Nr Cecilia Berlin gick sista året på gymnasiet och åkte buss förbi Chalmers med sina klasskompisar pekade hon och sa: ”Där kommer jag i alla fall aldrig att hamna.”
– Jag gillade inte matte. Så vad hade jag där att göra? förklarar hon sitt tvärsäkra yttrande.
Nu är hon forskarassistent vid Institutionen för produkt- och produktionsutveckling, just vid Chalmers tekniska högskola.
Ämnet handlar om hur man bygger arbetssystem och arbetsplatser och Cecilia forskar om ergonomi och socialt hållbar produktion.
Hon har bland annat, tillsammans med kollegan Peter Almström, huvudansvar för kursen Produktionsergonomi och arbetsdesign för blivande produktionsingenjörer.
– Den flyttar fokus från det tekniska systemet till människan, vilket är något nytt för en del av ingenjörsstudenterna. Studenterna ska lära sig hur man designar en arbetsplats så att de som arbetar där både kan prestera och må bra, säger hon.
Prisbelönt undervisningsmetod
Cecilia Berlin och Peter Almström har fått Chalmers pedagogiska pris för sin undervisning som sker med en speciell metod. I stället för en stor sluttenta får studenterna varje vecka skriva essäer där de ska försöka hitta, och resonera om, en lösning på ett öppet problem för varje delmoment i kursen.
– Det är väldigt applicerad kunskap. De ska redogöra för vilka mått och steg de ska ta för att det ska bli en bra lösning. Det finns inte bara ett enda rätt svar.
Samtidigt löper under kursen ett projekt där studenterna i olika grupper ska samarbeta kring att konstruera en arbetsplats. Uppdraget till studenterna är att förbättra en monteringsarbetsplats så att produktionen kan öka från åtta till 85 enheter per dag samtidigt som ergonomi och produktkvalitet blir bättre. Grupperna har tillgång till ett labb där de handgripligen kan testa sina idéer.
I arbetet för att utveckla kursen har Cecilia skrivit en lärobok för ergonomidelen av kursen.
Hon ansvarar också för en kurs i forskningsmetodik för blivande produktionsingenjörer.
– Ambitionen är att studenterna ska träna på att underbygga sitt kritiska tänkande.
På den här kursen kan studenterna frivilligt lämna in reflekterande uppsatser under hela kursen och de som gör det kan få kontinuerlig feedback.
– Det är ovant för studenterna att lämna in kontinuerligt. Men det funkar med en tydlig struktur – de flesta finner sig snabbt i att det är det här som gäller.
Feedback till studenterna via video
Cecilia menar att med många kontinuerliga småtentor blir det en helt annan kunskapskontroll och studenterna kan i högre grad förväntas ta till sig varje moment.
– Jag vill som lärare att studenterna betar sig igenom kursen ordentligt och det kräver mycket jobb – och det är lättare att göra bit för bit.
Undervisningsmetoden är arbetskrävande.
– Det är mycket jobb för alla inblandade men det är den metod jag tror på och jag tänker att jag har betalt för att göra mitt arbete på bästa möjliga sätt. Och det är en tillfredsställelse att höra folk säga efteråt: vad bra att du fick oss att jobba så hårt.
Cecilia har också experimenterat med återkoppling via video.
– Jag tar upp ett inlämnat dokument på skärmen, pekar med muspekaren och kommenterar muntligt och spelar in det. Det är busenkelt. Jag gör det med både avhandlingar, exjobb och småuppgifter. Det är lite personligare och ger känslan av en direkt respons. Men hon använder metoden sparsamt för att inte slita ut den.
– Jag försöker testa olika sätt att ge feedback. Till syvende och sist vill jag visa att jag bryr mig om att studenterna ska bemästra ämnet.
Cecilia är nu forskningsledare inom Social hållbarhet och ergonomi i produktion. Det är tillämpad forskning där hon ibland samarbetar med forskare från andra avdelningar.
– Min forskning går att tillämpa lite varstans eftersom jag dels är intresserad av så mycket, dels har en systemsyn. Men en kärna i forskningen är att jag vill hitta helheten utifrån detaljerna.
Forskning med flera ben
Hur produktionssystem blir socialt hållbara är en komplicerad fråga.
