Engagerade medarbetare kräver en Martin Beck

De studenter som ansluter till de ledarskapskurser jag och kollegan Monika Wallmon varje termin arrangerar, benämner vi medarbetare. Det är en klar markering från vår sida. Vi förväntar oss, och det säger vi till våra studenter så fort vi bara hinner, att de ska agera professionellt, vara självgående men delaktiga. Frihet under ansvar är vad som gäller. De seminarier som kurserna iscensätter låter vi studenterna, förlåt: medarbetarna, själva hålla i och leda. Jag undervisar om modernt ledarskap, with no bosses som någon uttryckte det, och vill leva som jag lär. Jag är ingen chef över studenterna, det är jag tydlig med. Även om det självklart är jag som har betygsmakten, baserat på mångårig erfarenhet som medfört att jag utvecklat ett professionellt omdöme. Jag vet vad som krävs.

De flesta av våra studenter växer av ansvaret, en fröjd att bevittna, och kursvärderingarna brukar vara översvallande. Trots den krävande formen på kurserna, det är inga man lätt slinker igenom, den intellektuella anspänningsnivån är uppskruvad. Genom att antalet studenter är förhållandevis litet, ser vi och kan spegla varje student, det sker ett subjektgörande. Och ledarskap handlar till syvende och sist om att leda sig själv, grundat i självinsikt. Tyvärr saknas den nödvändiga självinsikten hos många chefer, handlandet riskerar bli blint, man tar ut frustration på dem man förväntas leda.

Som anställd finner jag inte medarbetarskapet tilltalande. Tvärtom. Det är alltför ofta kopplat till lojalitet och sådant har jag alltid haft svårt för. Signalerar okritiskt förhållningssätt, underkastelse. Jag har till och med hört det åberopas i löneförhandling, medarbetare har kallats illojala, trots att det inte finns angivet bland lönekriterierna. Och kraven på lojalitet har förstärkts i och med New Public Management, NPM. Med chefer och hierarkier som på ett privatföretag.

Utöver att vara medarbetare är jag facklig representant. Dragits in i varselprocesser, finns inget värre, känns som att hållas gisslan. Känns som att jag sviker dem jag är vald att företräda.

Jag minns särskilt ett ärende som fortsätter plåga mig, att jag inte gjorde mer. En professor i litteraturvetenskap. Mycket kritisk mot NPM, dock med underbyggda argument. Inget som uppskattades. Det låg honom i fatet, när det skulle ske uppsägningar. Trots hans dokumenterade kunnighet och akademiska integritet. Bakom hans rygg kunde från chefer, förvisso även kolleger, höras en lättnadens suck när han försvann. Lugnet kunde återställas. Han som borde vårdats som en tillgång, en kvalitetssäkrare av verksamheten genom sitt engagemang i högskolefrågor.

Det är självfallet så att självgående – och kritiska, säg hellre engagerade – medarbetare kräver mogna ledare. Och det har jag inte sett många exempel på under ett långt yrkesliv.

Jag brukar inför studenterna nämna Martin Beck som ett gott exempel, uppmanar dem att se filmerna med Peter Haber som Beck, om de inte redan gjort det. Så skall slipstenen dras, så leder man professionella medarbetare! En bångstyrig som Gunvald Larsson, går sina egna vägar. Beck skapar utrymme för Gunvald samtidigt som han skyddar honom uppåt. Det säger en hel del att jag måste gå till fiktionens värld för att hitta en förebild, en role model. I min högskolevardag hittar jag ingen. Man kan spekulera om varför. Fel på rekryteringen?

Mot den bakgrunden känner jag skepsis inför att lönesättande samtal ska införas. Hur mycket får Gunvald? Som i första hand är lojal mot sig själv och den professionella, inre röst som styr honom.

Lasse Ekstrand,
ordförande i Saco-S-föreningen och universitetslektor i sociologi med inriktning mot organisationsteori vid Högskolan i Gävle


Kategorier: Krönikor, Lasse Ekstrand, Ledarskap, Villkor