Hur stort inflytande har betygsnämnderna?

Betygsnämndens roll och funktion är central inom forskarutbildningen, nämnden står för avhandlingens godkännande och ska därmed vara en garant för vetenskaplig kvalitet.
Ur doktorandens perspektiv är betygsnämndens arbetsinsats och utslagsgivande roll oumbärlig, en förutsättning för att kunna gå vidare som forskare.

Att ingå i en betygsnämnd är meriterande. Uppdraget är oavlönat, men ses som en plikt mot vetenskapssamhället och som något hedersamt och givande, som ett tillfälle att fördjupa och uppdatera egna kunskaper och forskning.
Det handlar också om kollegiala tjänster och gentjänster, en professor eller docent som accepterar betygsnämndsuppdrag vet att det kan underlätta när det fram­över är hans eller hennes tur att få ihop en betygsnämnd.

När doktoranden tillhör en fakultet där det är obligatoriskt med förhandsgranskning kommer betygsnämnden in i ett tidigt skede och är med och tillstyrker disputation, efter att ha bedömt om materialet som föreligger har omfång och kvalitet som motsvarar minst fyra års studier på forskarnivå och de krav som högskoleförordningen ställer.

Nämnden har dubbel roll
Betygsnämndens roll är därmed dubbel och delvis nära handledarens arbete, genom att man medverkar i att vägleda doktorandens manus och därefter, vid disputationen, bedömer slutprodukten.
Trots vad som står på spel för både doktorand och handledare verkar inte betygsnämnders insatser alstra konflikter, anmälningar eller överklaganden.

Betygsnämnder framstår som en väloljad del av det vetenskapsproducerande maskineriet, samtidigt som det kan visa sig att systemet lämnar öppet för tolkning av betygsnämndens bedömning, om en fakultet inte är nöjd.
– Egentligen är det enkelt, betygsnämnden avgör om doktoranden blir godkänd eller inte efter disputationen. Men hur bör betygsnämnd och ansvariga vid fakulteten agera om betygsnämnden före disputationen anser att avhandlingen inte lever upp till kvalitetskraven?

Den frågan har Malin Broberg, professor i psykologi vid Göteborgs universitet, och Magnus Tideman, professor i handikappvetenskap vid Högskolan i Halmstad, fått anledning att ställa med anledning av erfarenheter som de haft som externa ledamöter i en betygsnämnd för en doktorsavhandling vid ett av de stora universiteten.

Upptäckte vetenskapliga brister

Efter förhandsgranskningen konstaterade de och den interna ledamoten från den aktuella fakulteten att materialet till avhandlingen, delarbetena, hade betydande vetenskapliga brister, en bedömning som ledamöterna gjort oberoende av varandra.
– Vi hade inte fått ta del av ramberättelsen (kappan) och vi underströk alla tre i respektive utlåtanden att den måste hålla mycket hög kvalitet för att kompensera bristerna i delarbetena, säger Malin Broberg.

I samband med det kryssade också betygsnämnden i rutan att man förordade att avhandlingen skulle gå till disputation. Krysset kompletterades, som brukligt, i samma formulär med nämndens bedömning. Där formulerades tydliga förbehåll, som påpekande att ramberättelsen saknades och att vetenskapliga brister måste rättas till innan disputation skulle bli aktuell.

”Skulle krävas rejäla kompletteringar”
Efter att ha påmint fakulteten fick betygsnämnden ta del av ramberättelsen varefter de tre, återigen i enighet, kom fram till att avhandlingen sammantaget inte nådde upp till praxis och högskoleförordningens examenskrav. Betygsnämnden informerade därefter, muntligt och skriftligt, fakulteten.

Avsikten med att så snabbt som möjligt meddela beslutet var att handledare och doktorand i lugn och ro skulle kunna göra nödvändiga förändringar, för att avhandlingen skulle nå acceptabel vetenskaplig nivå och därmed kunna godkännas.
– Vår bedömning var att det skulle krävas rejäla kompletteringar och omarbetningar innan en disputation kunde bli aktuell. Vi gav också konkreta råd om hur bristerna kunde åtgärdas, allt för att underlätta för doktoranden, säger Malin Broberg.

