I lördags såg jag filmen Denial på Göteborgs filmfestival, den handlar om en omtalad rättegång där författaren David Irving 1996 stämt den amerikanska historikern Deborah Lipstadt för förtal efter att hon i en bok kallat honom förintelseförnekare.
Den engelska förtalslagen lägger bevisbördan på försvaret, vilket innebär att det var upp till Lipstadt att bevisa att Irving avsiktligt hade förvrängt fakta.
Lipstadt vann. Domaren slog fast att Irving av ideologiska skäl medvetet förvrängt och manipulerat historiska fakta; samt att han var en aktiv förintelseförnekare, antisemit och rasist.
En nyckelfråga under rättegången i filmen var om judar gasades ihjäl i koncentrationslägret Auschwitz. Irving hävdade att en rekonstruktion av gaskammaren Auschwitz inte stämde och att det aldrig funnits några hål i taket för giftet och att det därför inte dödats någon där.
Det fick pressen att gå ut med löpsedlar med texten ”No holes, no Holocaust”.
Vi känner igen det fenomenet från i dag, hur media inte kan motstå en smaskig formulering som ger bra rubriker, oavsett om påståendet bakom är sant eller falskt. Något som USA:s nyblivne president Donald Trump är en mästare på att utnyttja. Bland annat är hans angrepp på forskning och vetenskap numera välkända, vilket gjort akademiker i stora delar av världen med rätta oroade och upprörda.
Som om det inte vore allvarligt nog så hotas akademisk frihet och akademikers liv på många håll på jordklotet, av barbariska terrorgrupper och av brutala regimer.
Universitetsläraren har tidigare skrivit om Scholars at Risks, SAR, rapport Free to Think som berättar om 158 attacker i 35 länder under 2016. Det innefattar 40 mördade eller försvunna akademiker.
Och det räcker att titta på SAR:s löpande Academic Freedom Media Review för att se hur angreppen på akademiker fortsätter.
Al Jazeera gick den 27 februari ut med den sorgliga nyheten att universitetet i Mosul i Irak till stora delar ligger i ruiner efter att staden återerövrats från IS. Universitetets kemilabb är tills vidare avspärrat eftersom man misstänker att det använts för att framställa kemiska vapen. Men lärare och studenter vill försöka bygga upp universitetet igen.
SAR rapporterar också om att den kinesiske professorn Deng Xiaochao har fått sparken efter att han i ett inlägg på nätet kritiserat ordförande Mao Zedong på hans 123:e födelsedag.
Deng Xiaochao är den senaste i en lång rad lärare och forskare som avskedats och eller fängslats i Kina. Det är en följd av att president Xi Jinpings regim de senaste åren har stramat upp den ideologiska kontrollen av landets universitet.
Enligt ett läckt dokument från 2013 ska kommunistpartiet ha utfärdat ett direktiv som förbjuder universitetslärare att ta upp ”sju onämnbara” frågor med studenterna. Det gäller universella värden, pressfrihet, det civila samhället, medborgerliga rättigheter, historiska misstag av kommunistpartiet, elitens svågerpolitik och ett oberoende rättsväsende.
I journalisten Jojje Olssons bok Det nya Kina: Den repressiva stormakten (Historiska media 2016) kan man läsa om ekonomiprofessor Ilham Tohti som dömts till livstids fängelse för ”separatism”. Han hade ifrågasatt Kinas repressiva politik i provinsen Xinjiang. En del av bevisföringen var klipp från bevakningskameror i föreläsningssalar. Enligt Jojje Olsson har sådana kameror börjat installeras i stor skala på universiteten.
Vore man kinesisk universitetslärare kunde man bli paranoid för mindre. Undrar om de får läsa George Orwells 1984 på kinesiska universitet?
Svenska lärosäten försöker efter bästa förmåga utveckla samarbeten med Kina. Inte för att jag förespråkar bojkott, men att försöka balansera samarbete och kritik vore klädsamt. Det är möjligt att det hörs protester från svenska lärosäten mot missförhållanden vid kinesiska universitet, men i så fall är de inte särskilt högljudda.
Filmen Denial påminner om vikten att stå upp för att skilja på rätt och fel. Målet mellan Irving och Lipstadt är i allra högsta grad aktuellt idag, det handlar om akademisk anständighet, yttrandefrihet, alternativa fakta, post-sanning och faktaresistens.
I ett vackert anförande mot filmens slut, vid presskonferensen efter domen, pläderar Deborah Lipstadt för yttrandefrihet; att Irving har rätt tycka och att säga vad han vill, även förneka Förintelsen. Men, understryker hon, friheten att yttra sig innebär inte frihet att slippa bli granskad och bemött och eventuellt få sina ståndpunkter vederlagda.
Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
