Fatumo jobbar för kvinnors och barns hälsa

En studievägledare uppmanade Fatumo Osman att läsa en yrkesutbildning i stället för att satsa på sin dröm om att bli läkare. Hon lyssnade bara med ett halvt öra. – Nu är jag snart inte läkare, men doktor, skojar doktoranden i medicinsk vetenskap.
Fotograf Maria Hansson. Fatumo Osman.

I fönstret i Fatumo Osmans arbetsrum på Högskolan Dalarna i Falun står två små skulpturer: En kamel och en dalahäst.
– De representerar mig. Dalarna är det riktiga Sverige för mig, även om jag bor utanför länet så känns det som hemma. Och Somalia finns alltid med mig i hjärtat.

Fatumo är född 1973 och flydde från Somalia i slutet av 1991, samma år som inbördeskriget startade med upploppen mot diktatorn Siyad Barre. Då hade hon gått ut gymnasiet i Mogadishu och målet var att studera vidare på läkarlinjen.
– När det blir krig tänker alla familjer: Vem ska vi rädda? Min mamma bodde i Paris och jobbade på somaliska ambassaden där, så planen var att jag och min lillebror skulle fly dit först och sedan hjälpa till att ta dit våra yngre syskon.

Kriget förändrade allt
Fatumo hade varit i Paris redan några år tidigare och hälsat på mamman. Flera personer i bekantskapskretsen föreslog att hon skulle stanna kvar i landet. Hon fick till och med tips om att bli barnmodell, fastän hon inte hade den rätta längden inne.
– Men för mig fanns det inte på kartan att lämna Somalia. Jag ville hem till mina vänner och mina syskon. Kriget förändrade allt. All trygghet försvann, all vardag som vi kände den var plötsligt borta.

Men planen att komma till Paris fungerade inte. Fatumo och hennes bror hamnade i stället i ett kallt land i norra Europa: Sverige.
– I början ville jag inte stanna i Sverige, men det finns ju en regel om att det första land du kommer till ska ta sig an ditt asylärende. Nu förstår jag att det var ödet att jag hamnade i Sverige och inte i Frankrike och jag är jätteglad över det. Sverige är enligt mig det land i Europa som är bäst på att uppfylla de mänskliga rättig­heterna och på att ge skyddsbehövande människor asyl.

Samtidigt hade Fatumos mamma lämnat Frankrike och försökte resa till Somalia för att leta efter henne och hennes bror. Det tog två år innan de fick kontakt.
– Då var hon tillbaka i Frankrike. Hon hade rest runt i flera olika länder för att leta efter oss och hon visste inte att vi hade kommit till Sverige, berättar Fatumo.

Ville jobba och läsa svenska
I början bodde syskonen på en flyktingförläggning i Tumba, men de begärde förflyttning till Fagersta.
– Vi fick tak över huvudet i Tumba, men det var lite som ett fängelse och det fanns inget att göra. Jag blev väldigt rastlös. Vi hade hört att det fanns större chanser i småstäder, möjlig­heter att jobba och läsa språket. Men det var som sagt vad vi hade hört, vi hade ingen aning.

Det blev ändå ganska bra i Fagersta, även om Fatumo fick vänta ett år på sitt uppehållstillstånd och på att få börja på svenska för invandrare, SFI. När hon väl fick sätta sig i skolbänken klarade hon SFI på tre månader och gick vidare till svenska som andraspråk och grundläggande vuxenutbildning. På frågan om det var tungt att läsa om hela gymnasiet, svarar hon att det var okej.
– Jag hade lättare för mig eftersom jag hade läst gymnasiet tidigare. Det tog mig ett år i Sverige och det var bra för mig att lära mig alla termer, så jag tycker inte att det var slöseri med tid.

Broderns död ändrade planerna
Målet var fortfarande att bli läkare. Men två saker hände som ändrade Fatumos planer. Det ena var att en studievägledare på vuxenutbildningen uppmanade henne att tänka om.
– Hon berättade om alla svårig­heter med att bli läkare och sa sedan: Varför läser du inte en yrkesutbildning på gymnasienivå så att du kan få ett jobb i stället? Jag lyssnade inte helt på henne, men ändå lite eftersom jag tänkte att hon säkert visste vad som var bäst.

Det andra som hände var att hennes bror, som då var 16 år, blev sjuk. Först trodde läkarna att hans huvudvärk var posttraumatiskt stressyndrom och hade att göra med obearbetade trauman. En dag kollapsade han och när en skallröntgen gjordes var det redan för sent. Han hade en hjärntumör.
– Jag var med honom hela tiden och tog hand om honom. Då kändes det som om jag kom sjuksköterskorna närmare än läkarna. I Somalia är läkaren en person som känner personen utan och innan och även känner familjen, men i Sverige upptäckte jag att det är mer sjuksköterskans roll. Jag insåg att det också var den rollen som passade mig bäst.

