaga samhällsgrupper, många av dem blir avskedade från sina jobb som trots den låga lönen har gjort det möjligt för dem att studera och jobba samtidigt. De måste enkelt ge upp sina studier för att söka jobb på heltid, vilket inte heller är en lätt uppgift, säger Veronica Gago.

Att ökad fattigdom och större ekonomiska klyftor också har bidragit till sociala konflikter och ett hårdare samhällsklimat är ytterligare orsaker som Veronica Gago lyfter fram som förklaring till att studenter överger sina studier:
– På kurserna jag ger klockan 21­–23 på kvällarna har jag märkt att det kommer allt färre kvinnliga studenter, de säger att det innebär för stora säkerhetsrisker för dem att studera på kvällstid. Jag har till exempel två kvinnliga studenter som bor i en av Buenos Aires ytterförorter och måste ta pendeltåg för att ta sig till universitetet. De var på väg att avbryta sina studier efter att ha blivit rånade och överfallna flera gånger på sin väg hit.
– Numera går hälften av deras månadslön till att ta taxi hem när klassen är slut klockan 23, det är deras enda sätt att kunna fortsätta studera, berättar hon.

Svårt förmedla positiv framtidstro
Att det nya politiska och ekonomiska klimatet också innebär nya utmaningar för Argentinas universitetslärare när de undervisar är något som Veronica Gago har fått erfara det senaste året. Hon säger att det numera är svårt att förmedla en positiv framtidstro till studenterna och att det är stor skillnad mellan hur de ser på sitt lands regering nu och för tio år sedan:
– Under Néstor Kirchners och Cristina Fernández de Kirchners regeringsperioder fick jag erfara något som inte ens fanns under min tid som student på 1990-talet; nämligen att studenterna hade förväntningar på regeringen, att det fanns en tilltro och en entusiasm hos dem inför det politiska projekt som regeringen genomförde. Det upplever jag inte alls i samma utsträckning i dag. Däremot är mina studenter generellt väldigt politiskt aktiva. På UBA är det mer partipolitik och sociala rörelser, och på universiteten i ytterstadsområdena är studenternas politiska engagemang mer territoriellt och lokalt förankrat. Det är väldigt inspirerande och uppfriskande för mig som lärare, säger Veronica Gago.

Trots att hon precis som sin kollega Daniel Jones uttrycker oro inför framtiden och riktar skarp kritik mot den nya regeringens utbildningspolitik understryker hon ändå de positiva aspekter hon upplever i sitt jobb som universitetslärare:
– Jag har total frihet när det gäller min undervisning, kan välja precis vilken kurslitteratur jag vill använda och vara flexibel utifrån mina studenters behov och önskemål. Det är också väldigt tacksamt att undervisa unga, tänkande, politiserade människor, de aktualiserar mig och hjälper mig att förstå vilka sociala och politiska processer som pågår i den nya generationens studentrörelse. Dessutom är jag stolt över att vara en del av det statliga universitetsväsendet. Att mitt universitet Universidad Nacional de San Martin till exempel har inrättat ett studiecenter på högsäkerhetsfängelset Penal 48 de San Martin där fångarna kan läsa till kandidatexamen i sociologi är både unikt och radikalt. Tänk dig själv att läsa Foucault i fängelset, det går inte att jämföra med att läsa hans böcker i frihet, säger Veronica Gago.

Ytterstadens nya universitet breddar studentrekrytering

Krisande ekonomi och dyra transportmedel stoppar tusentals potentiella studenter i ständigt växande Buenos Aires från att studera vid innerstadsuniversiteten. Därför fyller de nya, progressiva universiteten i stadens kranskommuner en viktig funktion.

Universidad Nacional de Avella­neda, Undav, ligger i kommunen Avellaneda precis vid gränsen där Buenos Aires stad övergår till provinsen Buenos Aires. Universitetets huvudsäte ligger i före detta lagerlokaler, inne i rektorns luftiga rum brummar luftkonditioneringen och väggarna är täckta av tavlor, utmärkelser och ett personligt brev från påven Franciskus.

Social och kulturell mötesplats
Civilingenjören och universitets­läraren Jorge Calzoni är rektor för universitetet sedan starten 2010.
– Avellaneda är en stor kommun med en ung befolkning, men långt ifrån alla har råd och tid att ta sig till universiteten inne i Buenos Aires stad. Att skapa möjligheter för unga att kunna studera i den kommun de bor i är i många fall avgörande för att de över huvud taget ska påbörja universitetsstudier. Dessutom har universitetet blivit en social och kulturell mötesplats för oss som bor här, i den här byggnaden ligger till exempel också Avellanedas kommunala balettskola, säger Jorge Calzoni.

Undav är ett av flera statliga universitet som öppnade i olika kranskommuner till Buenos Aires när Argentina fyllde 200 år som republik 2010. Syftet var dels att decentralisera och underlätta för UBA som tar emot över 300 000 studenter från hela provinsen, men också att erbjuda lokala universitet i Buenos Aires största och mest tätbefolkade urbana kranskommuner. Jorge Calzoni säger att han ser stora skillnader mellan den utbildningspolitik som den nuvarande högerregeringen för och den tidigare vänsterregeringen:
– För första gången i Argentinas historia har vi en president som aldrig har studerat vid ett statligt universitet, och det har inte heller majoriteten av hans ministrar. Jag upplever att det både finns ett visst ointresse och en okunnighet om statlig utbildningspolitik i den nya regeringen. När det gäller hur stor del av BNP som avsätts till utbildning är det ingen stor skillnad mellan förra årets 1,07 procent och de 0,99 procent som avsatts för 2017. Men eftersom vår BNP sjunker och inflationen stiger, samtidigt som kostnader för underhåll och material har ökat, gör detta att det ändå blir mindre pengar till utbildning i jämförelse med de senaste två åren, säger Jorge Calzoni.

Social inkludering
Undav består av sex fakulteter och har i dagsläget 17 112 inskrivna studenter som studerar allt från journalistik till ekonomi, arkitektur, turismvetenskap och historia. Universitetet lägger stor vikt vid social inkludering och alla utbildningar har en obligatorisk kurs i socialt, lokalt fältarbete. Detta ger studenterna möjlighet att studera sin egen närmiljö och skapa kontakter mellan civilsamhället och universitetet:
– Vår kommun ligger ju precis vid floden Rio de la Plata, som tyvärr är väldigt förorenad. Det är något som våra studenter i miljövetenskap jobbar aktivt med i olika projekt som även involverar lokalbefolkningen. Det är dessutom våra journaliststudenter som gör tidningen till männi­skorättsorganisationen Madres de la Plaza de Mayo och så har vi vår egen studentradio som alla kan lyssna på. Det är jag som rektor väldigt stolt över, säger rektor Jorge Calzoni.