De så kallade kommundoktoranderna är anställda inom kommun, landsting eller regioner och får sin forskarutbildning betald av arbetsgivaren. Förebilden är industridoktorander men till skillnad från dem är kommundoktorander en ganska okänd kategori forskarstuderande.
– Tyvärr är fenomenet svårinringat. SKL började uppmärksamma den här typen av doktorander i slutet av 1990-talet, men deras antal är svårt att uppskatta, säger Eva Marie Rigné, FoU-samordnare vid SKL och en av få som undersökt fenomenet, i rapporten Kommundoktorander från 2014.
Vanligast inom hälso- och sjukvård
Hon säger att det inte finns någon standardlösning, riktlinjer, eller mall för hur kommundoktorander rekryteras och under vilka omständigheter de bedriver forskarstudier. De kan ha olika stark anknytning till sitt ursprungliga jobb och exempelvis studera på deltid eller heltid, kanske vara involverade i ett nära samarbete mellan arbetsgivare och lärosäte eller behandlas som en helt vanlig doktorand av lärosätet.
Flest kommundoktorander verkar finnas inom hälso-och sjukvården, både inom landsting och kommuner. Ett annat stort område är utbildningssektorn, en utveckling som drivits på av karriärstegen förstelärare och lektor som infördes 2013. Det finns även socionomer som doktorerar inom socialt arbete eller sociologi.
– Den intressanta utvecklingen nu är att vi ser allt fler kommundoktorander inom exempelvis samhällsbyggnad som jobbar med forskning om infrastruktur och miljö. Kommundoktoranderna verkar alltså sprida sig över fler verksamhetsområden, säger Eva Marie Rigné.
Ett annat exempel är att anställda inom stadsmuseer och liknande ägnar sig åt humanistisk forskarutbildning.
– Det är nödvändigt att tillföra spetskompetens för att kunna utveckla verksamheter inom kommunerna. Vi på SKL tycker det är intressant att kommunerna genom doktoranderna får en kompetensutveckling som vi tror att de verkligen har nytta av – om de tar tillvara doktoranderna på ett bra sätt.
”En tillgång”
Men enligt den nämnda rapporten kände kommunledningarna 2014 ofta inte ens till de egna kommundoktoranderna.
– I dag finns en större medvetenhet bland kommunerna än för bara ett par år sedan om vilken tillgång kommundoktoranderna är. Jag tror det har spridit sig att om man inte tar hand om de här personerna, är det risk att man tappar dem till akademin.
Eva Marie Rigné betonar att det finns en mycket stor potential för en win-win-situation för både universitet och kommuner.
– Jag tror att kommundoktorander är väldigt bra även för universiteten och högskolorna. Lärosätena får genom de här personerna en direkt anknytning till hur praktiken faktiskt ser ut.
Akademins inställning skiljer sig mycket åt mellan olika institutioner, även inom samma lärosäte.
– Det finns en del lärosäten som har börjat arbeta mera medvetet med kommundoktorander, ofta i samband med annan samverkan med omvärlden. De kan också fundera över att behålla kontakten med kommundoktoranderna efter att de disputerat genom att kanske inrätta delade tjänster, eller jobba med olika typer av adjungeringar.
”Intressant och spännande”
SKL har en mycket positiv inställning till kommundoktorander.
– Vi tycker att det här är en jätteintressant och spännande utbildningsform som vi önskar att fler kommuner och landsting arbetade med. Vi ser gärna att fler får möjlighet att genomgå forskarutbildning inom den här modellen och tror att det tillför väldigt mycket både till deras yrkespraktik och till deras forskning eftersom de tar med sin yrkeserfarenhet in i forskningen. Det medför alldeles speciella kvaliteter till forskningen, som inte kan tillföras på något annat sätt, säger Eva Marie Rigné.