”En delikat uppgift”
Trots enigheten i nämnden var det knappast ett lätt beslut, då man mycket väl insåg att det skulle innebära stor besvikelse för doktorand och handledare.

Malin Broberg understryker att kollegial granskning är en förutsättning för att upprätthålla kvalitet på forskning.
– Men det är ofrånkomligt en delikat uppgift att påtala för kolleger att deras adepts avhandling inte håller måttet. Det är ju också kolleger man är beroende av för tjänster och gentjänster, nästa gång är det jag som ringer och vill att någon ska ingå i en betygsnämnd.
– Samtidigt är det vår uppgift som betygsnämnd att i första hand säkerställa den vetenskapliga kvaliteten. Genom att fakulteten tidigt fick veta vad vi kommit fram till ville vi också förhindra att vi på plats vid disputationen skulle tvingas underkänna doktoranden, inför familj, vänner och kolleger.
– Det var ytterst en fråga om rättssäkerhet och omtanke om doktoranden, fastslår Malin Broberg.

Fakulteten stod fast
Även om beslutet att meddela avhandlingens brister fattades med viss vånda, så var ledamöterna i betygsnämnden helt oförberedda på det som sedan skulle hända.
– I stället för att skjuta på disputationsdatum ifrågasattes vårt beslut av ansvariga vid fakulteten och vi blev utsatta för påtryckningar, berättar Malin Broberg.

Fakulteten höll fast vid att disputationen skulle ske på utsatt datum och att betygsnämnden då skulle medverka.
I ett meddelande från fakulteten hette det bland annat att ”vi ser fram emot en intressant disputation i positiv anda”.
– Som externa betygsledamöter blev vi minst sagt överrumplade över påtryckningsförsöken och av att våra bedömningar och slutsatser inte togs på större allvar.

Detta trots att de som betygsnämndsledamöter rimligen hade blivit utsedda bland de mest meriterade inom det aktuella forskningsområdet. När nämndledamöterna ifrågasatte att fakulteten överprövade nämnden fick de försäkringar om att man visst hade respekt för betygsnämnden.

Men samtidigt vidhöll fakulteten ursprungligt disputationsdatum, vilket knappast innebar tid för det rätt omfattande arbete som enligt betygsnämnden återstod innan avhandlingen kunde anses färdig.

Nämndens ledamöter avgick
Att en fakultet har bråttom, det vill säga är angelägen att disputation ska ske på visst datum kan generellt ha flera förklaringar. Det kan handla om dålig relation mellan handledare och doktorand, som bägge vill slippa fortsatt samröre. Personliga önskemål och prioriteringar, som att någon – handledare eller doktorand – har planerat en resa är andra skäl. Ytterligare anledning kan vara att doktoranden ska börja ett heltidsjobb eller helt enkelt att pengarna är slut.
– Jag vet att det förekommer att lärosätet garanterar ytterligare resurser i tre månader, för att man ska ha råd att vid behov skjuta upp, säger Malin Broberg.

När det stod klart att fakulteten inte tänkte flytta på disputationsdatum såg ledamöterna ingen annan utväg än att avsäga sig uppdraget.
– Alternativet hade varit att fullfölja examinationen och disputationen och då underkänna doktoranden, eftersom ansvariga vid fakulteten inte gett doktoranden rimliga förutsättningar att åtgärda de brister som vi pekat ut under förhandsgranskningen. Detta var en situation vi inte ville bidra till!
– Samtidigt dröjer det kvar en obehaglig känsla av att processen inte var helt transparent, varken för oss eller för doktoranden.

När ledamöterna lämnat sitt uppdrag satte fakulteten snabbt samman en ny betygsnämnd, med sikte på ursprungligt datum. Men också här blev det problem, några veckor före disputation lämnade två av ledamöterna i den nya betygsnämnden besked att de hade ”fått förhinder”.

Disputationen kom alltså att skjutas upp, men med medverkan av en tredje betygsnämnd blev avhandlingen godkänd.

