Danmarks Forsknings- och innovationspolitiska råd har undersökt utvecklingen i dansk, svensk och nederländsk forskning från 1980 till i dag. Kvalitet definieras i rapporten med bibliometriska mått. Till framgångsfaktorerna för dansk forskning hör förmåga att anpassa forskningssystemet efter omständigheterna och göra det i tid, en stark kvalitetskultur, lyckade excellenssatsningar och ett ledarskap inriktat på kvalitet och på att understödja forskareliten.
Huvudsyftet med rapporten är att förklara varför kvaliteten i dansk forskning har utvecklats så väl och försöka få svar på frågan om hur den höga kvaliteten ska bevaras.
Sverige används närmast som ett varnande exempel.
I rapporten beskrivs hur Sveriges forskningsprestationer, mätt i citationsfrekvens (mean citation impact), sjönk under senare hälften av 1980-talet och fortsatte att tappa mark till de flesta andra jämförbara länder fram till omkring 2005.
Större vikt på utbildning
Rapporten pekar på en rad bakgrundsfaktorer.
Från och med 1960-talet hade det svenska högskolesystemet annat fokus än elitforskning och till och med 1980-talet lades större vikt på utbildning än på forskning.
Den stora ökningen av antalet studenter hade förmodligen stor inverkan på forskningsprestationerna, främst eftersom den ledde till att universitetspersonal satsade mer tid på utbildning och mindre på forskning.
Rapporten pekar på det stora antal regionala högskolor som etablerades 1977 och framåt och som fram till slutet av 1990-talet i stort saknade finansiering av forskning.
Ytterligare en faktor är att Sverige sedan 1960-talet utbildat fler doktorander än både Nederländerna och Danmark och att forskarutbildningen därmed har dragit till sig en stor del av utgifterna för forskning.
En bakgrundsfaktor är enligt rapporten att kollegial styrning på fakultetsnivå i stort sett avskaffats redan i slutet av 1960-talet.
”Den eliminering av fakultetsmöten och den försvagning av tvärfakultetsnätverk som följde, har utan tvekan resulterat i mindre kvalitetskontroll av enskilda institutioner och forskningsmiljöer” skriver rapporten.
Även kvalitetskontrollen av doktorandavhandlingar har delvis urholkats. Bland annat avskaffade Sverige betygssystemet för avhandlingar redan på 1960-talet.
Mindre gynnsamma villkor för elitforskning
Först under de senaste tio åren har svensk forskning lyckats förbättra sina resultat men det har inte kunnat sluta gapet till länder som Danmark och Nederländerna.
Det finns flera skäl till varför Sverige inte kommit ikapp.
Rapportens huvudsakliga argument är att Sverige under denna period har haft mindre gynnsamma villkor för elitforskning än de två andra länderna.
Till skillnad från i många andra länder, har svenska lektorer praktiskt taget ingen tid för forskning i sina anställningsavtal, de är mer eller mindre tvungna att helt förlita sig på externa forskningsmedel.
Två ofinansierade reformer har ökat konkurrensen om interna forskningsmedel: befordringsreformen och att doktorandtjänster ska vara fullfinansierade.
Rapporten menar övergripande att Sverige haft en försvagad kvalitetskultur och en svag intern kvalitetskontroll.
En orsak är det stora beroendet av extern finansiering som har gjort det svårt för universitet för att styra sina forskningsmiljöer, inklusive rekryteringarna.
”Det stora antalet externa forskningsfinansiärer bidrar till att forskningsmedlen blir kortsiktiga och för små och sprids ut på för många personer.”
Forskare beroende av extern finansiering
För den enskilde forskaren har det stora beroendet av extern finansiering gjort det rationellt med kortsiktiga och säkra forskningsprioriteringar för att trygga medel de kommande åren, i stället för långsiktiga och nyskapande satsningar.
Dessutom pekar ofta internationella utvärderingar av svenska forskningsmiljöer och finansieringsprogram på ett otillräckligt akademiskt ledarskap.
Rapporten frågar sig i vilken utsträckning det är en effekt av de relativt starka externa finansiärerna och den relativa frånvaron av ett kollegialt system för intern kvalitetskontroll.
Slutligen ifrågasätter rapporten strukturen på det svenska forskningssystemet. Att högskolorna måste ta roller som i många andra länder spelas av forskningsinstitut gynnar forskning med andra mål än att utföra forskning som ger hög citationsgrad i vetenskapliga tidskrifter.
Rapporten är enögd enligt UKÄ
Annika Pontén, tillförordnad myndighetschef för UKÄ, påpekar att den danska rapporten är enögd i så måtto att den bara tittar på en aspekt av svensk högskolepolitik, spetsforskning.
– Forskningsspetsen är viktig men den är inte allt. Jag tycker att rapporten inte tar hänsyn till att Sverige har haft en palett av ambitioner med högskole- och forskningspolitiken. Frågan är vad en totalkurva för Sverige skulle bli om man mätte även uppfyllelsen av de andra målen med politiken.
Med det sagt ser Annika Pontén ett antal intressanta slutsatser i rapporten.
– Det kan vara värt en fortsatt diskussion om till exempel hur regeringen valt att kanalisera forskningsfinansieringen, och också om forskarutbildningen.
Annika Pontén påpekar att UKÄ håller på med analyser och utvärderingar inom båda områdena.
Hon anser också att det Sverige främst kan ta till sig i rapporten är långsiktighet.
– Om man ska leva upp till ambitionen att vara en ledande forskningsnation med både bredd och spets, så behövs det en långsiktig strategi. Den har vi väl inte riktigt haft. Men jag anser att det borde finnas en bra grund. De politiska partierna tycker inte så väldigt olika så man borde kunna enas om en blocköverskridande forskningsstrategi som man har skapat i Danmark.
