Konsten att forska under hot

Det finns de som tycker att vi inte alls ska ha varg i Sverige. Andra menar att vargen ska få utvecklas utan jakt. Håkan Sand och Camilla Wikenros forskar om vargar. Då och då blossar det upp en debatt i medierna, och "vargkramarna" och "varghatarna" drar i de vetenskapliga rönen om vargar.
Det finns de som tycker att vi inte alls ska ha varg i Sverige. Andra menar att vargen ska få utvecklas fritt utan jakt. Håkan Sand och Camilla Wikenros forskar om vargar. Då och då blossar det upp en debatt i medierna, och ”vargkramarna” och ”varghatarna” drar i de vetenskapliga rönen om vargar. Illustration: Robert Hilmersson

Det finns olika läger i frågan om vargar. Olika personer och organisationer vill att det ska hända olika saker med vargpopulationen i Skandinavien och det pågår en debatt som genom åren varit mer eller mindre hätsk.
– Det finns de som vill placera oss vargforskare i något av de här lägren men jag tycker inte att de lyckats med det, säger Camilla Wikenros som är koordinator för det skandinaviska vargforskningsprojektet på Grimsö forskningsstation vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Vargen tar älgar som vi människor annars kunde ha jagat och ätit. Vargen konkurrerar alltså med människan. Vissa ser också vargen som en stor fara för hushållningen av tamdjur, på grund av att vargar angriper till exempel får och jakthundar. Samtidigt finns ett direktiv från EU, det så kallade Habitatdirektivet, som i praktiken innebär att vi ska bevara en livskraftig population av vargen. I Sverige har vi som mål att populationen ska bestå av minst 300 vargar, och många medborgare och organisationer engagerar sig för bevarandet.

  • Camilla Wikenros som är koordinator för det skandinaviska vargforskningsprojektet på Grimsö forskningsstation vid Sveriges lantbruksuniversitet.
  • Håkan Sand är projektledare för det skandinaviska vargforskningsprojektet.

Folk gör egna tolkningar
Camilla Wikenros studerar hur vargar lever och hur vargen som rovdjur påverkar och påverkas av sin livsmiljö.
Håkan Sand är projektledare för det skandinaviska vargforskningsprojektet. Han tycker att den hätska debatten om vargar påverkar hur han kan prata om sin forskning.
– Vi som forskar om vilt i Sverige i allmänhet, och rovdjur i synnerhet, får höra mycket åsikter. Människor försöker påverka oss i vår utövning, men som forskare försöker vi förstås presentera våra resultat så objektivt vi bara kan.

Han berättar att det är mer regel än undantag att folk utanför akademin gör tolkningar av resultat inom vargforskningen. Tolkningar som inte alls stämmer.
– Antingen är det vargbevarandesidan som gör tolkningar i sina tidningar eller så är det vargmotståndar­sidan, ofta med jaktintressen, som gör tolkningar i sina tidskrifter. Båda sidorna plockar ut det de tycker är intressant och placerar det i sin egen världsbild.

Håkan Sand tycker att det känns som att rovdjursforskare har ett förstoringsglas på sig.
– Vi blir granskade av både det vetenskapliga samhället, av medier och av intressegrupper av olika slag. Granskarna försöker hitta svagheter och styrkor som stödjer deras egna ambitioner vad gäller vargen.

Vargforskningsprojektet startade för 18 år sedan. Målet är att reda ut så mycket som möjligt om vargens biologi, ekologi och relation till människan.
En fraktion människor anser att vi inte ska ha varg överhuvudtaget, att vi gjort vårt bästa för att få bort vargen under det senaste århundradet och att den inte har ett existensberättigande. Extremen på den andra kanten anser att vi ska låta vargen utvecklas helt fritt som en naturlig del av ekosystemet.
– Det handlar om värderingar. Vilken rätt har männi­skan att leva och verka i ett samhälle och vilken rätt har djuren? Olika djurarter värderas också olika. Motstridiga värderingar kännetecknar den här typen av konflikter, säger Håkan Strand.

