Pirrar det till av stolthet i varje doktorand i fysik, kemi och medicin under utdelningar av Nobelpriset? Sträcker de lite på sig i tv-soffan?
Går varje lektor med lite spänstigare steg till sina föreläsningar under Nobelveckan? Jobbar forskargrupper med lite större energi i början av december?
Ja, kanske. Nobelfesten är ju en gala till vetenskapens ära, den firar forskning, geniala tänkare och kunskapens framsteg.
Jag tror också att den kan så ett och annat frö hos ungdomar. Att de kan inspireras av den glädje över att få ägna sitt liv åt kunskap och vetenskapliga framsteg som pristagarna utstrålar.
I en intervju framhåller kemipristagaren Jean-Pierre Sauvage att han drevs av lusten och tanken att lyckas med det som ingen lyckats med förut. Han menar att forskning också är som en lek, att det är roligt.
Samma lekfullhet präglar en annan av pristagarna i kemi, Ben Feringa. Han vill att universiteten ska vara lekplatser där man testar gränser.
”Unga begåvade människor på universiteten måste utmanas vid vetenskapens och kunskapens gränser. Det behövs en lekplats där man går in på okänt territorium, inte bara låter sig ledas längs redan kända stigar. Så låt universiteten vara lekplatser för unga och deras kreativitet och använd deras intelligens, kreativitet och begåvning”, säger han.
I sitt tacktal betonar den tredje kemipristagaren, Fraser Stoddart, samarbete och att vetenskap och mänskliga värderingar inte känner några nationella gränser:
”Jag uttrycker tacksamhet till de hundratals kollegor och studenter från över 30 länder som delat våra erfarenheter under resor som tagit oss till minst ett dussin universitet, på tre av jordens fem kontinenter. Vår forskning har utförts utan förutfattade meningar och har inte erkänt några gränser. Vetenskapen är global och därifrån finns ingen väg tillbaka, även i den osäkra framtid som i dag präglar några av västvärldens största demokratier.”
Fysikpristagaren Duncan Haldane uppehåller sig däremot i sitt tacktal främst vid sin och sina medpristagares forskning och uttrycker hur nöjd han är att deras upptäckter verkar ha inspirerat en hel generation unga fysiker inom många olika forskningsgrenar.
Medicinpristagaren Yoshinori Ohsumi börjar sitt tacktal ödmjukt.
”Jag är bara en enkel cellbiolog som forskat på jäst i nästan 40 år”, säger han.
Trots att tv-kommentatorn flera gånger hävdar att Ohsumi forskat ensam så understryker han själv i sitt tal att forskningsresultaten var hans forskargrupps och han avslutar med att tacka sina många förträffliga medarbetare.
Ekonomipristagaren Oliver Hart är sist ut att hålla tal.
”Jag vill börja med att konstatera att forskning handlar om samarbete. Ingen av oss pristagare hade kunnat vinna det här priset utan hjälp av många andra. Vi har fått ett oumbärligt stöd från våra lärare, medförfattare, studenter och familjemedlemmar.”
Han berättar att hans morbror och kusin var bland de judar som flydde från Danmark till Sverige i båt över Öresund 1943.
”Utan Sveriges vilja att ta emot flyktingar skulle inte den grenen av familjen ha överlevt. I dessa oroliga tider är det en påminnelse om hur viktigt det kan vara att ett land öppnar sina dörrar för dem som är förföljda”, säger Oliver Hart.
Han menar också att nationalekonomin kan lära oss många saker. Men för att få hela svaret anser han att det också behövs psykologi, historia, sociologi, historia och politik:
”Vi pristagare kommer att bli lyssnade till som aldrig förr, men då är det viktigt att påminna om att även andra röster behöver bli hörda.”
Nobelpristagarna hyllar samfällt samarbete och lekfullhet i forskningen, fritt kunskapssökande, mångfald och en forskning utan nationella gränser.
Tänkvärt i dessa tider.
Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
