Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.

Tidigare statsråd har fortsatt stort inflytande över akademin

Generaldirektörer, före detta ministrar och statssekreterare lägger styrelsepussel.

1 december, 2016
MarieLouise Samuelsson

Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Att före detta statsråd har en självklar plats i universitetens och högskolornas styrelser bekräftades när regeringen utsåg förre försvarsministern Mikael Odenberg att efterträda Lars Leijonborg som ordförande för Karolinska institutet.
Också bland de 55 så kallade nomineringspersoner som ska ta fram namn på externa styrelseledamöter och ”säkerställa att såväl ett övergripande statligt perspektiv som universitetets eller högskolans perspektiv får genomslag”, finns bland professorer och före detta rektorer även de politiskt meriterade som otvivelaktigt får makt över hur styrelsernas kompetens ska se ut och i förlängningen inflytande över lärosätenas framtid.

Enligt den nya ordningen blir det två nomineringspersoner för varje lärosäte, en ”sammankallande” som regeringen utsett direkt samt en som föreslagits av lärosätets ledning, rektor och/eller styrelse.
Från regeringens sida märks viss förkärlek för sammankallande generaldirektörer, dessa finns ju så att säga nära till hands då de redan är underställda något departement.

Rekryteringen av ny styrelse till Lunds universitet kommer att ledas av Formas gd Ingrid Petersson medan Vinnovas gd Maria Ågren tar sig an Stockholms universitet. Från Vinnovas ledning hämtas också Sylvia Schwaag Serger som ska se till att Linnéuniversitets styrelse får lämplig sammansättning och Susanna Axelsson, gd för Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, ska åstadkomma samma sak för Kungliga Konsthögskolan.

Till nyheterna hör att tre av de sammankallande får ansvar för två lärosäten. Göran Hägglund, tidigare statsråd och före detta partiledare, ska ta fram styrelsenamn för både Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och Gymnastik- och idrottshögskolan.
En annan sammankallande med dubbelansvar och färska politiska meriter är Roger Mörtvik, fram till Aida Hadzialics avgång statssekreterare i utbildningsdepartementet. Mörtvik blir nomineringsansvarig för Stockholms universitet samt Stockholms konstnärliga högskola.
Mörtvik är den ende som listas som före detta statssekreterare, men tittar man närmare finns flera; Maja Fjaestad som ska rekrytera till Blekinge tekniska högskola var statssekreterare hos tidigare framtidsminister Kristina Persson och Magnus Wallerå, som nominerar till Högskolan Kristianstad, C-märkt statssekreterare inom alliansregeringen.

Förutom Hägglund och Mörtvik är det Sten Heckscher som fått två lärosäten på sin lott, Konstfack samt Försvarshögskolan. Och ja, frånsett insatsen som utredare av Macchiarini-skandalen har han ett förflutet som både socialdemokratisk minister och statssekreterare.
I Försvarshögskolans nomineringskommitté kan man notera full pott räknat i statsrådsmeriter, förutom Heckscher ingår Karin Enström, moderat riksdagsledamot och en av alliansens försvarsministrar.

Försvarshögskolan är för övrigt ett varnande exempel när det gäller mödorna med att få till ett fungerande system för hur styrelser ska utses. Den första modell som alliansen införde havererade nämligen när det visade sig möjligt för Försvarshögskolans avgående rektor och moderata försvarspolitikern Henrik Landerholm att nominera sig själv (!) till ny styrelseordförande.
Den sortens kryphål för oförblommerad rektorsmakt täpptes till i den efterföljande modellen, däremot blev det som bekant inget av alliansens ambitioner att ”befria” styrelserna från ledamöter med partipolitiska meriter.

I den tredje och nu rådande modellen är det åtminstone fritt fram för partipolitiskt aktiva nomineringspersoner, förutom Karin Enström återfinns Berit Högman, socialdemokratisk riksdagsledamot som nomineringsperson för Karlstads universitet.

Självfallet ska man inte underskatta politikers – eller generaldirektörers – erfarenhet men inte heller bortse ifrån risken att mer eller mindre politiska kvalifikationer övertrumfar kompetensen när det gäller akademin, med dess speciella förutsättningar och frihetsgrad.
Omvänt kan det, från regeringsperspektiv, givetvis ha sina poänger att via nomineringskommitterna signalera att lärosätena inte är något speciellt, utan myndigheter som alla andra.

Valet av Mikael Odenberg som KI-ordförande kan ses som exempel på den sortens signalpolitik. Odenberg är respekterad i breda kretsar, samtidigt som han har närmast obefintlig erfarenhet av akademins vardag och villkor.
Och förutom att upprätthålla traditionen att ex-ministrar ska vara kaptener på flaggskeppet KI, personifierar möjligen Odenberg ett tydligt budskap; att här kommer en stark man som minsann inte kommer att falla undan för egensinniga forskare.

MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se

MarieLouise Samuelsson

Håller du med eller inte? Skriv till redaktionen.

Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023