Kraven för akademiska titlar har snarare höjts än sänkts

Det har blivit för lätt att bli professor, menade Mats Alvesson och Erik J. Olsson i en debattartikel i Svenska Dag­bladet i slutet av förra året. Nu får de kritik av tre andra professorer, som hävdar att kraven snarare har ökats.

13 februari, 2017
Katarina Jacobsson, Anna Meeuwisse, Peter Dellgran

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens/skribenternas egna.

En replik på detta inlägg finns längst ner på denna sida.

I ett debattinlägg i Svenska Dagbladet den 18 december 2016 bekymrar sig professorerna Mats Alvesson och Erik J. Olsson över att professorns ”skimmer” falnar. Mer specifikt diskuterar de viktiga spörsmål kring professorsrollen och forskningens kvalitet. Alvessons och Olssons inlägg handlar om möjligheten för lektorer att ansöka om och prövas för professorskompetens utan att konkurrera om en utlyst tjänst (ett resultat av den så kallade befordringsreformen). I enlighet med statsmakternas önskan har antalet professorer ökat och därmed, menar Alvesson och Olsson, har kraven sänkts och professorstitelns värde minskat. Liksom docent Virginia Langum och professor Staffan I Lindberg (se replik SvD 24 december) ställer vi oss kritiska till denna verklighetsbeskrivning men ifrågasätter Alvessons och Olssons förbluffande påståenden av delvis andra skäl.

Enligt debattörerna är beford­rade professorer inte lika duktiga som professorer var förr i tiden. Inte heller de kollegiala strukturerna håller måttet. Alvesson och Olsson beskriver hur professorstiteln frikostigt delas ut för att ”hålla folk på gott humör” i ett system där sakkunniga, fakultets- och institutionsledningar har ”svårt att säga att någon inte är kompetent”.
Debattinlägget utmynnar efter långt om länge i förslagen att avskaffa möjligheten till befordran och att professorstjänster alltid ska utlysas i konkurrens.

Vi invänder inte mot förslagen i sig men häpnar över den slarviga och slängiga argumentationen, över bristande konsekvens i resonemangen och det okritiska förhållningssättet till omdiskuterade kvalitetsmått. Deras retorik genomsyras av ett nostalgiskt förr och ett otidsenligt nu och farhågor som snarare borde framförts för tio år sedan. Låt oss precisera vår kritik.

Alvesson och Olsson exemplifierar sina påståenden med undermåliga professorer i ämnen som statsvetenskap, pedagogik och socialt arbete som ”inte publicerat något i kvalificerad, fackgranskad tidskrift”. Belägg för detta finner de i en 30-sidig rapport utgiven av Socialstyrelsen 2010 där forskare från sex ämnen jämförs med utgångspunkt från publikationer och antalet citeringar i Web of Science. Det bör genast sägas att statsvetenskap inte ingår i granskningen vilket debattörerna felaktigt anger, den gäller i stället sex ämnen ”med anknytning till socialtjänstens verksamheter” (folkhälso­vetenskap, omvårdnadsvetenskap, pedagogik, psykologi, socialt arbete och sociologi).

I rapportens förord framgår att den har tillkommit i ett bestämt sammanhang, nämligen som ett led i statsmakternas beslutsamhet att genomdriva så kallad evidensbaserad praktik enligt medicinsk modell. Till synes ovetande om detta och att den kan betraktas som en partsinlaga används rapporten av Alvesson och Olsson som argument för befordrade professorers förmodat skrala kompetenser.
I själva verket handlar rapporten om något helt annat och kan inte tas som belägg för att det finns för många, eller fel sorts, professorer. För det första görs ingen distinktion mellan befordrade och rekryterade professorer i rapporten. För det andra används uppgiften om 512 professorer i retoriskt syfte, utan att nämna de 99 institutioner vid 27 universitet och högskolor som de verkar vid. Det ger i snitt ungefär fem professorer per institution, eller tre professorer per disciplin och lärosäte, vilket väl inte låter helt orimligt. För det tredje visar rapporten på skillnader i publicering mellan mer medicinskt inriktade ämnen och samhällsvetenskapliga discipliner som huvudsakligen speglar olika publiceringstraditioner och citeringsmönster.

Det är illavarslande att två etablerade professorer på ett så vårdslöst och okritiskt sätt använder källor för sina egna syften. Akademin måste stå för bättre underbyggd argumentation.
Vi förundras dessutom över att Alvesson och Olsson som samhällsvetare respektive humanist, utan någon som helst reservation accepterar enkla bibliometriska indikationer som ett mått på kvalitet hos forskare och forskningen. Särskilt som de i samma andetag kritiserar ett nutida karriärstänkande inom akademin som yttrar sig i checklistor över minimikrav att bocka av för en hord av professorsaspiranter.

Till skillnad från debattörernas misstänkliggörande av sakkunnigsystemet är vår erfarenhet (bland annat från fakultetsstyrelser och lärarförslagsnämnder) att sakkunniga ofta lägger stor möda vid kvalitetsbedömning av sökandens arbeten både vid befordran och tjänstetillsättningar. Vad som däremot kan vara ett problem är just när enstaka sakkunniga inte tar sin uppgift på allvar utan hemfaller till att – utan att läsa – enbart räkna och jämföra publiceringar och citeringar.