Studerade till sjuksköterska
Hennes brors liv gick inte att rädda och Fatumo var nu ensam i det nya landet. Studierna till sjuksköterska, som hon genomförde vid Mälar­dalens högskola, blev ett sätt att bearbeta sorgen.
– Min mamma flyttade också hit, vilket hjälpte mig, säger Fatumo.
Efter utbildningen fick hon jobb på centrallasarettet i Västerås. Där blev hon intresserad av förebyggande arbete.
– Jag var på en akutavdelning för ortopedi och vi hade många äldre som kom in med höftfrakturer och liknande. Många gånger hade de ramlat eller snubblat. Det är en patientgrupp med lång rehabilitering och ganska dålig prognos att bli helt återställd. Jag tänkte på hur vi skulle kunna göra för att förebygga det här.

  • När Fatumo Osman väl hade fått sitt uppehållstillstånd och läst svenska för invandrare, var hon tvungen att läsa om hela gymnasiet. Det tog ett år men eftersom hon då lärde sig många svenska termer tycker hon inte att det var bortkastad tid.
  • Förra året koordinerade Fatumo Osman ett nätbaserat program där Högskolan Dalarna utbildade barnmorskelärare i Somalia.

Doktorand och adjunkt
Men det blev aldrig något forskningsprojekt kring äldres hälsa. När Fatumo läste till magister i folkhälsa var det i stället kvinnor och barns hälsa hon fokuserade på.
– Jag insåg att många av mina kollegor redan forskade kring äldres hälsa och att jag har ett brinnande intresse just för kvinnor och barn.

Nu har hon lämnat sjuksköterske­yrket bakom sig och är doktorand vid Karolinska institutet. Hon är också anställd som adjunkt vid Högskolan Dalarna, där hon forskar på riktat föräldrastöd till somaliskfödda föräldrar. Fatumo började sin forskning med att fråga föräldrarna om de ansåg sig behöva stöd och hur det skulle kunna se ut.
– Det är inte lätt att komma till ett nytt land med alla förväntningar som samhället har på en, samtidigt som släkten därhemma också har förväntningar.

Och så har du dina egna stressorer, som att lära sig ett nytt språk, förstå kulturen och hitta ett jobb. Ovanpå det finns förväntningarna på att man ska vara en bra förälder.

Föräldrautbildning för somaliska familjer
I den första delstudien har Fatumo identifierat två områden där de somaliska föräldrarna vill ha mer stöd från samhället. Det ena är samhällsinformation där fokus ligger på att få veta mer om föräldrars och barns rättig­heter och skyldigheter samt om socialtjänstens arbete för barn och unga.
– Flera föräldrar berättade att de tror att socialtjänsten enbart arbetar med att omhänderta barn om de inte tycker att man är en bra förälder, förklarar Fatumo.

Det andra området handlar om att stärka relationen mellan barn och föräldrar. Många gånger kan familje­återföreningar ta flera år och det tar tid att bygga upp relationen på nytt.
– Barnen har också lättare att lära sig svenska och integreras snabbare, vilket gör att det kan uppstå krockar i relationen till föräldrarna, förklarar Fatumo.

Efter den första delstudien har en föräldrautbildning tagits fram. 100 föräldrar har hittills deltagit och det preliminära resultatet visar att utbildningen har förbättrat barnens och föräldrarnas psykiska hälsa och stärkt föräldrarollen.

Vill förbättra förlossningsvård 
Ett annat område som ligger Fatumo varmt om hjärtat är kvinno­hälsan i Somalia, ett av de länder i världen med högst mödra- och barndödlighet. Förra året koordinerade hon ett nätbaserat program där Högskolan Dalarna utbildade barnmorskelärare på tre somaliska universitet.
– 80 procent av alla kvinnor i Somalia föder hemma. Uppstår det komplikationer finns ingen utbildad barnmorska att tillgå, berättar hon.

Totalt har 50 personer slutfört masterutbildningen i sexuell och reproduktiv hälsa. Tanken är att de ska vara med och bygga upp strategier för en bättre förlossningsvård i landet. Flera har fått jobb på hälsoministeriet.
– Jag har sett problemen med egna ögon och går igång väldigt på detta. När vi gjorde studiebesök på ett sjukhus i Somaliland såg jag en kvinna som hade eklampsi och vårdpersonalen berättade att det var för sent att rädda henne. Jag blir nästan deprimerad när jag ser att kvinnor dör av saker som hade kunnat avhjälpas med så enkla åtgärder som tillgång till en barnmorska. Att få barn är ingen sjukdom. Men det känns väldigt bra att kunna hjälpa hemlandet från sitt andra hem.

Under hösten 2017 disputerar Fatumo med avhandlingen om föräldrastöd. Hon är också en av medarbetarna i ett nytt program på Högskolan Dalarna. Där utbildas barnmorskor i Bangladesh enligt samma modell som på utbildningen i Somalia.
– Tyvärr har vi inte fått finansiering för att fortsätta masterutbildningen i Somalia, men jag hoppas på att kunna starta den igen i framtiden. Behovet är fortfarande stort.

I övrigt vill Fatumo fortsätta forska inom området kvinnors och barns hälsa i framtiden.
– Det är den stora planen.


Kategorier: Artiklar, Doktorand, Porträtt
Lärosäten: Högskolan Dalarna, Karolinska institutet