Bevakar högskolan
Bevakar högskolan

En livsfarlig New Public Management-cocktail

Utvecklingen av bästa undervisningsmetoden tar fokus från när var och hur elever lär sig.

27 juni, 2016
Morten Nørholm

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens/skribenternas egna.

Enligt sin hemsida satsar Fakulteten för utbildningsvetenskaper vid Uppsala universitet på en forskarskola i ämnesdidaktik som ska utbilda lärarutbildare som i sin tur bland annat ska beforska, utveckla och undervisa i bästa undervisningsmetod. I jargonen kallas det senare för till exempel ”evidence based best practice” eller ”beprövade metoder”. Detta tydligen som del av en stor nationell satsning. Det låter ju bra. Vi vill veta vilken undervisning som verkar bäst.

Till det senare lånas förutsättningar, föreställningar och så vidare från medicin, som under senare år har blivit den stora förebilden. Även modellen att en doktorand anställs mer som assistent i ett stort projekt som tillhör professorn som dessutom är projektledare i forskarskolan, än för att tränas i att, på egen hand, genomföra ett eget projekt. Och att handledaren, som framför allt administrerar projektet, står med som författare på doktorandens artiklar skrivna utifrån doktorandens forskning. Handledaren äger både projekt och tilldelade medel och därmed delvis de framtagna resultaten, och resultaten tillhör alltså inte den som forskade fram dem. Med allt vad det innebär när den vetenskapliga äran är pantsatt.

En central punkt importeras dock inte från den medicinska modellen, nämligen användningen av kliniskt kontrollerade försök och placebomedicin i utvecklingen av den medicin som verkar bäst. Jämför man med utbildning/undervisning är undervisningen den medicin som ska testas.

Inte bara som forskare i pedagogik utan också som medborgare i det samhälle som betalar för denna satsning (14 miljoner kronor per år i fyra år) är jag nyfiken på vilka kliniskt kontrollerade undervisningsförsök det hänvisas till och vem som har genomfört försöken med placeboundervisning som är underlag för utvecklingen av ”evidence based best practice”. Den ”beprövade metoden” som ytterligare ska beforskas och utläras på utbildningen av lärare, numera även av doktorerade lärarutbildare.

Avsikten är dock inte att öppna en lång bortförklarande diskussion. I stället kan konstateras att det naturligtvis aldrig har genomförts sådana försök. Ställer man frågan ”Vad är placeboundervisning?” förstår man omedelbart varför. Dessutom vill naturligtvis ingen någonsin själv delta i eller låta sitt barn delta i ett försök där man inte vet om det ges riktig undervisning eller placeboundervisning (vad det nu kan tänkas vara). Det finns med andra ord ingen kontrollgrupp.

I stället för att bygga på resultat av kliniskt kontrollerade försök eller motsvarande bygger en forskarskola i ämnesdidaktik som vill ta fram ”evidence based best practice”-undervisning framför allt på den idémässiga föreställningen att formaliserad undervisning är den viktigaste eller kanske enda faktorn när en elev eller en student lär sig. Och exempelvis att formaliserad undervisning på skolbänken är den viktigaste förutsättningen för att träna och lära sig praktiska kompetenser.

Men det är inte fullt så enkelt. Åtminstone inte enligt pedagogisk-vetenskaplig forskning som det systematiskt bortses ifrån, som utgår ifrån ett praxeologiskt perspektiv, som har sin grund framför allt i Pierre Bourdieus teorier om skolan, och som tar avstamp i ett historiskt espistemologiskt perspektiv.

Detta väsentliga vetenskapliga europeiska teoribygge blir onödigt när New Public Management tar över på både skol- och universitetsområdet när forskningen politiseras genom att utgångspunkt, metoder och slutsatser blir varandras förutsättningar.

Fokus i forskarskolan ser inte ut att vara på att förstå hur det kommer sig att elever/studenter lär sig något eller inte lär sig något, och när, hur och var eleven/studenten lär sig eller inte.

Och vill man veta varför vissa lär sig bättre eller sämre än andra, ser fokus ut att enbart vara på undervisningen och inte på sociala eller symboliska förhållanden. Visst kan fokus på (den okontrollerbara) praktiken vara bra, men inte i den utgåvan som återberättas i läroböcker där det oftast ser ut som om en elevs/students sociala bakgrund inte spelar någon roll och som om det inte spelar någon roll vilken status det innebär att lära sig det ena eller det andra – vilket det i både fall naturligtvis gör. Enligt forskning som det systematiskt bortses ifrån.

Att dessutom arbetet tar utgångspunkt i Pisa-undersökningarna gör saken värre eftersom också Pisa ser ut att bygga på vissa idémässiga föreställningar, framför allt om undersökningarnas representativitet – som dock inte heller håller. En livsfarlig New Public Management-cocktail med andra ord.

I moderna, demokratiska samhällen är det aldrig en politiskt-administrativ uppgift att sortera i vilka tankar som tänks och varken skola eller universitet får välja mellan olika idémässiga föreställningar å elevers/studenters vägnar: varken skola eller universitet får indoktrinera.

En viktig fråga blir därför: Varför får elever/studenter – eller forskarstudenter – inte lära sig att genomskåda olika idémässiga föreställningar? Och svaret är paradoxalt nog därför!

Just därför att det är idémässiga föreställningar som fungerar politiskt-ideologiskt, och som framför allt fyller funktionen att reproducera en annan idémässig föreställning, nämligen att det beror mer på lärarnas (dåliga) utbildning än på till exempel en elevs/students sociala bakgrund att hen presterar dåligt.

Men nu minsann, med forskarutbildade lärarutbildare blir allting bra. En (anti-demokratisk) föreställning som alltså per mirakel nödvändiggör en forskarskola som den planerade.

New Public Management i ett nötskal: Politisering och exploatering.

Morten Nørholm,

universitetslektor, docent, ph.d.
vetenskaplig ledare av forskargruppen Praxeologi,
Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier,
Uppsala universitet

Morten Nørholm

Vad tycker du? Skicka in din replik eller debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023
Nummer 4, 2023