Vår erfarenhet är också att kraven på alla akademiska tjänster och titlar successivt har höjts snarare än sänkts. I dag är det till exempel svårt och vid vissa lärosäten omöjligt att erhålla ens ett lektorat utan internationell publicering. Den kontinuerliga skärpningen av kraven omfattar även ”mindre och nyare högskolor och universitet” som debattörerna pekar ut som särskilt erbarmliga, vilket snarare torde bidra till en utveckling åt rätt håll.

Vi vänder oss alltså även mot debattörernas förenklade skildringar av akademin förr och nu. Som om äldre tiders utlysningar var så mycket mer konkurrensutsatta än dagens företrädesvis internationella utlysningar och aktiva rekryteringsförsök utanför det egna lärosätet. Som om professorstiteln delas ut i julklapp till kreti och pleti när det i själva verket på många håll råder tvärstopp för befordran. Som om den forne professorn i ensamt majestät så självklart skulle borga inte bara för lyster utan även för forskningens kvalitet. Det ställer vi oss tveksamma till.
Det finns däremot anledning att lyfta fram andra problem med befordringsreformen. Slängiga yttranden som att ”var och en kan bli professor” är arrogant nonsens. Frågan förtjänar en mer seriös behandling.

Vad den ofinansierade reformen bland annat har medfört är att olika grupper inom akademin ställs mot varandra och värderas i termer som ”närande” (studenter) eller ”tärande” (professorer). Snarare än att angripa de nutida problem som försvårar professorns roll som akademisk och pedagogisk ledare faller Alvesson och Olsson in i den ekonomistiska retoriken. Därmed bidrar de till splittringen inom akademin och undergräver allmänhetens förtroende för universitetet som kunskapsauktoritet.

Katarina Jacobsson
Anna Meeuwisse
Peter Dellgran
Professorer i socialt arbete vid Lunds universitet respektive Göteborgs universitet

 

Replik av Mats Alvesson och Erik J. Olsson:

Rekryterade professorer i regel mer kompetenta än befordrade

Jacobsson med flera invänder mot vår beskrivning i ett inlägg på SvD Debatt (18 december 2016), där vi argumenterade att det bästa vore om möjligheten till befordran till professor avskaffades. Anledningen var att vi fått för många svagt meriterade professorer. Många är långt ifrån ledande forskare och forskningsledare. Det kan man inse ganska enkelt, menade vi, och pekade på en nedslående citeringsstudie från Socialstyrelsen (2010). När det gäller statsvetenskap lutade vi oss mot en genomgång publicerad i Politologerna 2014

Jacobsson med flera hakar upp sig på att vi som samhällsvetare respektive humanist accepterar bibliometriska indikatorer ”som mått på kvalitet”. Vi har aldrig påstått att forskningskvalitet beskrivs uttömmande av citeringar. Få torde dock förneka att originella arbeten av hög klass ofta är publicerade i kvalificerade journaler och citeras oftare än andra. Fullständig avsaknad av artiklar i tunga journaler och citeringar är en varningsklocka. Det antyder svag ställning i det internationella forskarsamhället. Jacobsson m.fl. anser också att ”kraven på alla akademiska tjänster och titlar successivt har höjts snarare än sänkts”. Som evidens anför de följande: ”I dag är det till exempel svårt och vid vissa lärosäten omöjligt att erhålla ens ett lektorat utan internationell publicering”. Det är säkert så, men säger inget om höga krav. I många ämnen och på många institutioner är kraven måttliga. Det är vanligt med inlasning, förturstillsättning eller direkt regelvidriga anställningar (se vårt inlägg på DN Debatt 1 augusti 2016).

Vi kritiseras också för att glorifiera det förgångna ”[s]om om den forne professorn i ensamt majestät så självklart skulle borga inte bara för lyster utan även för forskningens kvalitet”. Faktum kvarstår dock: rekryterade professorer är tillsatta i konkurrens med andra och därmed i regel mer kompetenta än befordrade professorer som bara behöver uppfylla vissa minimikriterier. Det gällde även ”den forne professorn i ensamt majestät”. Om vi hade rekryterat utifrån verksam­hetens behov och med konkurrens snarare än befordrat alla som någon gång av sakkunniga uppfyller (vaga) minimikrav hade vi haft en svensk högskola av en helt annan kaliber.

Avslutningsvis en kommentar om tonen i Jacobsson med fleras inlägg. Det är inte ofta man får bemötanden typ: ”Slängiga yttranden som att ’var och en kan bli professor är arrogant nonsens. Frågan förtjänar en mer seriös behandling.”

I vår artikel ställde vi den retoriska frågan om det ”inte är bra att gamla hierarkier raseras och var och en kan bli professor”. Själva kärnan med befordran är ju att alla kan söka och begära befordran och att alla (självklart i den relevanta kategorin) kan bli professorer. På vissa institutioner har nästan alla lektorer blivit professorer. Nu har all dyr överbefordran medfört att det blir stopp på sina håll, men själva befordrans­idén går faktiskt ut på att ”var och en” (som är lektor) kan bli professor. Läsaren kan kanske jämföra vår SvD-artikel med Jacobsson med fleras inlägg och bedöma vem, om någon, som står för ”arrogant nonsens” och ”seriös behandling”.

Mats Alvesson
Professor i företagsekonomi
Erik J. Olsson
Professor i teoretisk filosofi
Båda är verksamma vid Lunds universitet

 

Katarina Jacobsson, Anna Meeuwisse, Peter Dellgran

Vad tycker du? Skicka in din replik eller debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023