Forskarkarriärutredningen föreslår att högskoleförordningen ändras så att tidsbegränsade meriteringsanställningar ska ge rätt till prövning för tillsvidareanställning. Tjänsten ska kallas biträdande lektor.
– SULF har länge drivit att meriteringsanställningar inte ska vara rent tidsbegränsade anställningar utan fortsättning. Förbundet har kongressbeslut på att alla meriteringsanställningar ska ge rätt till prövning. Vi strandande ju avtalsförhandlingarna 2011 på den frågan, Arbetsgivarverket gick inte med på att avtalsvägen införa det system som nu ligger på förslag från utredningen, säger SULF:s chefsutredare Karin Åmossa.
Bör vara fyra år
Däremot motsätter sig SULF utredningens förslag att meriteringstjänsten kan bli upp till sex år.
– Förbundsstyrelsen har tagit ställning för att meriteringsanställningen bör vara fyra år. SULF vill markera att det får vara måtta på längden av prövning innan man blir tillsvidareanställd, säger Karin Åmossa.
– Idag är medelåldern för den som disputerar 34 år, och sedan har man kanske en postdok på två år, kanske även ett vikariat eller allmän visstidsanställning och därefter en meriteringsanställning. Om meriteringsanställningen ska vara på sex år är man kanske 45 år innan man får tillsvidareanställning.
Av samma skäl stödjer SULF utredningens förslag att tiden man har på sig efter avlagd doktorsexamen att söka en meriteringsanställning ska minskas från sju till fem år, med möjlighet till förlängning om det finns särskilda skäl, som till exempel sjukdom eller föräldraledighet.
– Det är rimligt som en markering att man inte ska behöva docentkompetens för att få en meriteringsanställning utan den är något som kommer ganska nära inpå en doktorsexamen.
Vill att fler ska ha planerad karriärväg
SULF anser vidare att det är viktigt vilken kategori anställda meriteringstjänsterna ska ersätta.
– Vi kan vara lite rädda för att vissa lärosäten ska sluta att anställa lektorer, och i stället anställa biträdande lektorer. Meningen måste vara att ersätta andra former av tidsbegränsade anställningar med meriteringsanställningar, så att en större andel av de anställda på universitet och högskolor kommer att ha en planerad karriärväg.
Karin Åmossa påpekar att cirka en fjärdedel av lärarna och forskarna vid lärosätena tillhör kategorin annan forskande och undervisande personal. Ofta är de forskare utan tillsvidareanställning eller forskare som har en tillsvidareanställning bara så länge de har externa forskningsanslag.
– Det viktiga är att man rekryterar meriteringsanställningarna från de som är ganska nydisputerade eller just har gjort sin postdok och därmed minskar den stora gruppen annan och undervisande personal, så man får så många som möjligt in i ett ordinarie karriärsystem.
Attraktivt jobb för många
Karin Åmossa menar att meriteringsanställningar är ett sätt att göra en akademisk karriär mer attraktiv.
– Jag tror att biträdande lektor är ett attraktivt jobb för många. Däremot kan man diskutera om en anställning som forskare, där man kan förvänta sig uppsägning när den externa finansieringen tar slut, är attraktiv i förhållande till en fast tjänst inom till exempel industrin, som dessutom har bättre lön.
Men, påpekar Karin Åmossa, utfallet av utredningens förslag beror till stor del på hur lärosätena väljer att använda möjligheterna att inrätta meriteringstjänster. Fortfarande är antalet biträdande lektorer försvinnande litet, 2015 var de bara 444. Inte heller i fortsättningen blir det enligt förslaget obligatoriskt för lärosätena att inrätta meriteringstjänster. Det är upp till deras goda vilja i hur stor utsträckning de kommer att utnyttja den möjligheten.
– Lärosätena måste också ta ansvar för att tjänsternas utformning blir bra och tydlig. Det är bara lärosätena som kan säga hur det ska gå till och vilka krav som ska gälla för att få en tillsvidareanställning. Det går inte att reglera centralt.
Dessutom finns ett övergripande hinder för en utbyggnad av antalet meriteringstjänster.
– Om den politiska nivån vill att meriteringstjänsterna ska ge avtryck och faktiskt öka attraktiviteten i forskarkarriären måste man ändra balansen mellan basanslag och externa medel. De senaste siffrorna ur UKÄ:s årsrapport visar att andelen basanslag för forskning och forskarutbildning fortsätter att minska för att nu ligga på 43 procent. Att lärosätena får högre andel basanslag och därmed mer kontroll över sin ekonomi kan borga för att de faktiskt kan avsätta medel till att anställa för medveten karriärplanering, säger Karin Åmossa.
Måste lysas ut
Hon påpekar också att meriteringstjänsterna måste lysas ut ordentligt och i mindre utsträckning rekryteras internt. Universitetsläraren rapporterade i början av 2016 att nära 60 procent av de meriteringsanställda är verksamma vid lärosätet där de disputerat.
– Dessutom tycker jag att man måste bevaka jämställdheten, och vara vaksam så att inte meriteringstjänsterna ökar skevheten. Vi kan i dag se att kvinnor i mindre grad går över till meriteringsanställningar än vad män gör och det tar även längre tid för kvinnor att bli professor efter ett biträdande lektorat. Där måste man ligga på.
Men som helhet är Karin Åmossa nöjd med utredningens förslag.
– Det är jättebra att vi får en reglerad karriärväg som uttalat ger rätt till prövning för en tillsvidareanställning enligt i förväg fastlagda kriterier.
