Anna Hedlund öppnar säkerhetsgrinden med ett stort leende och ursäktar sig för det ofärdiga hemmet hon bjudit hem till. Enplansvillan i Johannesburg är pojkvännens och de flyttade in bara ett par veckor tidigare.
Inne i huset står en gammal säng mot en vägg, bokhyllorna är tomma. I frysen ligger ett par stockar snus som hon köpte i Köpenhamn veckan innan.
Anna disputerade vid Lunds universitet 2014, men nu är det vid Johannesburgs universitet som hon forskar och i april började hon på ett nytt jobb med Dignity, Danish Institute Against Torture. Inom kort kommer hon också att resa tillbaka till Demokratiska Republiken Kongo där hon gjorde fältarbetet till sin avhandling.
”Måste förstå den som utövar våld”
Hennes resa mot Kongo började 2008 i Papua Nya Guinea där hon jobbade som forskningsassistent i ett projekt om krigsrelaterade våldtäkter. Medan hon samlade in hundratals vittnesmål från våldtäktsoffer växte en fråga i henne: Vilka är människorna som begår sådana här brott?
– Om man ska kunna göra något åt våld måste man förstå sig på dem som utövar våldet och det finns väldigt lite forskning om förövarens perspektiv, säger Anna.
Som doktorand i antropologi ett par år senare åkte hon därför till det krigshärjade östra Kongo. Det första hon såg av landet var Kivu-sjön. Den gamla belgiska kolonialmaktens luxuösa villor längs vattnet, i bakgrunden böljande berg. En magisk vy över en plats med en brutal historia.
Hennes ursprungsidé var att bygga sin studie på intervjuer med avhoppade barnsoldater. Men när de mötena ledde henne till en man som kunde ta med henne till en aktiv gerillagrupp tog hon chansen.
– Det låter som ett stort steg att ta, men det var det inte. I östra Kongo där det varit konflikt så länge är nästan alla indragna som offer, förövare eller vittnen till våld. Dessutom var jag genuint intresserad av den stängda världen i en militärpostering och av att få observera och tala med människorna som bor där.
Vandrade fem dagar till gerillan
Några månader efter sin ankomst i Kongo vandrade hon därför fem dagar upp i bergen till hutu-gerillan FDLR, Demokratiska styrkorna för Rwandas frigörelse. FDLR är inte bara ökänt för att ledas av personer som söks för folkmordet i Rwanda 1994. Gerillan är också ökänd för hänsynslösa attacker mot civila i Kongo.
Anna ville ta reda på hur gerillasoldaterna och deras civila bas beskriver sin situation och världsbild. Hon ville veta hur vanliga människor fastnar i en vardag av våld.
– Det var högtidligt när vi kom. De hade ställt upp sig, välkomnade oss med te och sa att de skulle ta bra hand om oss och att de gärna ville berätta om sin livssituation.
I det hemliga lägret, gömt under trädkronorna, bodde 300 personer i enkla bambuhyddor. Ungefär hälften av dem var soldater och hälften civila hutus som efter folkmordet flydde Rwanda av rädsla för hämnd från tutsierna. Fyra språk talades i det lilla samhället och det fanns tre olika kristna kyrkor.
Aldrig rädd i lägret
Anna tillbringade 15 månader i Kongo, varav cirka tre månader i lägret. Genom ett omfattande underrättelsenätverk hade FDLR stenkoll på omgivningarna. Disciplinen var hård och det förekom varken alkohol eller droger. Anna kände sig aldrig rädd i lägret.
– Från filmer man sett är det lätt att tro att det ska vara kaos i ett sådant läger, men så var det inte här. Det var mycket träning och rutiner, och det som förvånade mig ganska mycket var att det fanns en helt vanlig vardag.
Vardagsrutinerna och de många religiösa riterna tror Anna var ett sätt för människorna att hantera sin hårda verklighet av 20 år i exil och konflikt. De lever ett liv i limbo. Utöver hyddorna hade människorna nästan ingenting. Det fanns små odlingar, men maten var knapp och mycket tid gick åt till att skaffa föda.
Anna fick en egen livvakt, tillika övervakare, som även städade hennes bambuhydda, lagade hennes mat och tvättade hennes kläder. Hyddan var placerad nära den militära ledningen, och det var också med den hon tillbringade mest tid. Om kvällarna drack de te och pratade. Vältaligt och pedagogiskt berättade de om FDLR och sin kamp, från Anna ville de ha nyheter om europeisk politik och Greklandskrisen.