Paradoxala konsekvenser
Och Malin Broberg och de övriga ledamöterna i den första betygsnämnden har förstås anledning att undra över hur fakulteten ser på förhandsgranskningens och betygsnämndens roll. Kan betygsnämnder bytas ut, till dess att fakulteten fått som den vill – en godkänd avhandling?
– Vi känner oss trygga med att vårt agerande var korrekt och respektfullt, vi stod upp för de vetenskapliga kvalitetskraven och drevs av en stark önskan att inte behöva underkänna doktoranden på disputationsdagen, säger

Malin Broberg som också talar om paradoxala konsekvenser av att nämnden agerade ”rätt”.
– Vi försvarade den vetenskapliga kvaliteten, men det innebar att vi indirekt bidrog till att offra den vetenskapliga kvaliteten, genom att en avhandling som vi hade bedömt som undermålig trots allt godkändes.

Vad ska nämnden acceptera?
I efterhand har hon och de andra ledamöterna några konkreta råd till den som ska ingå i en betygsnämnd med uppdrag att göra förhandsgranskning:
– Man ska noga tänka igenom vilket underlag som nämnden ska acceptera, om exempelvis ramberättelsen/kappan saknas som det gjorde i vårt fall.
– Man bör förmodligen också vara noga med att inte kryssa i eventuella rutor om att förorda disputation, om man inte fått ta del av hela avhandlingen eller känner minsta tveksamhet inför kvaliteten.

Visserligen är krysset inte lika med klartecken till disputation, eftersom förbehåll kan skrivas in i förhandsgranskningen.
– Men i vårt fall verkade fakulteten inte ha tagit del av de tydliga förbehåll vi hade formulerat, man nöjde sig uppenbarligen med att notera den ikryssade rutan.

Malin Broberg är fortfarande besviken och förvånad över det som hänt, förutom upplevelsen att den egna arbetsinsatsen varit slöseri med tid ser hon fakultetens agerade som principiellt mycket problematiskt:
– När lärosäten åsidosätter granskningsresultaten devalveras trovärdighet och legitimitet för doktorsavhandlingar som är en stöttepelare för det akademiska systemet.

Lex Garthon skapade behovet
av oberoende bedömare

Betygsnämnderna har inte alltid haft externa ledamöter. Sådana infördes först 1983 efter en uppmärksammad avhandling skriven av före detta politikern Per Garthon.

I högskoleförordningens § 34 heter det att ”vid betygssättning av doktorsavhandling ska minst en person delta som inte är verksam vid den högskola där doktoranden examineras”.
Paragrafen och behovet av att betygsnämnder (också kallade betygskommittéer) ska utgöras av en eller flera externa ledamöter förklaras gärna med ”Lex Gahrton” och turbulensen kring Per Garthons disputation vid Lunds universitet 1983. Betygsnämnden var oenig (två ville godkänna, två ville underkänna) och avgörandet överläts till Gahrtons handledare, som givetvis förordade godkännande.

Rimligen var det inte något unikt fall, men tilldrog sig stor uppmärksamhet också utanför universitetet. Gahr­ton, som lämnat politiken och Folkpartiet, gick i sin avhandling (Riksdagen inifrån: en studie av parlamentarisk handfallenhet inför ett samhälle i kris) hårt åt namngivna riksdagsledamöter, vilket ansågs minst lika intressant som att handledaren agerade i vad man får kalla eget intresse.

Avhandlingar bedömdes internt
Före ”Lex Gahrton” hade den institution och fakultet som doktoranden tillhörde totalansvaret för betygsnämndssammansättning och avhandlingen bedömdes alltså ”internt”. Vilket inte ska tolkas som att alla doktorander fick samma generösa behandling som Gahrton. Det kunde tvärtom vara så att professorer och docenter var skoningslöst stränga, eftersom de absolut inte ville medverka till att få en svag forskare på hemmaplan.
Men självfallet är tanken med externa ledamöter att disputationsprocessen ska vara rättssäker och oberoende. Det som i övrigt gäller för svenska lärosäten är att betygsnämnden ska bestå av tre eller fem ledamöter (professorer eller docenter) och att både kvinnor och män ska ingå. Det är fakulteten som har ansvar för att utse ledamöterna, efter förslag från de i sammanhanget aktuella ämnesföreträdarna.

