Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Martin vill lära robotar empati

Kan Frankensteins monster och Terminator lära robotar i vården att bli omsorgsfulla mot patienterna? Det är en av många frågor som Martin Salzmann-Erikson, docent vid Högskolan i Gävle, forskar om. Det gäller att ge robotarna omhändertagande egenskaper innan deras intelligens överstiger människans.

13 februari, 2017
Anders Jinneklint
Håkan Lindgren
När robotarna blir intelligentare än människan har vi kommit till en punkt när vi inte vet vad som ska hända sedan. Därför vill vi göra det möjligt att lära robotarna vad som är rätt och fel, säger Martin Salzmann-Erikson.

Du kan väl hålla ställningarna så länge, säger någon och stänger dörren. Kvar utanför står Martin Salzmann-Erikson, 17 år. Han har gymnasiepraktik på en akutpsykiatrisk avdelning och har just blivit lämnad ensam med 18 patienter med olika diagnoser, medan personalen har planeringsmöte.
Hålla ställningarna, vad menar de med det? funderar Martin. Mer hinner han inte tänka innan han avbryts av ett högt rop:
– Jag duschar, jag duschar!
En patient har klättrat upp på fika­vagnen och häller vatten från en tillbringare över sig. Martin känner svetten lacka men ser sin räddning; en läkare som närmar sig i korridoren.
– Hjälp, vad ska jag göra? frågar den 17-årige praktikanten.
Läkaren betraktar kaoset ett ögonblick och svarar:
– Du kommer säkert på något.
Och så går han vidare.

I dag, 22 år senare, kan Martin se tillbaka på händelsen med ett leende och konstatera att det var praktiken som gjorde att han valde att arbeta inom psykiatrivården.
Kanske dramatiken med fikavagnen till och med lade grunden till det som skulle bli hans doktorsavhandling.

Arbetade på psykiatrisk akutavdelning
Martin utbildade sig vid Mälar­dalens högskola, först till sjuksköterska, sedan specialistsjuksköterska och till sist tog han en magister­examen i vårdvetenskap 2003. Därefter följde en hektisk åttaårsperiod. Jobbet som Martin haft vid sidan av studierna på en psykiatrisk akut­avdelning i hemstaden Västerås byttes mot en halvtid på universitets­sjukhuset i Oslo, dit han började pendla. Samtidigt ville han forska och en dag på väg till jobbet stannade han till en timme vid Örebro universitet för ett möte med två professorer. En tid senare blev han inskriven vid Örebro universitet och började doktorera vid Högskolan Dalarna. Kontoret, eller forskningscentret som han säger, har han dock hela tiden haft hemma i huset i Västerås.

Parallellt med forskarstudierna fortsatte Martin pendla till jobbet i Oslo och under den här perioden bildade han även familj med fru och två barn.
– Det var ett väldigt farande, speciellt när jag gjorde en stor datainsamling på tre olika psykiatriska avdelningar, ett rejält empiriskt fältarbete, säger Martin, som nu också fick smak för vetenskapliga konferenser.
– Den första var i Krakow och där fick jag blodad tand. Som doktorand åkte jag på tio internationella konferenser och sedan tyckte jag att jag kunde processen så bra att jag skrev en vetenskaplig artikel om konferens­deltagande. Den är beviset för att allt är publicerbart.

Resorna gav också ett internationellt nätverk, än i dag har Martin utbyte med forskarkollegor i bland annat Turkiet och Indien.

Avhandlingen en milstolpe
Martins avhandling i psykiatrisk intensivvård blev klar 2013, en milstolpe i livet. Minnet av disputationen bär han alltid med sig, bokstavligt talat, i form av tre tatuerade bokstäver på insidan av vänster underarm: PhD.
När han för ett år sedan blev docent undrade några kollegor om han inte skulle tatuera den motsvarande engelska titeln Associate Professor på den andra armen.
– Men om jag en dag blir professor blir jag ju bli tvungen att stryka över Associate, säger han med ett brett leende.

Ett nytt steg på den akademiska karriärstegen tog Martin så sent som i januari då han efter avslutad postdoktjänst blev lektor vid Högskolan i Gävle. Det innebär mer undervisning och handledning, men eftersom Gävle inte har någon vidareutbildning i psykiatri, handleder Martin studenter på avancerad nivå vid Ersta Sköndal Bräcke högskola.
Sedan ett år tillbaka leder han också en egen forskargrupp i kaos- och komplexitetsforskning inom omvårdnad.

