Mormor, varför jobbar du inte längre?

Den frågan ställde mitt 10-åriga barnbarn häromsistens. Du brukar ju säga att man inte bara ska odla sina tomater utan att man ska bidra till att göra världen bättre, fortsatte han. Att svara sanningsenligt, alltså att jag inte får arbeta, låter ju inte klokt så jag snärjde in mig i att jag gör en massa andra saker i stället.

Min pappa såg verkligen fram emot sin pensionering, utsliten som han var. Fortfarande finns åtskilliga som han, inte minst kvinnor som längtar efter den dag då de slipper gå till jobbet. All respekt till dem! Alla har rätt till pension.

Men jag vill inte vara pensionär! Gå i pension, säger man, alltså gå åt sidan. En pensionär är tärande, förbrukad, oanvändbar, behövs inte. Jo, möjligen till att passa barnbarn och ta hand om anhöriga som är ännu äldre. Ordet äldre har i Sverige en negativ biton, en äldre person är en som har minskad förmåga, förändrings­obenägen och med bäst före-datum passerat. Äldre är som gamla hundar som inte kan lära sig sitta. I många andra kulturer är åldrandet en färd mot fördjupad insikt, inte mot förlorat värde. Hög ålder som tillgång är hos oss förbehållet herrar i näringslivets styrelser. Inte ens i politiken duger äldre. Sverige lär ha Europas yngsta regering. Äldre värderas inte på svenska universitet, den akademiska ättestupan driver våra pensionerade professorer till USA. Svensk brain­drain! Också erkända konstnärer erfar att de efterfrågas allt mindre och beaktas inte för stipendier efter 60.

Tillbaka till barnbarnets fråga: varför jobbar jag inte längre? Jo, eftersom jag är över 67 är jag arbetslös. Jag disputerade sent i livet och var sedan ansvarig för master­utbildningar vid två olika universitet, men strax före 68 års ålder fick jag sluta. Min höga ålder ansågs vara ett problem för en ny forskningsansökan.

Det är svårt att acceptera, att rättfärdiga, att framtiden, kanske mer än 20 år, består av en enda lång semester. Att bli försörjd utan att vara sjuk eller handikappad, inte föräldraledig och inte arbetsoförmögen – är det vettigt? Skamkänsla är väl att ta i men lite skämmigt är det allt att få betalt för att göra ingenting.

Men det finns ju så mycket annat att göra, säger min omgivning. Ja, jag tycker mycket om att vara med barnbarnen. Många av oss nyblivna pensionärer arbetar politiskt i en eller annan form. Men välgörenhet, som de flesta aktiviteter i det så kallade civilsamhället handlar om, är svårt. I min generation är vi uppvuxna med att samhället har en skyldighet mot dem som har det besvärligt. Människor i nöd ska inte vara beroende av andras ”godhet”.

Okej, men det finns ju föreningar, utställningar, teater, föreläsningar! Javisst, men jag vill inte bara roa mig. Jag vill bidra. Jag vill vara samhällsnyttig. Meningen med livet är att vara behövd, av sina närmaste men också av samhället. Det är fantastiskt att vakna utan väckarklocka, att läsa tidningen under en lång frukost, promenera, se alla bra filmer och så vidare. Men ändå, det ger inte den meningsfullhet som ett arbete kan göra. Att vara med i arbetslivet innebär oftast bekräftelse och gemenskap med blandade åldrar. Kanske är det den gemenskapen jag saknar mest av allt. En pensionär är hänvisad till andra pensionärer.

Vi är många 40-talister som tvingats ut i kylan trots att vår kompetens och erfarenhet knappast är sämre än för 10–20 år sedan, snarare tvärtom. Ur samhällelig synpunkt är det slöseri att en stor resurs inte utnyttjas eller underutnyttjas. För den enskilde är det ledsamt att inte längre efterfrågas. Det finns små tecken på att situationen håller på att ändras. Förhoppningsvis får nästa generation pensionärer jobba lite längre. De som orkar, vill säga. Då kanske också den negativa synen på pensionärer försvinner. Kanhända kan vi då, som någon föreslagit, avskaffa p-ordet?


Kategorier: Krönikor, Pia Karlsson, Karriär, Villkor