Konflikten inte en fråga för forskarna
Förmodligen kommer de stora rovdjuren alltid att ses som konkurrenter till människan eller ställa till problem för vissa näringsgrupper i samhället. Det kan man inte bara trolla bort.
– Men hur man ska hantera den här konflikten är inte en fråga för oss forskare. Folk tror att vi jobbar med något annat än det vi gör. Det ringer människor med förhoppningar om att vi ska verka för att vargpopulationen ska växa och bli större. De tror att vi forskare värnar om enskilda individer av vargar. De ser oss som aktörer i bevarandet av vargen. Men forskarens uppgift är att ta fram fakta om hur världen ser ut. Sedan är det politikernas och förvaltarnas uppgift att bestämma hur de här kunskaperna ska användas på bästa sätt för att hitta en linje som samhället i stort kan tycka är den bästa vägen att gå, säger Håkan Sand.

Vargdebatten pågår i både traditionella och sociala medier. Och det händer allt som oftast att lokala medier går ut och tolkar eller misstolkar vargforskarnas resultat.
– Vi har inte tid och resurser att gå in och korrigera allt det. Men när nationella nyhetsredaktioner misstolkat oss i riksnyheterna, då har vi gått ut med pressmeddelanden och dementerat, berättar Håkan Sand.

Camilla Wikenros instämmer.
– Vi hinner inte diskutera de här frågorna i sociala medier och det hör inte till vår uppgift som forskare heller. Vi förmedlar våra resultat via andra kanaler, säger hon.

Håkan Sand har forskat om vargar i 18 år och under den tiden har hans sätt att kommunicera sin forskning förändrats.
– Tidigare forskade jag om älgar. När man håller föredrag om älgar går det bra att uttrycka sig på alla möjliga sätt. Folk tycker att det är intressant och positivt. Men håller man föredrag om varg, då gäller det att vakta sin tunga. Jag försöker vara så neutral jag kan men risken är ändå stor att människor försöker klassificera mig antingen som vargkramare eller som varghatare. En ulv i fårakläder förklädd till forskare. Det är otroligt viktigt att vi avstår från värderingar när vi förmedlar våra forskningsresultat. Det upplevde jag inte alls som ett problem när jag jobbade med älg. Som vargforskare betraktas man inte som neutral. Jag blir betraktad på ett misstänksamt sätt när jag kommer med resultat som inte kan tolkas tydligt i den ena eller den andra riktningen. Folk upplever det som frustrerande, de känner att de inte vet var de har oss forskare när vi inte tar ställning, säger Håkan Sand.

Ämnet skapar starka känslor
Camilla Wikenros tycker att det svåraste med att vara vargforskare och koordinator för vargforskningsprogrammet är att hantera de starka känsloyttringar som männi­skor uttrycker om vargar.
– Det är svårt att handskas med personer som ringer och är väldigt arga eller ledsna och bekymrade och kanske hoppas att den de ringer till, i det här fallet till mig, ska kunna lösa väldigt stora problem, säger hon.

Bevakningen av allt som rör vargar fungerar också som draghjälp för vargforskarna i arbetet med den tredje uppgiften, att sprida information till allmänheten. Både Camilla Wikenros och Håkan Sand tror att de förmodligen har lättare att få uppmärksamhet för sina resultat än många andra forskare. De poängterar att det är roligt att forska inom ett område som människor är intresserade av.

En storm i ett mjölkglas

Mjölk innehåller många viktiga näringsämnen. Drycken har också egenskapen att den kan orsaka debattstormar. Det fick Karl Michaëlsson vid Uppsala universitet erfara då han visade ett samband mellan mjölkintag och kortare livslängd, och ökad risk för benbrott.

Karl Michaëlsson
Karl Michaëlsson

Professor Karl Michaëlsson berättar om den omfattande respons en enda publicerad artikel gav honom.
– Precis efter att artikeln kom ut ägnade jag cirka två månader åt att ge intervjuer på heltid. Sedan har det ebbat ut, men jag svarar fortfarande på frågor från journalister om det här då och då. Ungefär 250 intervjuer har det blivit för tv, radio och tidningar från världens alla hörn.

