Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Forskning utan djurförsök – är det möjligt?

Regelverket med djurförsöksetiska nämnder är föråldrat och personer med avvikande åsikter mobbas. Det hävdar flera personer som Universitetsläraren talat med.

10 juni, 2016
Gunnel Åhlander
Möss och råttor har länge varit forskares favoriter vad gäller försöksdjur. Särskilt vanligt har det blivit att använda så kallade "knockoutmöss". Hos dessa stängs någon gen av för att se vilken inverkan den har på djurets utveckling och hälsa. (Personen på bilden har ingen direkt koppling till reportaget.)

Enligt rådande svensk lag får djurförsök göras endast om man inte kan få fram relevanta forskningsresultat med andra metoder.
Så skriver Vetenskapsrådet och åtta svenska universitet som tillsammans står bakom webbplatsen djurförsök.info.
Texten fortsätter: ”Sverige har ovanligt strikta lagar för djurskydd”, och ”Försöksdjur får inte utsättas för onödigt lidande. Djurförsök är tillåtna om ett lidande hos ett fåtal djur kan minska lidandet för ett stort antal djur och människor.”
Djurskyddslagens syfte är att försöksdjuren ska ha det bra under sin livstid.

Men forskare, tjänstemän och personer från djurskyddsorganisationer som Universitetsläraren pratat med målar bilden av plågade djur, okunniga, ointresserade politiker och en ofta karriärstressad, hierarkisk forskarkår som slåss om medlen till sitt arbete samt ett föråldrat regelverk med djurförsöksetiska nämnder, där vetenskapsmän håller varandra om ryggen och mobbar ledamöter med avvikande åsikter.

Ska godkännas av etiska nämnder
Forskning på djur ska i Sverige sedan 1979 godkännas av Jordbruksverkets sex regionala djurförsöksetiska nämnder.
Men Tjitte de Vries, chef för enheten för försöks- och sällskapsdjur på Jordbruksverket i Jönköping, tror att rättssäkerheten kan vara i fara.
Han berättar att etiska bedömningar och beslut i samma frågor som tas i nämnderna i de olika regionerna kan skifta från nämnd till nämnd.

Varje nämnd består av 14 ledamöter. De finns i Stockholm, Uppsala, Linköping, Malmö/Lund, Göteborg och Umeå.
Ordförande och vice ordförande är jurister. Hälften av övriga är forskare, försöksdjurstekniker eller försöksdjurspersonal, resterande är lekmän, några från djurskyddsorganisationer.

”Hotar rättssäkerheten”
Endast två av hundra ansökningar får avslag.
– Jag får klagomål som vittnar om att lagen tolkas olika, det hotar rättssäkerheten. Nämnderna som funnits i snart 40 år är självständiga verksamheter inom verket när de fattar sina etiska beslut, jag som enhetschef har ingenting att säga till om, säger Tjitte de Vries.
– De ledamöter som är forskare kommer ofta från samma regioner och universitet som ansökningarna, vilket innebär risk för att forskare håller varandra om ryggen i beslutsprocesserna och inte ser till djurens bästa. Jag hör att ledamöter från djurskyddsorganisationer ofta blir mobbade, inte hörda. Övriga lekmannaledamöter, ofta kommunpolitiker som har detta som extrajobb, har kanske inte kunskap eller möjlighet att föra den etiska diskussionen. Det innebär risk för överkörning och att diskussionerna och besluten inte blir fullgoda.
– Jag får ibland hårresande berättelser om hur arbetet går till. En etisk nämnd ska vara en tröskel för en etisk ansökan och alltid ställa frågan ”är detta något vi verkligen ska godkänna eller inte?” Risk finns för att forskarnas intressen tar över.

Varje medlemsstat inom EU ska inrätta en nationell kommitté för skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål. Den ska ge råd åt de behöriga myndig­heterna och djurskyddsorganen i frågor som rör införskaffande, uppfödning, hållande, skötsel och användning av djur i försök och se till att det sker ett utbyte av bästa praxis.

