Vid uppdragsforskning finns det en extern uppdragsgivare som önskar få en fråga eller hela sin historia belyst. Det sker på vissa villkor och mot betalning till en forskare. Själva forskningsområdet styrs alltså här av uppdragsgivaren, och ska inte förväxlas med till exempel stiftelsefinansierad forskning där forskaren ansökt om och fått ett anslag för sitt forskningsprojekt. Det finns i dag en viss kritik mot uppdragsforskning vid svenska universitet och högskolor. Bland annat gäller det farhågor om att företag och myndigheter som lägger ut uppdragsforskning kan få för stort inflytande över den högre utbildningen, och att universitetsinstitutioner till och med riskerar att bli förlängningar av dessa uppdragsgivares egna FoU-avdelningar.
Det har också ansetts speciellt problematiskt med en forskares finansiella relation till uppdragsgivaren, som ibland misstänks kunna påverka resultaten. Ett mer avgörande inflytande än finansieringen på detta forskarens kontrakt är dock synen på vad som är vetenskap. Förutsättningarna varierar givetvis också mellan skilda discipliner, om man till exempel jämför det medicinska med det historiska forskningsfältet. Gemensamt är att uppdragsforskaren på förhand behöver klargöra villkoren i ett kontrakt. I regi av Institutet för ekonomisk-historisk och företagshistorisk forskning (EHFF) vid Handelshögskolan i Stockholm anordnades under våren ett symposium för att diskutera hur uppdragsforskningen ska bli mer professionell.
Bevaka forskningens frihet
Striden om uppdragsforskningen är inte alls ny, men fortsatt viktig. Den påminner om behovet att ständigt bevaka forskningens frihet och värna troheten till vetenskapen, ytterst symboliserade av doktorshatten och doktorsringen.
Därför behöver det i förväg bestämmas vilka kvalitativa krav som bör ställas och hur de kan formuleras i forskarens kontrakt. I ett sådant kontrakt bör forskningen tillåtas vara ”fri”, endast med de begränsningar som lagstiftningen eller forskningsetikens krav medför. Med forskningens frihet avses här i första hand friheten att välja metoder och teorier, och att äga rätten att använda resultaten för till exempel publicering.
Visst finns det faror för forskare som åtar sig ett uppdrag och för de forskningsinstitut som dessa är knutna till, och de finns alldeles oavsett vem som är uppdragsgivare: det privata näringslivet eller en offentlig myndighet. Det behövs en balans mellan parternas potentiellt motstridiga intressen, som garanterar att uppdragsgivaren inte får alltför stort inflytande över uppdraget och att det hör hemma i forskningsinstitutets ordinarie verksamhet på ett rimligt sätt. Det kan finnas anledningar för forskare att avstå från ett uppdrag.
Ett sunt kontrakt
Idealiskt sett bör uppdragsforskning kanske endast accepteras av forskaren och forskarens institut i den mån denna står i utsikt att leda till en vinn-vinn-situation, det vill säga att den vetenskapliga forskningen har något nytt att vinna i form av värdefullt vetande. Det kan till exempel ske genom att forskaren får tillgång till annars oåtkomliga enskilda arkivmaterial och till intervjupersoner bland ledande befattningshavare och andra. Ett sunt kontrakt leder samtidigt till att uppdragsgivaren får sin historia behandlad på ett sakligt och sakkunnigt sätt med balans, relevant kontext och – inte minst – källkritik. Man får anta att detta är en avgörande anledning till att forskaren blir kontaktad av uppdragsgivaren över huvud taget. Det är den vetenskapliga professionalismen som blir efterfrågad.
Vad kan orsaka problem i relationen mellan forskare och uppdragsgivare? En oklar definition av uppdraget och dess villkor samt avsaknad av överenskommelser om lösningar av eventuella tvister ligger närmast till hands. Sett till utvecklingen under de senaste åren gäller det bland annat gränsdragningen mellan den akademiska källkritiskt skolade forskningen och den högt värderade aktivitet som brukar kallas corporate storytelling, eller ”strategiskt berättande”. Den senare innebär att en organisation av något slag, privat eller offentlig, beställer en i huvudsak positiv och kraftigt förenklad berättelse ofta för kommersiellt bruk, till exempel i arbetet med varumärket eller för internt bruk i syfte att skapa en gemensam värdegrund för de anställda eller skapa identifikation bland kunder. Sådana aktiviteter kan ofta dra nytta av befintliga vetenskapliga forskningsresultat, vilket nog bidrar till förvirringen. Men inom forskningen är syftet att förutsättningslöst utreda vissa frågor och komma fram till ett självständigt resultat, efter att forskaren värderat och kontextualiserat sitt material. Inom storytelling behövs inte vetenskaplig teori och metod: vad som sägs blir spegelbilder av vad som redan går att läsa i källmaterialet.