I slutet av oktober för två år sedan publicerade han och hans medarbetare en studie som visade att det finns risker med att dricka för mycket mjölk. Studien fick enorm medial uppmärksamhet. Rönen gällde vuxna och mjölk som inte var fermenterad.
– Rubriksättningen var inte alltid bra, men generellt sett så rapporterade medierna om våra resultat på ett korrekt och nyanserat sätt, säger han.

Hotfulla mejl och brev
Karl Michaëlsson var noga med att säga till journalisterna att studien måste ses som en av flera pusselbitar, och att vi inte kan dra förhastade slutsatser och ändra på rekommendationerna för mjölkintag bara utifrån de här resultaten. Trots det fick han flera hotfulla mejl och brev från privatpersoner i samband med publiciteten. Både anonyma brev och post undertecknade med namn.
– Jag tog det med ro. Mjölk är ju en folkdryck i Sverige. Jag har själv konsumerat mycket mjölk tidigare i livet. Vi har fått lära oss sedan 1930-talet att det är bra med mjölk, och så kommer jag och påstår att det kanske inte är så hälsosamt. Mjölk ska ge starka ben, och så säger jag att det är precis tvärtom. Det är klart att många känner sig lurade. Personerna som hörde av sig hade inte den metodologiska kunskapen som krävs för att kunna bedöma kvaliteten på vår studie.

Syftet är inte att skada mjölkbönderna
Det som däremot gör Karl Michaëlsson irriterad är när andra forskare försöker förvränga och misstolka hans resultat genom att blanda in osanningar.
Jag vill att vi ska ha en saklig debatt annars blir vi alla förlorare. Tyvärr finns det särintressen som saknar den objektiva synen på mjölk, till exempel viss forskning som finansieras av mjölkindustrin. Självklart har jag inget syfte att skada mjölkbönderna, det är exempelvis förskräckligt att de får så dålig ersättning för sin mjölkproduktion. Men jag kan inte hålla inne med mina resultat av den anledningen, säger han.

Resultaten gäller just ofermenterad mjölk. Försök med till exempel ost verkar inte ha samma negativa effekt. Karl Michaëlssons forskargrupp har gjort uppföljande analyser som befäster fynden de presenterade för två år sedan.
– Vi har försökt punktera sambanden på allehanda sätt. Men det går inte. Det stämmer inte att mjölk ger starka ben. Och även försöksdjur dör tidigare av galaktos som finns framför allt i mjölk. Galaktos ger en ökad oxidativ stress och risk för inflammation. För spädbarn är dock mjölk viktigt, hos dem motverkar ett intag av galaktos blodsockerdippar, förklarar Karl Michaëlsson.

Vad tror du att det betyder på längre sikt om människor blir så provocerade av vetenskapliga rön att de hotar forskare?
– Om sanningen förvrängs på olika sätt så leder ju det till en stagnation i utvecklingen. Vi kommer i så fall till slut att få ett samhälle där vissa områden inte beforskas. Det kan i sin tur bli deletärt för folkhälsan.

Debatt om fett tvingade
fram vakter vid disputationen

Lisa Söderström undersökte vad som orsakar undernäring hos äldre. Det kan tyckas vara ett okontroversiellt ämne. Men pressmeddelandet om hennes forskningsresultat gav upphov till en oväntat otrevlig debatt i sociala medier.

Lisa Söderström
Lisa Söderström

Påhopp och elaka kommentarer. Det mötte Lisa Söderström, dietist och forskare vid Uppsala universitet, när hon öppnade sin e-post och googlade sitt eget namn på internet några dagar efter att pressmeddelandet om hennes doktors­avhandling hade gått ut. Hon kunde exempelvis läsa: ”Hon hade nog otur när hon tänkte” och ”Vilken sida står du på? Är du för fett eller emot fett?”
– Folk försökte överträffa varandra med att säga negativa saker om mig. Det gjorde mig verkligen arg, berättar hon.