Utfrysning och personliga påhopp
Staffan Persson, anställd på Djurens Rätt sedan 1989 med ett ideellt förflutet i djurrättsfrågor sedan snart 40 år, sitter med i den nationella kommittén i Sverige och han har även ett förflutet i nämnderna.
Han känner igen sig i Tjitte de Vries beskrivning och har själv varit med om mobbning i form av utestängning från beredningsarbete och personliga påhopp.
– Ja, det här är problem ända sedan nämnderna bildades och det är oacceptabelt, säger han. Alla ledamöter har samma uppdrag att utöva prövning enligt lagen. Om ledamöter blir tystade är det allvarligt för såväl prövningen och besluten som för dem som blir utsatta.

Enligt Staffan Persson saknar nämnderna därtill etologisk och oberoende veterinärmedicinsk kompetens. Här finns inga handläggare som kan ta fram underlag om djurens situation eller möjligheter att minska lidande. Därmed saknar ledamöterna rimliga förutsättningar för att göra ett bra jobb. Situationen är skandalös, förutsättningarna för en utveckling mot djurfria metoder är under all kritik.

Staffan Persson betonar att detta är en politisk fråga:
– Vill våra politiker att djurförsöken ska upphöra enligt EU:s direktiv måste mer pengar till dels för att utforska alternativa metoder men också för att minska djurens lidande så länge de finns kvar. Tyvärr finns inte rimliga resurser till det i dag.

Har debatten nått forskarna?
Men han tror på framtida förändringar:
– Förr fanns ingen debatt alls om djurens lidande, det samtalet finns nu. Men frågan är om det trängt ut till forskarvärlden? Ser jag till ansökningarna har det inte det, men det är viktigt att forskarna är med för vi som står utanför labbdörrarna har inte tillräcklig insyn.
Det planerade så kallade 3R-centret med planerad start i år kan vara ett steg i rätt riktning mot bättre förutsättningar för att fasa ut försöksdjuren och sätta fokus på alternativa metoder.

I slutet av 2014 gav regeringen Jordbruksverket i uppdrag att bilda ett kompetenscentrum för 3R-frågor. 3R står för att minska (reduce), förfina (refine) och ersätta (replace) djurförsök.
Verket arbetade fram sitt förslag om arbetsuppgifter, organisation och hur samarbetet mellan universitet, högskola, myndigheter, näringsliv och djurskyddsorganisationer skulle kunna fungera.
Enligt förslaget ska centret också vara ett stöd för de djurförsöksetiska nämnderna och erbjuda såväl kunskap som utbildning i alternativa metoder.
Strax före jul 2015 fick näringsdepartementet förslaget.

Sedan dess har ingenting hänt, enligt Tjitte de Vries på Jordbruksverket, trots att arbetet ska dra i gång i år.
– Så länge centret inte kommer i gång innebär det en effektivitetsförlust. Med nya upptäckter och nya alternativa metoder skulle vi snabbare kunna styra mot försök, som ger minskat lidande för djuren, säger han.
– Ett 3R-center skulle också kunna utbilda nämndledamöterna och ge information om alternativa metoder.

”En politisk marginalfråga”
Även Karin Gabrielson Morton, sakkunnig på stiftelsen Forska utan djurförsök, som årligen delar ut runt två miljoner kronor till alternativ forskning, är kritisk till politikernas ointresse.
– Tyvärr är det här en politisk marginalfråga. De flesta politiker tycks tro att Sverige ligger i absolut framkant vad gäller djurskydd och djurfria metoder. Men EU har ett mycket mer långtgående mål om att ersätta djurförsök än vad den svenska forskningspolitiken har, säger hon.
– EU:s mål är jättebra, men måste ju integreras i såväl den statliga som privata forskningsfinansieringen. Det har inte skett. Vi förväntar oss att höstens forskningsproposition ska genomsyras av målsättningen att minska och ersätta djurförsök.

Om du själv satt på en stor säck pengar, vad skulle du då göra?
– Jag skulle se till att 3R-centret snarast blev verklighet och att det tas fram strategier, inte minst för att minska och ersätta de mest plågsamma djurförsöken.  Jag skulle genast utöka anslagen till forskare som har idéer till alternativa metoder och främja nya satsningar, inte minst tvärvetenskapliga. Jag vill se nätverk där experter inom olika discipliner verkligen har tid och möjlighet att samarbeta för att hitta nya metoder utan djur.

