Det säger Marie Wiberg, professor i statistik vid Umeå universitet och forskningspolitisk talesperson för Sveriges unga akademi, som har tagit initiativ till en seminarieserie benämnd ”Den gode forskaren: Etik och hederlighet i forskningens värld.”
Serien som ges i samarbete med Expertgruppen för etik vid Vetenskapsrådet och pågår till och med 2017 inleddes i september med ”Forskningsfuskets ansikten” och följdes i november av ett seminarium med frågeställningen: ”Kan vi lita på forskningen – om tillförlitlighet och reproducerbarhet”.
Resultat som inte går att upprepa
Den här gången låg tyngdpunkten på ”tveksam forskningspraktik” och bland annat den problematik som kallas ”reproducerbarhetens kris” där främst psykologiforskningen kommit att stå i centrum då det visat sig att en stor del av resultaten inte går att upprepa, trots att detta får sägas vara en forskningens grundbult. Ett i raden av hinder för att reproducera är att data kan vara svåråtkomliga, dåligt redovisade eller helt enkelt ”försvunna” i arkiven.
– Att öka tillgängligheten av data borde därför vara meriterande och räknas som en bra forskargärning, säger Marie Wiberg.
Här kan finansiärerna bidra till förbättrad forskningspraktik, genom att inte bara kräva open access-publicering, utan också att forskare som söker anslag redovisar mer av sina data.
Etisk prövning
Forskningsfinansiärer kan också medverka till förbättringar genom att ha glasklart tydliga krav på etikprövning, det är nämligen inte givet att forskare känner till att etisk prövning krävs för viss forskning. Saknas etiktillstånd behöver det alltså inte innebära uppsåtligt fusk, utan kan förklaras med okunnighet.
En annan fälla är den begripliga tendensen att bara publicera det mest lyckade resultatet och inte redovisa forskning som inte varit lika framgångsrik.
Här kan de vetenskapliga tidskrifterna påverka i ”fel” riktning, då de vill publicera det mest anslående, forskning med stort nyhetsvärde.
Sug efter publicitet kan påverka
Men i stället för att leta efter det sensationella resultatet – den svarta svanen – hoppas Marie Wiberg att både forskare och tidskrifter inser värdet i att redovisa även alla vita svanar, för att ge en både mer komplett och hederlig bild av forskningen.
Suget efter att få stort genomslag kan leda till att forskare gör det svårt för sig genom att välja ovanliga men också onödigt krångliga upplägg av sin studie, då detta kan ge ett skimmer av att forskaren är innovativ och originell.
– Jag kan varmt rekommendera forskare, oavsett ämne, att ta kontakt med oss statistiker, vi kan hjälpa till i ett tidigt skede, i stället för att en forskare kör fast halvvägs in i arbetet, säger Marie Wiberg.
Att välja fel metoder eller att inte behärska statistik kan öka risken för den där tveksamma forskningspraktiken och lockelsen att ta genvägar, men det är definitivt inte samma sak som fusk.
– De allra flesta forskare fuskar inte, oetisk och tveksam forskning beror betydligt oftare på slarv, säger Marie Wiberg som samtidigt ser en klar tendens att medvetenhet om etik ökat bland unga forskare och att Paolo Macchiarini-skandalen och dess följdverkningar har blivit en ögonöppnare för hela forskarvärlden.
– Men det är omöjligt att helt gardera sig mot personer som Paolo Macchiarini, spektakulära fall av fusk kommer att inträffa igen, i Sverige eller något annat land.
Hoppas på oberoende instans
Marie Wiberg hoppas vidare att regeringens utredning av hantering av oredlighet i forskning (som presenteras i februari 2017) kommer att innehålla förslag på en oberoende instans för granskning av misstänkt forskningsfusk i stället för att det som nu är lärosätena som har ansvar för att gå vidare med en anmälan.
– Det skulle också göra det lättare för visselblåsare, att slippa vända sig till sin arbetsgivare med misstankar om att en kollega fuskar. Alla vet att det är ett mycket stort och svårt steg att ta, med tanke på konsekvenserna det kan få, också för den egna karriären.