Riskerar att blanda uppdrag
Storytelling har antagligen också varit till fördel för den vetenskapliga forskningen. Den har lett till en större öppenhet och ett värdefullt intresse för historien och för bevarandet av arkiven, särskilt i det privata näringslivet, som inte är garanterade av lagstiftning.
Samtidigt kan det vara så att storytelling har smittat av sig på vetenskapen genom att uppdragsgivare riskerar att blanda samman de helt väsensskilda uppdragen och därför önskar utöva ett alltför stort inflytande över resultaten och även hävda den exklusiva rätten till dessa. Detta blir försvårande för forskaren, både när det gäller möjligheter till publicering i vetenskapligt meriterande tidskrifter och för den tredje uppgiften.
Forskningen behöver helt enkelt tillåtas att vara fri, för om den inte är det saknar den allt verkligt värde både för forskaren och för uppdragsgivaren. I värsta fall kan uppdraget bli demeriterande eller menligt inverka på trovärdigheten.
Måste tillåta att ”fakta sparkar”
Forskning måste alltid bygga på ett ömsesidigt förtroende samt ha den nödvändiga beredskapen inför oväntade upptäckter som naturligt följer av empiriska undersökningar. Synen på vetenskap måste tillåta att ”fakta sparkar” och att den inte alltid hamnar inom uppdragsgivarnas komfortzon. Det här är något som i högsta grad fordrar en god beställarkompetens och forskarintegritet. Detta behöver bägge parter ha klart för sig innan samarbete inleds.
Därmed inte sagt att det skulle vara olämpligt för till exempel ett företag att initiera och finansiera även vetenskaplig forskning om det egna företagets historia. Det är faktiskt viktigt att det finns möjligheter att utforska enskilda företags eller myndigheters inre liv och beslut, och att dessa organisationer på rimliga villkor kan uppdra åt någon att göra arbetet och att betala för det, utan att någon part ska behöva riskera sin trovärdighet. Vilka skulle annars se till att sådana arbeten blev genomförda och spridda? Om så inte sker förlorar samhället tillgången till värdefulla kunskaper, vilket vore direkt skadligt. Det är här nyttan av en i förväg bestämd policy kommer in, som med transparens stärker processordningen i forskarens kontrakt med en uppdragsgivare.
Respektera spelreglerna
Samtidigt behöver det dock respekteras att det finns olika spelregler för akademiska forskare och andra, till exempel journalister, framför allt när det gäller tillgången till källorna. Sannolikt skulle det motverka sitt syfte att kräva total öppenhet i alla verksamheter. Det finns goda grunder för att upprätthålla skillnaderna i arbetssätten: det är helt enkelt frågan om olika uppgifter. Men det är angeläget att intresset för företagens eller organisationernas historia hålls levande, och att olika aktörer därför tillåts genomföra sina projekt med sina egna förutsättningar. Här har även den akademiskt skolade forskaren en uppgift att fylla, i någon mån som en del av tredje uppgiften, men allra främst för att tillföra nya och unika kunskaper till vårt värdefulla vetande om samhällets alla aktörer.
Det finns en tendens till att andelen uppdragsforskning vid universitet och högskolor minskar, i varje fall som det kan utläsas av statistiken. Men om mer av uppdragsforskningen lämnas åt andra aktörer förlorar akademin en del av den styrka som ligger i relationerna med det omgivande samhället, och som samtidigt utifrån betraktas som en angelägen uppgift där forskningsresultat kan göras mer mottagarvänliga för till exempel näringslivet eller den intresserade allmänheten. Forskarsamhällets självständighet eller integritet blir inte starkare om dessa relationer väljs bort. Med mindre uppdragsforskning förlorar också studenter möjligheten till djupare insikt om enskilda organisationers betydelse för tillväxt och välstånd. Samhället går miste om minnesbanken över vad som ”fungerat och inte fungerat” tidigare i historien.
Inrätta ett nationellt råd
Det finns i dag ingen nationell instans som behandlar frågor om uppdragsforskning, men enstaka universitet och högskolor har börjat publicera sina policies. För att forskare i framtiden inte i onödan ska avskräckas från de positiva möjligheter uppdragsforskning kan ge, i synnerhet om den gynnar den egna forskningsuppgiften och ligger i linje med det egna forskningsinstitutets intresseområden, är en sådan instans kanske en väg att gå som kan leda till en eftersträvansvärd vinn-vinn-situation för alla parter. För att ge uppdragsforskningen en tydligare och mer framträdande roll i samhället föreslogs vid symposiet inrättandet av ett nationellt råd för uppdragsforskning. Detta ska ge vägledning i frågor om kunskapsbildning i samspel med praktiken och uppmana alla lärosäten att fastställa en övergripande policy för uppdragsforskningen. Symposiet visade att det är viktigt att vetenskapssamhället tar ledningen i utvecklingen mot en sådan professionaliserad uppdragsforskning.
Anders Perlinge
docent i etnologi
Hans Sjögren
professor i ekonomisk historia
