Faktaresistensens följder

Tidningskrisen kan på sikt hota den akademiska friheten.

I en insiktsfull krönika i tidningen Journalisten varnar Ulrika Knutsson för att även akademiker bör vara oroade över tidningsdöden.
Hon skriver att när man förr grävde brunnar sänkte man ner en siska i en bur. Tystnade siskan fanns inte tillräckligt med syre i brunnshålet. Hon menar att tillståndet för pressen i ett land kan vara just den siskan.
Och när tidningar dör och det offentliga samtalet krymper borde akademiker bli oroade. Humanister för att kultursidor är ett av de forum där de kan föra intellektuella samtal. De och andra forskare för att de är beroende av folkbildande journalister för att nå politiker och allmänhet.

Forskning har enligt åtskilliga undersökningar högt anseende i Sverige, nu senast hävdar Vetenskap & Allmänhet att förtroendet är det största sen mätningarna började.
Men förtroende är en bräcklig sak, se hur förtroendet för Karolinska institutet rasat efter Macchiarini-affären. KI har i TNS Sifos årliga enkät om förtroendet för lärosätena rasat från en fjärde plats i fjol till en tolfte plats i år, från 85 till 59 på en 100-gradig skala. Och mätningen gjorden innan hela vidden av skandalen var uppdagad.

Går vi utanför Sverige tycker jag mig se ett mönster, där misstro mot etablerad vetenskap går hand i hand med ilska mot auktoriteter och eliter, något som lätt kan fångas upp och förstärkas av populistiska politiker.
Storbritannien är ett utmärkt exempel. Den sensationslystna brittiska tabloidpressen frossade under 1990-talet i larm och spred misstro mot forskningen i samband med bland annat galna kosjukan, debatten om genmodifierade grödor och uppfattningen att trippelvaccin orsakade autism.
Pressen gav stort utrymme åt kritiker av vetenskapliga framsteg men forskarna teg, arrogant nog. De ansåg att om de tog debatten skulle det bara innebära ytterligare publicitet för de stolliga idéerna. Följden blev ett förtroendegap som ännu inte är reparerat.

Jag tycker att det går en rak linje från 1990-talets utbredda brittiska misstro mot centrala delar av vetenskapen till resultatet av omröstningen om Brexit. Trots alla varningar från experter om de stora kostnaderna som ett utträde ur EU kan föra med sig valde mer än hälften av de röstande att inte lyssna på varningarna.
Som så ofta förr yttrar sig vrede mot etablissemanget som motstånd mot invandring. Premiärminister Theresa May försöker nu skära ned på antalet studentvisa till Storbritannien för att minska antalet immigranter.
Föga förvånande är akademin både inom och utanför Storbritannien djupt oroad över följderna av Brexit. Internationalisering är en av grundbultarna i strävanden att höja kvaliteten inom akademin.

Om vi återvänder till Sverige så är faktaresistens ett intressant nyord som beskriver hur människor väljer att vistas i sin egen sanningsbubbla oavsett vad fakta är. Nyhetsundvikare är ett annat nyord med liknande klang.
De orden beskriver människor som väljer sin egen sanning oavsett vad experterna säger, det kan röra klimatförändringar, orsaker till och verkan av invandring, eller vilken samhällsfråga som helst.

Man kan inte utan fog påstå att det pågår en backlash mot modernitet och upplysning, fritt och kritiskt tänkande. När den fria tanken stryps dras själva fundamentet undan för den akademiska verksamheten.
Det är en backlash som eldas på av nationalister och religiösa extremister som bekräftar varandras världsbild. Nationalism och främlingsfientlighet är den gemensamma agendan för en rad framgångsrika politiska rörelser i och utanför Europa.
Att en person som Donald Trump är möjlig som presidentkandidat i världens enda supermakt är djupt oroande. Han hotar öppet journalister, och om han blev president vilka skulle han hota härnäst – forskare som inte stödjer hans världsuppfattning?

Frågan är: vad kan akademin göra för att överbrygga misstron mot experter och hur kan den hantera att arenor för offentligt samtal försvinner i den digitala turbulensen? Och hur kan den undvika missgrepp och missbruk av makt som ger kritikerna vatten på sin kvarn?
När den fria tanken stryps är, enligt Ulrika Knutsson, journalistiken siskan i buren som ska visa om syret försvunnit. När journalistiken hotas, kan akademin och den fria forskningen stå på tur, behöver jag påminna om händelserna i Turkiet?

Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren, som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se


Kategorier: Krönikor, Per-Olof Eliasson, Akademisk frihet