Karin Gabrielson Morton betonar att utbildning är en nyckelfråga.
– Sätt det politiska målet att ersätta djurförsöken i fokus även under utbildningen så ökar chanserna att nå dit, samtidigt som forskningen utvecklas, säger hon.

Universitetsläraren har ställt frågor till landsbygds­minister Sven-Erik Bucht (S) om det planerade 3R-centret, som ska starta i år men han har tyvärr undvikit att svara på våra frågor.

Matematiska modeller ersätter försöksdjur

En forskargrupp i Linköping använder matematiska modeller i sin forskning kring diabetes.
– Har vi väl arbetat fram en modell för det syfte vi har, kan vi göra exakt samma saker i datorerna som vi förr gjorde på djuren, säger Gunnar Cedersund.

– Ett flertal läkemedelsföretag använder redan våra modeller och mycket pengar investeras i vår forskning, säger universitetslektor Gunnar Cedersund vid Linköpings universitet.
– Ett flertal läkemedelsföretag använder redan våra modeller och mycket pengar investeras i vår forskning, säger universitetslektor Gunnar Cedersund vid Linköpings universitet.

Universitetslektor Gunnar Cedersund leder ett forskarlag på 15 personer som jobbar med matematiska modeller inom systembiologi, en metod som kan användas för att ersätta försöksdjur.
Forskarna kombinerar biologi med systemteori och matematisk modellering, det vill säga de gör modeller av komplexa, biologiska system som simuleras i datorer.
Ett av målen är att skapa modeller av människokroppen.

Gunnar Cedersund säger att nya läkemedel kan tas fram såväl snabbare som billigare och att tidsödande djurförsök kan – om inte upphöra – så minskas tack vare metoden.
Djurförsök kostar mycket pengar eftersom djuren är uppfödda under kontrollerade former och kräver skötsel. Dessutom behövs många djur.

Billigare och snabbare
Gruppens arbete är bland annat inriktat på att hitta botemedel mot insulinresistens hos patienter med typ 2-diabetes, men gruppen forskar också på hjärn-, lever-, hjärt- och kärlsjukdomar samt olika immunologiska sjukdomstillstånd.
– Några av våra viktigaste resultat kommer från forskning och läkemedelsutveckling inom diabetes, säger Gunnar Cedersund.
– För diabetes typ 1 har försöksdjur redan ersatts av matematiska modeller vid certifiering av nya insulinpumpar, som behövs för att injicera insulin. Det gör att certifieringen blir billigare och mycket snabbare. Utvecklingen av insulinpumpar formligen exploderar.

Just nu arbetar forskarlaget med att utveckla läkemedel för den insulinresistens som uppstår vid typ 2 diabetes, förr kallad åldersdiabetes men som nu kryper allt lägre ner i åldrarna.
– Ett flertal läkemedelsföretag använder redan våra modeller och mycket pengar investeras i vår forskning.

Enligt Gunnar Cedersund, som förra året prisades med stiftelsen Forska utan djurförsöks pris Nytänkaren, kan matematiska modeller ersätta många av dagens försöksdjur.
– Ja, har vi forskare väl arbetat fram en modell för det syfte vi har, kan vi göra exakt samma saker i datorerna som vi förr gjorde på djuren. Inom område efter område börjar vi komma upp på sådana nivåer att de kan jämföras med djurförsök. Inte perfekta men heller inte mindre pålitliga. Det som inte gick att göra för två, tre decennier sedan är tack vare datorerna möjligt i dag.

Vad är det egentligen som matas in i datorerna?
– Det beror på frågeställningen. Vi kan exempelvis mata in socker- och insulinnivåer och enkelt se hur glukos- och insulinvärden förändras över tid efter att människor ätit och druckit. På så sätt får vi information om sockerreglering och metabolism.
– Det går också att utveckla specifika modeller för en specifik individ i stället för hela populationer. Resultatet blir i framtiden allt mer skräddarsydda läkemedel och behandlingar. Möjligheterna växer ständigt och metoderna förfinas.

Utan försöksdjur blir forskningen snabbare och billigare.
– Certifiering av en enda ny insulinpumpsmodell kostade tidigare en miljard svenska kronor, krävde hundratals hundar och tog fyra till sex år. Nu kostar en sådan certifiering mindre än en tusendel av den summan, tar ett par månader och görs utan försöksdjur.

