Allas drömmar är lika mycket värda

I början av ett nytt läsår måste vi göra allt för att stötta våra studenter så att deras dröm blir uppnåelig.

Vi lärare har ett privilegium. Oavsett om vi arbetar inom förskolan, högskolan eller däremellan får vi vara en uppmuntrande medresenär på människors väg att uppnå sina drömmar. Vi kan också låta bli att vara det, eller till och med bli det motsatta. Det är en stor makt vi har och så här i början av ett nytt studieår bör vi lärare påminna oss själva om det.

Drömmar kan vara både abstrakta och konkreta, oavsett vilket är de högst viktiga för en människas drivkraft.
Att hoppfullt vara på väg mot något önskat är en inneboende kraft som får en att orka genomföra saker. Men får alla förverkliga sina drömmar eller finns det de vars drömmar tidigt blir nedskjutna?

När jag för snart 30 år sedan för första gången besökte Arbetsförmedlingen och sökte jobb med min biologi­utbildning från Iran i bagaget, gav handläggaren mig rådet att glömma att jobba som biolog. Hans förslag för att jag skulle vara säker på att få jobb var städning. Mitt insisterande över att ha ett arbete inom min högskolekompetens bemötte han med att rekommendera mig att läsa till förskollärare ”den enda högskoleutbildning som kunde ge mig jobb”.

I snart nio år har jag undervisat på lärarutbildningen och fortfarande träffar jag många studenter som har utbildningar som dataingenjör, kemist, arkitekt, biolog eller språkvetare i bagaget, som har fått liknande rekommendationer som jag fick och därför läser de till förskollärare (inget fel på det yrket, men det är inte vad dessa personer har utbildat sig till).

Efter ett tag blev mönstret tydligt, och jag insåg att det inte var på grund av arbetsbrist för biologer eller ingenjörer som vi blivit rekommenderade att söka oss till andra fält. Det handlade snarare om de föreställningar om oss som projicerats på oss. Vår enda gemensamma nämnare är att vi kommit från utomeuropeiska länder. Majoriteten av oss är dessutom kvinnor. Det ser ut som att det snarare handlat om vems dröm och vems planer för framtiden som varit värda att beakta.

Och tyvärr är det inte bara min generation som fått våra drömmar negligerade. I min kontakt med unga från förorten får jag ofta höra att studievägledarna sagt till dem att glömma sina högskoleutbildningsdrömmar och i stället satsa på en utbildning som ger jobb, såsom frisör, barn och fritid, elektriker. Återigen, inget fel på dessa yrkesfält, men inte de yrken som de här ungdomarna drömt om. Samtidigt ser de att samhället visst låter andra i deras ålder få förverkliga sina drömmar. Den onda cirkeln som började med deras föräldrageneration har dessutom gjort att de saknar förebilder i sin närhet; personer som bor i deras områden och som arbetar med yrken de drömt om. Bristen på förebilder för dessa barn i olika delar av samhällsstrukturen ger ett budskap till dem: detta är svårt, otillgängligt och det finns ingen som kan ge dig råd när det dyker upp problem. Där kommer du att stå ensam, om du nu skulle våga dig på det här.

I ett samhälle där drömmar negligeras försvagas ungas motivation för vidare studier. Hela livet ser mer ut som en överlevnadshistoria än ett liv där en utvecklas, känner sig behövd och kan bidra till sitt omgivande samhälle. Det blir ett ohållbart och instabilt samhälle när bara vissa av dess medborgare tillåts få förverkliga sina drömmar.

Nu i början av ett nytt läsår har vi chansen att praktisera det vi kan göra för att hjälpa till. Allas drömmar måste få vara lika mycket värda! Något som i förlängningen kommer att bidra till ett mer kreativt, jämlikt, sammanhållet och hållbart samhälle – något som jag antar att vi alla drömmer om.

Zahra Bayati
universitetslektor vid Karlstads universitet och Göteborgs universitet


Kategorier: Krönikor, Zahra Bayati, Karriär, Mångfald, Undervisning