Rapportera om vårdande monster
Anställningen på sjukhuset i Oslo avslutades för snart ett år sedan, men Martin känner suget att åter jobba kliniskt vid sidan av sitt akademiska arbete. Genom engagemanget för vården har han även fått utlopp för specialintresset robotar och artificiell intelligens. Tillsammans med kollegan professor Henrik Eriksson vid Röda Korsets högskola driver Martin forskningsprojektet Help save the planet, report a caring monster. Det handlar om hur monster i populärkulturen som utvecklat en empatisk förmåga, kan utgöra en modell för hur intelligenta robotar i vården ska kunna programmeras med vårdande egenskaper.
– Vårt projekt relaterar till den domedagsprofetia som många ser när det gäller artificiell intelligens. När robotarna blir intelligentare än människan har vi kommit till en punkt när vi inte vet vad som ska hända sedan. Därför vill vi göra det möjligt att lära robotarna vad som är rätt och fel.

Robotar finns redan i vården i allt från dammsugare och badkar till övervakning på hjärtintensiven. Men en framtida intelligent robot kan exempelvis besluta att stänga av en respirator på ekonomiska grunder, medan en människa skulle göra helt andra överväganden.
Det är sådana etiska aspekter som Martin vill överföra från populärkulturens monster och han hävdar att det finns många kopplingar till vården.
– Monster som vårdar är högst ovanliga, men finns trots allt. Frankensteins monster kastar en flicka i vattnet, men i själva verket vill han bara leka. Moderna monster porträtteras ofta som robotar, som i Terminator, där roboten framställs som ond, men också uppvisar omtanke om ”sin” familj.

Tanken är att privatpersoner med intresse för populärkultur ska rapportera till Martin och hans kollega via den globala sajten www.caring monsters.com, när de upptäcker ett monster som vårdar.
– Förhoppningsvis får vi ett stort antal exempel och kan sedan göra en kvalitativ analys av vad som får ett monster i kulturen att plötsligt bli omsorgsfullt. Finns det några kännetecken och gemensamma drag? Vi får förstås överlåta till programmerare att överföra egenskaperna till vårdens robotar, men vi hoppas kunna vara en bro som gör det möjligt.

Kropp, själ och avatar?
Martin är själv fascinerad av artificiell intelligens och en eventuell möjlighet för människor att ladda upp en digital kopia av sig själv, en avatar, på internet.
– Det skulle betyda något helt nytt för mig som vårdvetare. Vi har alltid sett människan bestående av kropp, själ och kanske ande, men som jag skrivit i några av mina artiklar kan det snart vara kropp, själ och avatar som vi måste beakta. Är man inte ens bunden till en given kropp längre får det helt nya innebörder att vara människa i grunden, vi blir inte bundna till tid, vi blir nästan odödliga.

Martin lockas personligen av att skapa en avatar.
– Att förlänga livet har alltid varit människans dröm, att hitta livselix­iret som gör en odödlig. Först nu finns en teoretisk, teknisk möjlighet till det. Lockelsen för mig är så enkel som att hinna höra alla podcasts, se alla tv-serier, skriva alla artiklar jag vill …
Just det sistnämnda tycks dock inte vara ett stort problem för Martin, som håller ett högt publiceringstempo, främst för att det är så kul, säger han.

Avhandlingen skapar stabilitet för vårdpersonal
Mest stolt är han över avhandlingen. Den handlar om att skapa stabilitet för vårdpersonal inom psykiatrin.
– Vanligtvis när man beskriver sjuksköterskans uppgift inom psykiatrisk vård handlar det om mål för patienternas hälsa. I avhandlingen menar jag att det primära målet är att skapa stabilitet.

Martin förklarar att full stabilitet skulle innebära att alla patienter låg fastspända och det är inte eftersträvansvärt. Stabiliteten ska ses som en vågrörelse och om vågen blir för stark uppstår turbulens. Det var just det som hände den 17-årige Martin den där dagen på praktiken.
I dag vet han att det gäller att behålla lugnet för att bevara stabiliteten på en jämn nivå.
Att hålla ställningarna.

Anders Jinneklint
Håkan Lindgren

Martin Salzmann-Erikson, 39 år, är nybliven docent vid Högskolan i Gävle. Sin arbetsplats – eller forskningscentret, som han säger – har han hemma i huset i Västerås där han bor med fru, två barn och katten Hästen. Den fick sitt namn för att den gick i passgång, ungefär som vissa hästarter, som liten unge. Familjen får snart tillökning av Maja, en hushållsrobot av modellen Robotbase som beställts på nätet. Maja ska kunna hjälpa till med olika sysslor och bidra till ett tekniskt smart hem.

Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023