Det låter som en revolution.
– Ja, det är det. Men bara för att våra matematiska modeller går att använda för några sjukdomar finns inte färdiga modeller för alla. De måste utvecklas specifikt för varje frågeställning. En massa saker kan vi heller inte göra eller mäta av etiska skäl. Vi kan exempelvis inte skära ut bitar från en levande hjärna, men anser oss ha etisk rätt att göra det på djur.

Prestige och konkurrens
Gunnar Cedersund pekar på andra svårigheter vad gäller att fasa ut försöksdjuren.
– Forskarsamhället är prestigefullt och konkurrens­utsatt. Forskare anammar inte alltid nya metoder utan fortsätter att arbeta på beprövade sätt som de vet ger säkra pengar.
– Om en forskare byggt ett nätverk kring ett visst djursystem under 30 år  ska det mycket till för att våga tänka nytt med nya tekniker. Vem har råd att inleda en ny, risk­abel startsträcka på många år och därmed sacka efter? Datorsimuleringar är därtill för många biologer en främmande värld.

Så går det att sluta med försöksdjur?
– Vi gör det redan i dag men det är långt kvar tills de är helt borta. En viktig omställning som vi är mitt i är det faktum att alla läkemedel måste testas för ökad risk för stroke och hjärtattack. Sådana risker har historiskt testats på råttor och möss innan man gjort mänskliga studier.
– Just nu förs långtgående diskussioner om inte matematiska modeller kombinerade med cellinjer skulle kunna vara en mer tillförlitlig förstudie. Skulle försöksdjuren ersättas även här vore det ett stort steg framåt eftersom dessa riskanalyser görs för alla läkemedel oavsett sjukdom.

Hon är cancerforskaren som fick nog av djurens lidande

Stina Oredsson, professor vid Lunds universitet, har helt slutat använda försöksdjur. I hennes labb finns i stället cellodlingsflaskor och skålar.

Stina Oredsson
Stina Oredsson

En dag för snart 35 år sedan när cancerforskaren Stina Oredsson stod i labbet och sög ut tumörceller från möss och injicerade dem i andra möss fick hon nog, när hon såg djuren lida och svälla upp som ballonger.

”Det här är galet”, tänkte hon. ”Jag tänker inte göra fler försök på djur. Det måste finnas bättre sätt.” Och så sprutade hon cellerna i en cellodlingsflaska i stället.

– Förvisso minskade tumörtillväxten i mössen när vi behandlade dem, men vi kunde inte se cellerna och kontrollera vad som hände under behandlingen, men i cellodlingsflaskan kunde vi titta på cellerna i mikroskop och lätt samla prover för analys. Framför allt slapp vi se djuren lida.

”Möjligt fasa ut alla försöksdjur”
På den vägen är det. Cellodlingsflaskor och skålar ersätter försöksdjuren i hennes forskargrupp i dag.
Hon är övertygad om att det går att fasa ut alla försöksdjur, något hon enbart ser fördelar med, kanske inte i dag men om 25 år:
– Då borde vi ha så mycket ny kunskap om alternativa metoder att djuren inte längre behövs. Eller i alla fall i mycket mindre utsträckning än i dag.

Stina Oredsson arbetar med olika typer av celler och cellinjer och är i dag en erfaren och prisad forskare.
När hon 2012 fick Nordiska forskningspriset för alternativ till djurförsök fick hon det för ”sina betydande insatser för att minska användningen av försöksdjur inom forskningen”.
Inte minst betonades hennes insatser inom undervisningen: ”Få om ens någon lärare har lärt upp så många studenter i cellodlingens möjligheter att ersätta djurförsök.”

Odlar mänskliga celler
Hon och hennes grupp arbetar med experimentell cancerforskning, målet är att hitta allt bättre ämnen att behandla cancer med.
– Vi använder cancercellinjer, som vi köper från etablerade cellbanker i USA och Europa, berättar hon.
– Människan har massor av celler, de kan man plocka ut och odla i flaskor och skålar omgivna av en näringslösning. Cellinjer går att etablera från normala celler och cancerceller. Vårt mål är att hitta gifter som dödar cancerstamceller, som är själva roten till cancern, slutresultatet hoppas vi ska kunna användas på vilken sorts cancer som helst.

