Albanovas entré liknar en rund borg i glas som dekorerats med halvt vinklade persienner. Centret öppnade 2001 och utsågs då till Stockholms vackraste hus. Högst upp tronar kupolen som gömmer teleskopet. De allmänna visningarna av teleskopet är populära – biljetterna brukar ta slut på några minuter.
– Det beror nog på att de flesta människor har en relation till stjärnhimlen. Det är spännande med de stora avstånden och de enorma ljusstyrkorna. Sedan berör astronomi folks världsuppfattning, frågor som var vi kommer ifrån, vart vi är på väg och om vi är ensamma i universum, säger Magnus Näslund, universitetslektor på institutionen för astronomi vid Stockholms universitet och ansvarig för teleskopet.
Jätteteleskop flögs med ultratunn ballong
En av dem som frågar sig hur universum är beskaffat är Mark Pearce, professor i fysik med inriktning astropartikelfysik. Han står med en påse kaffebönor i handen i det mycket lilla köket på KTH:s avdelning för partikel- och astropartikelfysik på Albanova. Mark Pearce förklarar hur tungt det pulserande objektet i Krabban är. Krabban, eller Krabbnebulosan, är ett gasmoln, resterna av en stjärna som exploderat. Molnet är elva ljusår i diameter och expanderar fortfarande.
– Om du skulle gröpa ur en bit med en tesked skulle den väga en miljard ton, säger Mark Pearce och gör en grävande rörelse i luften.
I juli skickade hans forskargrupp ett teleskop 40 kilometer upp i luften för att samla information om Krabban och det svarta hålet Cygnus X1. Teleskopet vägde två ton. Det reste till Kanada med hjälp av en ballong som var dubbelt så stor som Globen, tunn som gladpack och fylld med heliumgas.
Mark Pearce vänder sig om och tar fram en vit cylinder ur bokhyllan. Scientific Data Storage, står det på en gul remsa på toppen. Det är teleskopballongens svarta låda som innehållit kopior av all data.
– När ballongen landat i Kanada gällde det att hitta alla delar och hoppas att inget hade gått sönder. För en månad sedan hämtade jag den svarta lådan på Arlanda och nu kan vi börja analysera datan. Det har varit en lång resa och det här är stunden vi har väntat på.
Han förklarar att Krabban är en pulserande stjärna, alltså att det finns ett objekt i mitten som består av tät materia som skickar ut blixtar av gammastrålning 33 gånger per sekund. Runt objektet finns ett moln av gas, en nebula.
– I tidigare mätningar har det inte gått att skilja mellan nebulosan och det pulserande objektet, men det borde vi kunna göra nu. Det kan hjälpa oss att bättre förstå hur den här typen av miljö ger upphov till röntgenstrålning, var i objektet röntgenstrålningen produceras och hur den samverkar med omgivningen.
Säkerhet och arbetsmiljö
Mark Pearce är också prefekt för institutionen för fysik vid KTH. Han har precis kommit tillbaka från ett möte med referensgruppen, där representanter för olika delar på Albanova träffar centrets ledning en gång i månaden. I dag har de bland annat diskuterat hur Stockholms universitet och KTH ska kunna synka sina rutiner för säkerhet och arbetsmiljö bättre.
– Det är till exempel viktigt hur vi gör med brandskydd och vem som är utrymningsansvarig. SU och KTH har sina egna organisationer, men vi sitter under samma tak. SU kan ha ett labb bredvid ett KTH-labb, men har ingen aning om vad som finns i KTH-labbet.
Kikar aldrig i teleskop
Högre upp i byggnaden, inne i kupolen på Albanovas tak, gömmer sig det stora spegelteleskopet. Det drivs av institutionen för astronomi vid Stockholms universitet och används framför allt för att utveckla instrument. Universitetslektorn Magnus Näslund berättar att forskare aldrig kikar i teleskop i dag.
– Det är en myt som jag får slå ihjäl på alla kurser. Du har alltid hjälpinstrument som kamera eller spektrograf, ett instrument som delar upp ljuset i olika våglängder.
När ljuset delas framträder ett mönster som visar vilka grundämnen som finns i till exempel en stjärna. Spektrografen talar bland annat om hur mycket det finns av ett visst ämne och vilket tryck som råder i stjärnans atmosfär.
Det märks att Magnus Näslund är en av dem som gillar att leda de guidade visningarna för allmänheten, som är ett sätt för astronomerna att arbeta med samverkan. Han pekar, visar och förklarar. Det är framför allt tre frågor som besökarna brukar ställa: Hur utvecklas universum, vad är svarta hål och finns det liv i universum?
