Farmor var en föregångare. Redan 1916 skrevs hon in som en av de tidiga kvinnliga studenterna vid Uppsala universitet. Det dröjde inte länge förrän Herman Lundborg, sedermera den förste chefen för Statens institut för rasbiologi, SIRB, kom att intressera sig för henne som lättåtkomligt studieobjekt.
Lundborg mätte farmors skalle och fann henne vara ”det yppersta exemplet på den rena nordiska rasen”. Hon blev fotograferad både naken och påklädd, och ombads under föreläsningar vara åskådningsmaterial för att övriga studenter – alla män – skulle kunna ”insupa skönheten hos en ung kvinna av rent svenskt blod”.
Det var först på sin ålders höst som farmor berättade för mig om händelserna. Då var jag för ung för djupare funderingar, men när jag i nedre tonåren bland hennes efterlämnade böcker hittade Lundborgs populärvetenskapliga pamflett Svensk raskunskap frågade jag far. Han bekräftade att farmor ofta återkommit till historien. Dessutom var han övertygad om att det var farmor som, i planschdelen, naken fått representera den ”nordiska rasen” (ansiktet är dock maskat).
Det är en helt stollig historia, inte bara rasforskningen i sig, utan även slutsatserna; den gode professorn borde i all sin upphöjdhet trots allt ha insett att farmor inte var så ”nordisk” – fröken Jacobowsky var polsk-litauisk judinna!
Historien förtjänar förvisso att skrattas åt, fast än mer att funderas över. Lundborg utvecklades till nazist. Insåg han inte det absurda i att hans mätningar visade att en person med judiskt namn och härkomst kategoriserades som tillhörande – ”herrefolket”? Det ”herrefolk” som senare skulle ta sig rätten att mörda farmors kvarvarande släkt i Östeuropa. Hur kunde han så bortse från all annan information om sina studieobjekt än sina egna mätningar?
Hur såg då farmor och farfar på det hela? Farfar var professor i botanik, farmor fil.mag. i biologi och geografi. Genom livet arbetade hon som farfars inofficiella forskningsassistent, färdigställde hans magnum opus, Gattungen der Rhodophyceen, och såg till att den utgavs sex år efter hans död. Bägge var således välutbildade och praktiserande biologer, men även aktiva folkpartister och antinazister. Accepterade de Lundborgs klassificering av farmor? Dessvärre var det ingen som kom på att fråga dem medan tid var.
Det enda som eventuellt kan ge vissa indikationer om hur de tänkte är att farfar i ett brev till farfarsfar kommenterade att han var bekymrad över hur SIRB hanterade statistik, men att han blivit utskälld av Mittag-Leffler (matematiker och ultranationalist) för att hysa kätterskt onationella tankar. Tyvärr går brevet inte in på några djupare vetenskapliga diskussioner, kanske för att farfarsfar var småbrukare med bara folkskola.
Personligen misstänker jag dock att början av förra seklet var så genompyrd av rasbiologiskt tänkande att även om inte alla var rasister var få medvetna antirasister. Inte heller ifrågasatte man gärna professorers utsagor. Men därifrån till att acceptera Lundborgs mätningar och slutsatser är steget långt, särskilt med farmor som exempel.
Historien har visat att det är alltför lätt att glida iväg från att testa en hypotes till att vilja bevisa en tes, kanske inte minst för dem som, likt Lundborg, betraktats som sin tids elitforskare.
Även i dagsläget, med Macchiarini-affären i färskt minne, påminns vi om frågan vi som forskare och lärare alltid måste ställa oss själva och diskutera med våra studenter: vad är god vetenskap?
Någon tänker: ”Så länge vi arbetar med beprövade metoder och accepterad teoribildning är det ingen fara.” En tilltalande, men, som jag med stigande ålder insett, ohistorisk tanke.
När jag själv känner att jag är för säker på min forskning behöver jag bara tänka på farmor, allt för att återfinna den goda vetenskapens smala väg.
Henrik Kylin, professor vid Linköpings universitet