Celler började odlas utanför kroppen redan i slutet av 1800-talet, berättar Stina Oredsson. En nyckelfråga var hur forskarna skulle få dem att växa och må bra.
Några använde blod och lymfa, andra tog serum från olika djur och det bästa visade sig komma från ofödda kalvar, så kallat fetalt kalvserum (Fetal Calf Serum, FCS), som används inom nästan all cancerforskning i dag.

”Inte etiskt försvarbart”
Stina Oredsson är minst sagt engagerad för att sprida kunskap om FCS, eftersom det innebär att levande kalvfoster, ibland nästan fullgångna, tas ut ur kon och töms på blod genom hjärt-punktion utan bedövning.
– Vi måste kämpa mot användningen av fetalt kalvserum, som är en ”bloody industry” och en biproduktion från köttindustrin. De flesta känner inte till hur fetalt kalvserum erhålles. Det är lite av en myt när forskare i dag påstår att inga djur används inom cellodlingen!

Enligt Stina Oredsson går det åt runt två miljoner kalvfoster per år i världen för produktion av FCS för cellodling.
– Produkten är inte etiskt försvarbar och min strävan är att få slut på användningen. Själv använder jag det än så länge för vissa cellinjer men vi har börjat ersätta det med annat djuretiskt, mer försvarbart serum och det är jag stolt över. Målet är att ha helt definierade odlings­medier. Jag önskar att alla som arbetar med cellodling börjar tänka etiskt kring fetalt kalvserum.

En lösning kan vara en övergång till serum från hästar, tror hon. I USA finns i dag så kallade ”Donor horse herds”, särskilda hjordar av hästar för bloddonation och produktion av serum (Donor Horse Serum, DHS).

Hästarna sägs behandlas väl och vara välkontrollerade.
– Djuren mår säkert bra, lär sig att donera blod men jag vet förstås inte hur stressande det kan vara för djuren, säger hon. På min kurs i in-vitro-toxikologi använder vi inte FCS över huvud taget utan DHS, som fungerar alldeles utmärkt.

Äran, makten och härligheten
Men förändringar inom forskningen tar tid, något som forskare sällan har överflöd av, framhåller även Stina Oredsson:
– Stressen och konkurrensen är enorm och att göra förändringar är inget man får Nobelpris eller pengar för. Politiker måste förstå att här behövs öronmärkta pengar. Mycket går på slentrian, många forskare glömmer ibland att tänka på djuren och hur de mår. Jag vet att djur­vårdarna är fantastiska men att det finns forskare med mindre respekt för djuren som i sin entusiasm glömmer etiken.
– Äran, makten och härligheten hägrar mest, precis som i många andra sammanhang i samhället. Det har jag själv sett, säger Stina Oredsson och resonerar kring betydelsen av ett annorlunda bidragssystem för forskarsamhället.

– Om man tar in folk på universiteten ska man också se till så de får möjligheter att forska och inte behöva ta en massa av sin tid till att söka pengar. Universiteten kan i fjärran te sig som rena pärleportar men väl på plats inser man att det delvis är en öken och att vi måste söka vatten helt på egen hand. På vilket annat jobb måste en anställd ge sig ut och söka pengar för att kunna genomföra en del av sina uppdrag?

Vad går vi miste om på grund av denna penningstress och karriärhets?
– Om vi hade mer samarbete och mindre prestige tror jag att vi skulle ligga 100 till 120 år framåt i tiden beträffande cellbiologi och fysiologi och därmed kunna bota flera sjukdomar.

Till sist, kommer det att gå att bota all cancer i framtiden?
– Cancer uppstår för att det blir fel i vårt dna, vi kan inte helt och hållet stoppa dessa fel, mycket handlar om ålder. Ju äldre vi blir desto fler fel. Jag tror att vi kommer att kunna bota cancer hos unga människor upp till en viss ålder men kanske inte hos äldre. Det må låta cyniskt men något ska vi ju dö av men gärna vid hög ålder och utan plåga. Det tycker jag är en målsättning i dag.