– Det var svårt att pendla mellan att å ena sidan tycka om dem på ett personligt plan och å andra sidan veta att de har begått fruktansvärda brott.
”Inte folkmördare – offer för komplott”
Den civila befolkningen hade Anna svårare att nå och ju mer tid hon tillbringade med militärledningen, desto mer vaksamma blev de civila. Alla, civila som militärer, upprepade samma narrativ. De var inte folkmördare utan offer för en komplott mellan tutsierna och västvärlden, de var flyktingar från tutsiernas attacker.
– De pratar mycket om drömmen om att återvända till Rwanda. Det är som ett paradis dit alla vill och det är ett sätt för ledarna att ingjuta en kollektiv identitet och hålla ihop den här gruppen.
Genom sin etnografiska studie av mikropolitiken och vardagspraktiken i FDLR-lägret gör Anna det tillsynes oförklarliga mer förståbart, om än inte försvarbart. Avhandlingen har uppmärksammats internationellt som en unik inblick i en fruktad och föga studerad konfliktaktör i Kongo.
Senare i år ger ett vetenskapligt förlag ut hennes bok, baserad på avhandlingen. Förhoppningen är att boken ska nå ut till alla aktörer i regionen och bli ett stöd i fredsarbetet.
Anna vet inte om avhandlingen ännu nått FDLR-lägret. Ledningen där trodde nog att hon skulle framställa den i bättre dager och att hon inte så tydligt såg igenom dess propaganda och styrning.
– Samtidigt tror jag att jag har gjort många rättvisa och visat hur FDLR inte bara är ett gäng stridslystna mördare utan en komplicerad sammansättning av soldater, civila, flyktingar, gamla och barn.
Praktik vid FN
Anna växte upp med en mamma som var socialarbetare och gömde våldsutsatta kvinnor på vinden hemma i Karlshamn. I ungdomen började Anna själv engagera sig socialt och politiskt. Antropologin lockade henne som en möjlighet att komma ut i fält och undersöka hur människor upplever sig själva i världen.
För sin kandidatuppsats åkte hon till Israel och Palestina för ta reda på hur människor och deras kultur påverkas av upplevelsen av ofrihet. Masteruppsatsen tog henne till Sudan där hon studerade hur fredsavtalet mellan nord och syd ledde till fler konflikter. Sedan fick hon praktikplatsen vid FN som tog henne till Stillahavsområdet och arbetet med att förebygga sexuellt våld.
Hon har rört sig mellan olika länder i många år nu.
– Så jag har egentligen inte så mycket att packa upp, säger Anna apropå sina tomma bokhyllor.
Men ute i trädgården har hon för första gången i sitt liv börjat odla grönsaker, och inte så lite heller. Där växer nu pumpa, mango, vattenmelon, tomat, paprika, potatis, morötter, lök, chili och basilika.
Johannesburg är hennes hem nu. Det är en bättre bas för hennes arbete än Sverige, för här är kunskapen om Kongo större och frågorna hon får på sin forskning mer utmanande.
”Som att ta på sig stövlarna igen”
Anna åker in till universitet på seminarier varje vecka, men jobbar oftast hemifrån med sin bok.
– Vissa dagar tycker jag att det är väldigt tungt att skriva den här boken. Det är som att sätta på sig de där stövlarna igen och traska upp i lägret. Man går runt där och det regnar och är kallt, det är krig och människor lever under fruktansvärda förhållanden. Det är också tungt att känna sig hjälplös, att man inte kan göra någonting.
I sitt nästa forskningsprojekt ska Anna i stället göra fältarbetet i staden Goma i östra Kongo för att studera hur handel och transnationella nätverk påverkar konflikterna i regionen.
– Det har varit mycket våld under lång tid och jag vill göra något som kanske är lite lättare på ett personligt plan.
Hon funderar mycket på hur närheten till våld har påverkat henne. Å ena sidan tror hon att hon blivit bättre på att uppskatta sitt eget liv och ta lätt på världsliga problem. Å andra sidan har hon blivit mer cynisk, medveten om vad människor kan vara kapabla till.
– Men att hålla sig borta från platser som har rykte om sig att vara farliga skapar murar. De flesta människor har inte onda intentioner.