– Jag vill klargöra vad man kan göra lokalt. Ett grundkrav som är lätt att greppa är att människor inte far illa i produktionen, att de tillåts växa och bli en mer värdefull resurs för arbetsplatsen.
Cecilias forskning har flera olika ben. Hon har gjort experimentella ergonomistudier av vad det blir för effekter på kroppen av plockarbete, studerat teoretiskt hur man applicerar social hållbarhet på framtida fabriker, besökt och observerat arbete i stenbrott och utforskat hur fysiska designmodeller kan ge olika typer av respons från användare. En annan aktuell fråga är vad digitaliseringen innebär när man ska bygga framtidens produktionssystem.
– Och ibland blir jag inkopplad vid design av en arbetsplats och hur den kommer att fungera för de nuvarande och framtida användarna.
Och hur var det med Forskar Grand Prix 2013?
Cecilia vann delfinalen i Göteborg och gick vidare till riksfinalen.
Hon utgick i sin presentation från ett EU-projekt om arbetsmarknaden i framtidens Europa som visade att relativt få unga måste försörja många gamla.
– Jag tog ett av resultaten och sydde en tunika där jag illustrerade resultaten. Jag är numera känd som hon som klär ut sig till stapeldiagram, säger Cecilia och skrattar.
Folk hör fortfarande av sig och vill att hon ska prata om den frågan.
– Men det är kanske dags att pensionera tunikan nu eftersom statistiken är från 2012 – då visste man nog inte att så många människor skulle flytta på sig från Mellanöstern till Europa, bilden är nu mycket mer komplicerad.
Krokig karriär
Cecilias karriär kan tyckas krokig, men det finns en röd linje: hur kroppen fungerar. Funktionen av människokroppen har hon med sig från barnsben.
– Med två läkare som föräldrar fick jag den vid middagsbordet.
Ytterligare förståelse för kroppens funktioner fick när hon som åttaåring började träna jiujitsu enligt Svenska Jiujitsuförbundets modell.
– Jag tränade enligt grundaren Kurt Durewalls principer, som betonar ergonomi och handlar mycket om hur man flyttar kroppen utan att skada sig själv eller andra. Jag har en ovanlig förmån att ha ergonomin inpräntad i muskelminnet, säger hon.
Hon slutade träna jiujitsu i 25-årsåldern, tiden räckte inte för både det och hennes andra stora intresse. Tidigt började hon träna dans.
– Dansen har följt mig genom livet, många olika sorters dans, säger Cecilia.
Hon drömde som tonåring om att bli dansare, men ser nu tillbaka på det som en mild tonårsrevolt.
– För mina föräldrar var det självklart att jag skulle gå på högskolan.
Efter gymnasiet sökte Cecilia trots dansdrömmarna till flera olika universitetsutbildningar
– Jag valde Teknisk design på Chalmers för att man där på ett helt nytt sätt kombinerade formgivning – ett favoritämne från gymnasiet – med naturvetenskap, som jag trots allt verkligen gillade.
Det konstnärliga lockade
När hon sökte utbildningen var det mest det konstnärliga som lockade.
– Men det visade sig att Teknisk design inte bara var fråga om konstnärlig form utan om att form följer funktion, mycket mer ingenjörsmässigt. Men det är inte fel att inse att man gjort ett bra val på felaktiga grunder. Nu identifierar jag mig som en ingenjör. Vändningen kom ett par år in i utbildningen, när jag insåg att ingenjör var synonymt med problemlösare, säger hon och skrattar.
Under tredje året på utbildningen sökte hon till Veraspexet, det första spexet på Chalmers där kvinnor fick vara på scen – tidigare hade hon av ren princip vägrat delta, hon tyckte det var förlegat att inte kvinnor tilläts framträda.
Men hon fick inte plats i ensemblen på scen, utan kom i stället att skriva manus, koreografera och regissera i fem hela spex, dessutom gjorde hon inhopp i ytterligare några.
– Spexen har varit till ofantlig nytta och glädje för mig. De var en jättebra skola i lagarbete, planering och ledarskap, och jag har på köpet blivit ett ess på att planera möhippor!
Teknisk design är naturligt kopplat till ergonomi och när hon kom i kontakt med det ämnet under utbildningen föll alla bitarna på plats och det stod klart vad hon skulle ägna sig åt.
– Det är en bra resa att ha gjort, säger Cecilia Berlin.