En av artiklarna i avhandlingen handlade om risker för undernäring i förhållande till intag av fet mat. Studien visade att en kost med en hög andel fett gav en förhöjd risk för undernäring tio år senare.

Lisa Söderström fick mejl från privatpersoner som uppgav att de åt enligt Low Carb High Fat-dieten (LCHF) och de tyckte att hennes doktorsavhandling var dålig och ansåg att hon måste vara köpt av sockerindustrin.
– Personerna hade läst pressmeddelandet, men troligen inte själva avhandlingen. De trodde att jag hade studerat äldre som ätit enligt just LCHF-dieten, men det hade jag inte gjort.

”Du vet väl vad du forskat om?”
Lisa Söderström är inte rädd för konflikter så hon ringde upp personerna som hört av sig och frågade om de läst avhandlingen eller den aktuella vetenskapliga artikeln.
– Någon svarade ”du vet väl själv vad du forskat om?”. En annan slängde bara på luren.

Lisa Söderström har inte tagit ställning för eller emot fett.
– Från början var vår hypotes att en hög andel fett i kosten skulle skydda mot undernäring senare i livet, inte öka risken. Sedan visade vår undersökning att det var tvärtom. Och vi tittade ju inte bara på fetter, vi tittade också på kolhydrater och proteiner.

nywebb-fokusillustration2
Illustration: Robert Hilmersson

Kändes otrevligt
Personer skrev i sociala medier att det skulle vara bra om många gick till Lisa Söderströms disputation och opponerade sig mot hennes resultat.
– Jag berättade om skriverierna för min chef på Centrum för klinisk forskning i Västerås och sa att det kändes otrevligt. Jag hade kämpat med den här forskningen så många år och jag ville inte att det skulle komma dit folk som bara ville förstöra. Disputationer ska självklart hållas öppna för allmänheten, och det hade säkert kunnat vara intressant med en diskussion om LCHF-dieten, men det kändes inte som att de här människorna ville ha en diskussion. Då var chefens förslag att vi skulle anlita ett par väktare som kunde hjälpa till om det skulle behövas.

Disputationen avlöpte utan problem med väktare på plats.
– Precis innan var jag ganska nervös. Men det blev en trevlig vetenskaplig diskussion.

Man kan undra varför frågor om dieter är så heta.
– Alla människor äter ju, så alla kan ha en åsikt om mat. Den som äter enligt en diet tror ofta väldigt starkt på just sin inriktning. Man ser vissa livsmedel som magiska och andra som förbjudna. Vi har ju kostråd i Sverige som är baserade på vetenskapliga studier, men det är svårt att framhålla de rekommendationerna när det florerar så många myter om mat i tidningarna. Att bara äta vanligt kanske är för tråkigt.

Avhandlingen fick ytterligare uppmärksamhet
Närvaron av vakter vid disputationen gjorde att Lisa Söderström fick ytterligare uppmärksamhet.
– Jag fick tillfällen att prata om undernäring hos äldre i både tv och tidningar, så något bra har det här fört med sig i alla fall. Det var roligt när barnen såg mig i tv och undrade om jag blivit kändis och kanske kunde få vara med i programmet ”Let´s dance”.

Lisa Söderström kan tänka sig att det finns forskare som känner sig tveksamma till att gå ut med resultat som skulle kunna orsaka negativ uppståndelse.
– Faran med det är att vetenskapen inte når ut till allmänheten. Det vanligaste är att folk läser i stort sett bara det som står i tidningar och på olika lättåtkomliga sidor på nätet. Majoriteten letar inte upp och sätter sig in i forskningsresultat.

– De negativa kommentarerna om min forskning och om mig som person kommer ju alltid att finnas kvar på nätet. Det är kommentarer från människor som inte har läst min avhandling och som inte känner mig. Det känns tråkigt.


Kategorier: Artiklar, Akademisk frihet, Arbetsmiljö, Forskning