”Inte givet att nämnden larmar om kvalitetsbrist”

– Det är alarmerande att det akademiska systemet ger utrymme för att låta svaga avhandlingar passera.
Ett problem i sammanhanget är betygsnämnder som sätts samman med sikte på att avhandlingen ska bli godkänd.

Det säger Moa Ekbom, universitetslektor i latin vid Göteborgs universitet, tidigare ordförande i SULF:s doktorandförening samt ledamot i regeringens forsknings­beredning.

Hon talar om ett system som är särskilt sårbart inom humaniora, jämfört med andra områden där så kallade sammanläggningsavhandlingar är standard, vilket inne­bär att de generellt sett har granskats i inter­nationella tid­skrifter.

Moa Ekbom betonar att hon inte ifrågasätter betygs­nämnden som instans och funktion, men ser behov av reflektion och diskussion kring hur de tillsätts.
– Betygsnämnder har blivit en gråzon, vilket alldeles för sällan ifrågasätts.

Handledaren bygger upp nämnden
Formellt ska fakulteten godkänna hur betygsnämnder sätts samman, men Moa Ekbom pekar på att hand­ledarens förslag ofta är vad som som gäller.
– Fakulteten kan inte förväntas ha fördjupad kunskap om doktorandens forskning, därför brukar eventuella invändningar handla om könssammansättningen, i praktiken är det handledaren som bygger upp betygsnämnden.

Problemet är, enligt Moa Ekbom, inte enskilda hand­ledare, utan systemet som speglas i hur betygs­nämnden väljs ut.
– Här kan det vara läge att fundera över det kollegiala ansvaret, som tyvärr ofta innebär att man vänder bort blicken.
– Det finns olika typer av handledare, den sorten som bryr sig från dag ett och tar sitt uppdrag på allvar brukar även vara mycket övervägda i sitt val av betygsnämnd.

Händer att ledamöter drar sig ur
Man kan säga att det ligger i hela det akademiska systemets intresse att en avhandling ska hålla så hög vetenskaplig kvalitet att den blir godkänd vid disputationen, men samtidigt har givetvis handledaren – och doktoranden – särskilt intresse av detta.

Men det är inte bara den ofrånkomligt partiske handledaren som Moa Ekbom ser som problematiskt inslag när avhandlings­arbetet närmar sig disputation.

Det är, exempelvis, inte givet att som betygsnämnds­ledamot ”slå larm” när en avhandling inte håller måttet, i stället abdikerar ledamoten diskret från uppdraget och därmed ansvaret.
– Det är inte normalfallet, men heller inte jätteovanligt att betygsnämndsledamöter drar sig ur, av personliga skäl, hellre än att bidra till underkännande och det finns inget i systemet som hindrar att det sker. Jag tror att de flesta inom akademin känner igen det där med ledamoten som efter att ha tagit del av avhandlingen meddelar att hon eller han blivit sjuk, måste gå på begravning eller plötsligt upptäckt en dubbelbokning.

Det inträffar förstås att en disputation verkligen samman­faller med exempelvis en begravning, men det går, enligt Moa Ekbom, inte att bortse ifrån att det också kan vara ett sätt att slippa medverka till att en avhandling inte blir godkänd.
– Varför? Ja, man vill kanske inte bidra till att skapa dålig stämning, man vill ha goda relationer till sina kolleger på andra lärosäten.

Stor förväntan inför disputationen
Moa Ekbom talar om konsensus kring att målet med betygsnämndsbedömning och disputation är att avhandlingen ska passera systemet. Här finns också doktorandens förväntan inför disputationen som högtid och fest. Långväga gäster som bjuds in till ett visst datum och lokaler som bokas, ger inte givet mental beredskap för att betygsnämnden ska göra tummen ner.
– Utländska forskare, från exempelvis Storbritannien för­undras över vårt system som de uppfattar som exotiskt, med allt fokus på det ceremoniella i samband med dis­puta­tionen, som att vi envisas med våra frackar.
– De är också förvånade över att disputationen handlar om en bok som ska försvaras och inte får ändras, snarare än att doktorandens forskning ska diskuteras.
– Själva är de vana vid råmanus och därmed en mycket mer fri och förutsättningslös diskussion om forskningen.

