Väntar ombildning i regeringen eller åtminstone maktförskjutning på utbildningsdepartementet?
Håller S på att erövra skolpolitiken från MP? Varför lyfts annars Helene Hellmark Knutsson, mitt under slutspurten med forskningsproppen, fram som lärarlönelyftsminister?
Ja, det ligger nära till hands att undra när Hellmark Knutsson meddelar pressen att hon denna vecka har kallat lärarfacken, Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet, samt arbetsgivarsidan till möte om det så kallade lärarlönelyftet.
Men detta är uppenbarligen helt i sin formella ordning, departementet bekräftar att Hellmark Knutsson, som de flesta tänker på som minister för högre utbildning och forskning, dessutom är ansvarig minister gällande skolornas lärarlönelyft, det vill säga de statliga pengar som ska fördelas till ”särskilt kvalificerade” lärare.
Det har blivit bråk om tillämpning och effekter, vilket nu Hellmark Knutsson ska reda ut.
Först kan man konstatera att skolan är ett område som ofta får politiker att överge den svenska arbetsmarknadsmodellen och rättesnöret att inte blanda sig i lönebildningen, utan överlåta det till arbetsmarknadens parter.
Men varför är det just Hellmark Knutsson som rycker ut, då lärarlönelyftet knappast kan sägas ha någon koppling till politiken för högre utbildning och forskning?
Lärarutbildning däremot finns förstås på Helene Hellmark Knutssons bord. Vilket märks i sådant som att hon i dagarna meddelat att möjligheten till antagning till den behörighetsgivande lärarutbildningen VAL ska förlängas till och med 2026.
Ett annat exempel är att Hellmark Knutsson och närings-och innovationsminister Mikael Damberg nyligen besökte Husbygårdsskolan i Stockholm för att träffa lärare med erfarenhet av Teach for Sweden, lärar- och ledarskapsutbildningen som bland annat ges vid Karlstad universitet och Högskolan i Halmstad (Se Universitetsläraren nr 10/2013 och oktober 2015).
Damberg var med och lanserade TfS-konceptet i Sverige (se Universitetsläraren nr 6/2013), som oppositionspolitiker ansåg han att TfS var nödvändigt, på grund av alliansens ”misslyckade skolpolitik”. Så även om lärarutbildning knappast finns på näringsdepartementets agenda är det enklare att förstå Dambergs besök på Husbygårdsskolan än att begripa varför Hellmark Knutsson ägnar sig åt det trassliga lärarlönelyftet.
Är inte skolans frågor skolminister Gustaf Fridolins domäner? Eller något som gymnasieminister Anna Ekström, med gedigen kunskap om skolpolitiken, kan ta sig an?
Om nu politiker ska rådda i lönerelaterade frågor skulle Ekström säkert ha nytta av sina erfarenheter som Saco-ordförande. Att hon behärskar lärarlönelyftsdiskussionen framgick också i Ekots lördagsintervju, där hon samtidigt markerade att det inte var hennes bord. I stället berömde Ekström (två gånger) Hellmark Knutsson för initiativet till samtal med fack och arbetsgivare.
Den som vill kan alltså fundera över en maktkamp där Socialdemokraterna, om inte i tysthet så rätt diskret, tagit för sig på Miljöpartiets revir.
Men ur universitets- och högskolesektorns perspektiv är ändå det största frågetecknet att Helene Hellmark Knutsson just nu ägnar sig åt kommunala löneangelägenheter.
Om någon eller några veckor ska forskningsproppen presenteras, man är alltså rimligen inne på upploppet med nog så viktigt filande på slutformuleringar.
Oavsett innehåll är det ett av de mest väsentliga aktstycken en regering levererar under en mandatperiod och proppen borde därför ses som Helene Hellmark Knutssons viktigaste avtryck som minister.
En positiv tolkning av att hon har tid för skolfrågor är att ministern är nöjd, att proppen så att säga redan är i hamn. En annan tolkning är det omvända, att andra departement fått styra och ställa så mycket med innehållet att Helene Hellmark Knutsson inte riktigt ser det som ”sin” propp och därför kan tycka att det är mer givande att lägga energi på den medialt tacksamma skolan.
MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se