”Resultat stämmer ofta dåligt”
En annan forskare som inte använder djur i sitt arbete är teknologie doktor Anna Herland, just nu verksam vid Harvard University i USA, som ligger i framkant vad gäller forskning på mänskliga organ på mikrochip.

På frågan om det kommer att gå att fasa ut alla försöksdjur på sikt svarar Anna Herland att det förmodligen inte är möjligt under lång tid framöver, även om försöksdjur inte tillför något i hennes egen forskning.
– Datorer och proteinbaserade läkemedel kommer nog att ta över mer och mer och ge alltmer skräddarsydda läkemedel för individen, säger hon.
– Resultat från forskning på försöksdjur stämmer ofta dåligt överens med människor, beroende på vad man vill undersöka. Många av de sjukdomar som vi har finns över huvud taget inte hos djur.

Anna Herland menar att vi försöker skapa våra sjukdomar hos djuren, vilket också innebär ett etiskt dilemma.
– Jag anser det vara förkastligt att använda djur i försök som inte är överförbara på människor, säger hon och poängterar att hon i den frågan uttalar sig som privatperson och inte som etisk expert.
– Jag har själv inte gjort försök på levande djur men använt djurvävnad och celler från möss, råttor och hundar. Jag är delaktig i att försöka få tag på vävnad och vill absolut inte göra försök i onödan. Självklart tänker jag på vad det är jag använder.

Anna Herland tycker att de etiska frågorna borde tas upp regelbundet inom forskarvärlden, inte minst med Macchiarini-skandalen i åtanke.
– Utbildningen är alldeles för kort, oftast bara en vecka. Dessa frågor bör vara en del av den dagliga vetenskapliga diskussionen.

”Djurmodeller är och kommer att fortsätta vara nödvändiga”

Levande djur i forskning kan inte ersättas inom en snar framtid. Immunterapi som behandling mot cancer hade inte kunnat utvecklas på annan väg. Det menar professor Jonas Nilsson.

Jonas Nilsson, professor i  experimentell cancerkirurgi, leder en forskargrupp på Sahlgrenska Cancer Center i Göteborg, som letar nya sätt att behandla cancer på.

Han tror att försöksdjur kommer att vara nödvändiga under lång tid framöver.
– Vår forskning går ut på att identifiera målproteiner för nya läkemedel mot cancer. I ett flertal fall kan vi visa robusta effekter i odlade celler av nya kemiska substanser. När vi sedan testar samma behandlingar i möss som utvecklar cancer kan svaren ibland bli mer kortvariga, vilket är ett känt problem i patienter också, säger han.
– Djurmodeller är och kommer att fortsätta vara nödvändiga för att säkerställa att ett läkemedel fungerar i en organism, inte är giftigt och har effekt mot sjukdomen som det är utvecklat emot. Nya medicinska behandlingar måste testas i försöksdjur för att visa att de är säkra och fungerar.

Hade samma resultat kunnat uppnås utan försöksdjur i din forskning?
– Nej, den mest lovande behandlingen mot melanom och annan cancer just nu, så kallad immunterapi, har helt utvecklats från fynd i möss som aldrig hade kunnat förutspås eller uppnås i mindre komplexa system som odlingar.

Hur vill du kommentera EU:s målsättning att försöksdjuren omsider ska fasas ut?
– Att ersätta levande djur i vetenskapliga syften och inom undervisningen kan göras först sedan det är vetenskapligt möjligt. Jag kan inte se att det blir det inom en snar framtid. Inga av de metoder som utvecklats hittills eller är under utveckling kan ersätta  komplexiteten av en hel organism med avseende på mängden olika celltyper i organen, deras interaktion och inverkan från miljön samt möjligheten att studera vilka gener som är av betydelse.

Nackdelen med att inte göra noggranna djurförsök exemplifieras, enligt Jonas Nilsson, tydligt av problemen med Paolo Macchiarinis konstgjorda luftstrupar, där man inte hade försöksdjursdata som styrkte att metoden fungerade.
– Tanken att forskare ska minimera mängden djurförsök  genomsyrar redan universitetsforskningen i Sverige, något som syns i ansökningarna till de försöksdjursetiska nämnderna.

Gunnel Åhlander
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023