Ledamot var doktorandens kompis
Det festliga skimret kring en disputation och den under­förstådda överenskommelsen om godkännande kan också bidra till mindre vaksamhet kring jäv.

Jodå, det finns jävsregler kring betygsnämnder, som att en ledamot inte får vara gift med doktoranden, de får inte heller ha publicerat tillsammans.
– Men inget hindrar att de är vänner, det är inte heller något man hymlar med, säger Moa Ekbom och berättar om en disputationsmiddag där en betygsnämndsledamot höll ett tal till doktoranden. I det framförandet framgick det att de två männen var gamla skolkamrater som fortsatt att umgås.

I talet refererade ledamoten till gemensamma minnen och upplevelser och berättade hur bra det kändes att medverka i kompisens disputation.
– Vad jag kunde märka var det ingen som reagerade. Nu var det här, vad jag kunde avgöra, en utomordentligt bra avhandling, men det ska ju inte spela någon roll.

Moa Ekbom menar alltså att viljan att godkänna varje avhandling och därmed oviljan att strö grus i disputations­maskineriet kan bidra till ”glädjebetyg” och att vad man kan kalla curlingtendenser att överse med svaga studenter, återfinns på avhandlingsnivå.
– Vilket naturligtvis drabbar den vetenskapliga kvaliteten, men också doktoranden på ett individuellt plan, när hon eller han så småningom inser att den avhandling som blev godkänd ändå inte duger när man ska söka anslag eller tjänster.
– Det hjälper inte med forskarutbildning om det visar sig att man inte kan forska.

”Ämnesföreträdare borde föreslå ledamöter”
Moa Ekbom talar om att det i det gamla systemet med interna betygsnämnder (se separat text), fanns ”en annan dynamik, mer klarspråk”.
– Men nu är forskningen mer komplicerad, med många ämnen och små forskningsmiljöer, som gör att det gamla systemet inte skulle gå att tillämpa.
– Möjligen skulle det bli bättre med ett system där inte hand­ledaren har så stort inflytande på hur betygs­nämnden byggs upp. Kanske borde en annan ämnes­företrädare komma in och föreslå betygsnämnds­ledamöter.

Tre åsikter om betygsnämndernas roll

Ola Agevall, professor och forskarutbildningsansvarig i sociologi vid Linnéuniversitetet.

– Det är roligt och verkligen givande att sitta med i betygs­nämnder, ett tillfälle att så att säga ta den där vackra vägen i stället för E4:an, att få nya insikter och behålla sin egen nyfikenhet. Det som kan bli problematiskt är när betygsnämnder i och med förhands­granskning kommer in i ett tidigt skede och därmed får en dubbel och otydlig roll som både rådgivare och därefter bedömare, vid disputationen.

Megan Case, doktorand i peda­gogik vid Örebro universitet och sekreterare i SULF:s doktorand­förening, SDF.

– Betygsnämnder har inte kommit upp i ärenden till SDF i år. Gene­rellt är det viktigt att doktoranden får feed­back fram till disputation. Vid min institution har vi regelbundna seminarier och läs­grupper som står för kvalitetsgranskning inför disputationen. Brister bör upptäckas innan avhandlingen trycks så att ingen doktorand planerar sin fest och sedan inte blir godkänd på disputationsdagen.

Martin Ingvar, professor i integrativ medicin vid Karolinska institutet.
– Betygsnämnden ska vara något som håller diskussionen om akademiska värden öppen, men har mer och mer gått från tillit till det kollegiala till att bli en del av den överkontroll som kom­mit med gymnasifieringen. Betygsnämnden reduceras därmed till en checklista inriktad på produktion, snarare än på kvalitet och har då spelat ut sin ursprungliga funktion.