Rapporten Svenskt publiceringssamarbete i ett globalt perspektiv visar att Sverige har en mycket hög andel vetenskapliga artiklar som författas i internationellt samarbete registrerade i Web of Science. Globalt är andelen artiklar med internationellt samarbete 25 procent medan de utgör 65 procent av den svenska produktionen. Andelen har stigit med en till två procent per år det senaste årtiondet.
Bland utvecklade forskningsnationer har bara några andra europeiska länder, som Danmark, Schweiz, Belgien och Österrike, lika hög andel internationellt samarbete.
Statistiken visar att artiklar som får ett högt citeringsgenomslag ofta är baserade på internationellt samarbete. Men rapporten pekar på att för svenska forskare är samarbete med en ”bra” samarbetspartner viktigare än om samarbetspartnern finns utanför Sverige.
– Publiceringsstatistik visar att samarbete enbart inom Sverige där försteförfattaren kommer från en högprestigeinstitution oftast får ett betydligt större genomslag än om det är fem–sex länder inblandade men författarna kommer från lågprestigeinstitutioner, säger Staffan Karlsson, analytiker vid Vetenskapsrådet.
Lättare för etablerade att nå genomslag
Analyser tyder på att det är mycket större sannolikhet att de som presterat bra tidigare kommer att prestera bra i framtiden, än de som inte gjort det.
– Statistiskt sett, sitter du vid en liten högskola i Sverige och inte har stora forskningsmeriter är sannolikheten liten att du kommer med en genombrottsartikel. Sannolikheten är skyhögt mycket större att den artikeln kommer från Harvard eller Oxford, säger Staffan Karlsson.
Det här kan vara något för svenska forskare att fundera över eftersom forskningssamarbete till allra största delen är ”bottom up”. Samarbeten är inget som styrs uppifrån utan det är enskilda forskare som hittar andra forskare att samarbeta med.
Hur stor andel av artiklarna som är internationella sampubliceringar skiljer mycket mellan olika ämnesområden.
Andelen internationella artiklar är störst inom geovetenskap med 77 procent, följt av fysik och biologi, båda över 70 procent. Minsta andelen internationella publiceringar finns inom humaniora med 23 procent, samhällsvetenskap med 47 procent och ingenjörsvetenskap, 52 procent. Alla andra ämnesområden har mellan 57 och 66 procent internationella artiklar. Inom samtliga ämnesområden har andelen publiceringar med internationella samarbeten ökat de senaste tio åren.
– Mycket av den klassiska naturvetenskapen ligger redan mycket högt i andelen internationella samarbeten. Att öka den ytterligare skulle bara ge marginella effekter. Humaniora och samhällsvetenskap och vissa teknikområden kan däremot vinna på att förbättra sin internationalisering, säger Staffan Karlsson.
Kina kan snart gå om USA
Rapporten visar att mönstret för internationella samarbeten förändras snabbt; den vetenskapliga produktionen i Asien, främst Kina, ökar i raketfart.
Fram till 1990-talet var den globala forskningsproduktionen starkt koncentrerad till Europa och Nordamerika, där USA dominerade. Sedan mitten av 1990-talet har EU sammanlagt passerat USA i volym.
Kina har på relativt kort tid utvecklats till världens näst största producent av publikationer i internationella vetenskapliga tidskrifter, efter USA. Fortsätter ökningstakten som hittills, beräknas Kinas artikelproduktion kunna gå om USA:s 2018–2019 och Europas fyra–fem år senare.
Ett mönster är också att elituniversitet etableras utanför västvärlden och att de internationellt värvar toppforskare, ett exempel är Saudiarabien.
Svenska forskare samarbetar främst med kollegor från USA och från Norden, Baltikum och nordvästra Europa. De senare områdena är överrepresenterade i förhållande till sin forskningsproduktion.
Svenska samarbeten med Kina är däremot färre än förväntat med tanke på Kinas vetenskapliga framsteg.
– Där ligger Sverige på efterkälken. Materialvetenskap och kemi har ett väl utvecklat samarbete med Kina men andra ämnen halkar efter. Vårt budskap till forskarna generellt är att titta på andra möjliga samarbeten än med USA och Europa, säger Staffan Karlsson vid Vetenskapsrådet.