– Vi brukar svara att alla mätdata tyder på att universum expanderar. Gällande utomjordiskt liv har inget sådant upptäckts i universum än, men det finns byggstenar till det liv vi känner, som vatten och syre. Vi berättar också ofta om den typ av svarta hål som bildas av massiva stjärnor. Det kopplar bra till institutionens forskning om supernovor, exploderande stjärnor, och simuleringar av så kallade kompakta objekt, alltså svarta hål och neutronstjärnor.
Praktisk men inte optimal observationsplats
Ute på taket blänker solen i den stålgrå kupolen och det blåser en lätt vind. Magnus Näslund tittar ut över Stockholm och säger att det här inte direkt är den perfekta observationsplatsen. Stadens ljus stör. Vanligtvis ligger observationsplatser mer ensligt till, som i Anderna i Chile eller på Kanarieöarnas bergstoppar. Men det är praktiskt att kunna utveckla hjälpinstrumenten på lärosätet och inte på andra sidan jorden. Teleskopet används också i institutionens två kurser om astronomiska observationer.
– Tidigare fick studenterna bara läsa om hur det var att göra observationer. Nu kan de bekanta sig med ett riktigt teleskop innan de åker ut på sina första observationsresor. Förra året hade vi en doktorand som disputerade om supernovor, där även data från vårt teleskop ingick.
Söker behandlingsmetoder mot cancer
Långt nedanför, delvis under gräsmattan eftersom Albanova är byggt på en kulle, ligger laboratorierna som Skolan för bioteknologi vid KTH använder. Doktorander i vita rockar rör sig bland provrör och mikroskop.
Här söker Amelie Eriksson Karlström, skolans dekan och professor i molekylär bioteknik, efter effektiva behandlingsmetoder mot cancer. Gruppen för kemisk modifiering av proteiner tar fram målsökande proteiner som letar upp cancertumörer i kroppen. Proteinet laddas med gift eller radioaktiva ämnen.
– Tanken är att vi ska spruta in proteinet i en patient och, genom att följa det i kroppen, lokalisera var tumören finns och se om cancern har spridit sig. Proteinet kan också visa vilken sorts tumör det handlar om, säger Amelie Eriksson Karlström.
Doserna med radioaktiva ämnen är små och ofarliga för patienten. Men gruppen undersöker också om det går att koppla på farligare strålning som kan slå ut tumören, men där har de inte kommit lika långt i forskningen.
– Vi vill koppla på antingen radioaktiva ämnen eller cellgifter på det målsökande proteinet. Då slår gifterna riktat mot tumörcellerna och inte mot andra celler i kroppen, vilket gör att behandlingen blir effektivare och har färre bieffekter.
Forskarna gör bibliotek med många varianter av varje molekyl. Bara i ett provrör kan det finnas miljarder olika molekyler.
– Sedan använder vi ett rent tumörprotein som bete för att fiska fram de molekyler som har rätt egenskaper och binder till proteinet.
Albanova ett center för samverkan
Albanova startades för att göra det lättare för forskare inom astronomi, bioteknik och fysik att samverka, och så har det blivit, tycker Amelie Eriksson Karlström. Gruppen för kemisk modifiering av proteiner har samarbetat med flera av fysikgrupperna i huset. Till exempel med en grupp som leds av Jerker Widengren, professor i experimentell biomolekylär fysik vid KTH, och som jobbar med fluorescens-baserade metoder. Det innebär bland annat att molekylerna lyser i olika färger.
– Vi hade till exempel ett projekt tillsammans om cancerdiagnostik. Där letade vi efter biomarkörer, alltså biologiska molekyler som till exempel kan visa om en patient har cancer, med hjälp av fluorescerande molekyler.
På väggen utanför hennes kontor sitter bilder på förstorade mikroskopbilder med fluorescerande molekyler. Två av dem är formade som hjärtan och lyser i grönt, blått och rosa mot Albanovas vita vägg.
Vad gör du här?
– Jag forskar om de mest högenergetiska partiklarna som finns i rymden. Det är protoner och atomkärnor med rörelseenergi som en tennisboll från en hård smash! Jag är också föreståndare för KTH rymdcenter och ansvarig för KTH:s masterprogram i flyg- och rymdteknik, där jag undervisar i kursen Bemannad rymdfart.
Du ska bygga ett rymdtekniklaboratorium, vad ska du ha det till?
– Vi ska bygga en stor vakuumkammare, ungefär tre meter lång och två meter i diameter. Genom att pumpa ut luften kan vi simulera rymdmiljön och testa den teknik vi bygger för att skicka upp.
Saknar du att jobba i rymden?
– Ja, jag skulle gärna åka upp igen. Jag saknar vyerna och det är häftigt att jobba i tyngdlöshet.
Hur skiljer sig Albanova mot rymden som arbetsplats?
– Rymden är en väldigt speciell arbetsmiljö. Där gjorde jag minimalt med forskning och byggde mest rymdstationen; var elektriker, byggarbetare och flyttgubbe. Det är ett internationellt arbete, men det är ju Albanova också.