Nålsögat och de svarta akademikerna

Drygt 20 år efter apartheids fall dominerar vita professorer och eurocentriska perspektiv fortfarande den sydafrikanska akademin. Men senaste året har kraven på förändring växt sig allt starkare.
En vit man blickar ut över campus vid University of Johannesburg. Trots att det har gått 22 år sedan apartheidsystemet avskaffades är 87 procent av professorerna och lektorerna vita. Tittar man på samtliga sydafrikanska universitet är siffran 70 procent.

University of Johannesburg tornar upp sig som en brutalistisk borg i grå betong. Den är svår att hitta in i, men i dess kärna breder en öppen park ut sig där studenterna vilar i trädens skuggor.
Universitetsbyggnaden påminner om en laager, den befästning av vagnar som de holländska kolonisatörerna använde när de bit för bit lade Sydafrika under sig. Under 1900-talet blev laagern en viktig symbol för afrikanderna, holländarnas ättlingar, vars nationalistparti styrde apart­heidsystemet i 46 år. Laagern symboliserade hur en liten grupp afrikander lyckades slå ner mångfaldigt större lokala arméer, och sågs därmed som ett tecken på afrikandernas överlägsenhet.
När universitetet invigdes 1967 var det under namnet Randse Afrikaanse Universiteit. Det var ett universitet för afrikander. Med sin arkitektoniska och intellektuella pondus skulle det utmana engelskspråkiga Wits University i samma stad, känt för sin liberala anda och sina apartheidmotståndare.

2005 ombildades Randse Afrikaanse Universiteit till University of Johannesburg genom att slås ihop med en teknisk högskola och två högskolecampus som under apartheid var designerade för den svarta befolkningen. Det uttalade målet med ombildningen var att bryta med apartheids strukturer och skapa ett universitet med mångfald som ledord.
– Det enda som har förändrats är ansiktena på studenterna, säger Sikhumbuzo Mngadi, adjunkt i litteratur­vetenskap, krasst.
De flesta studenter som rör sig i universitetets labyrintliknande trapphus är svarta. Institutionernas anslagstavlor avslöjar att de flesta i den akademiska personalen är vita.

17 procent av professorerna svarta
Enligt universitetets egna siffror är 89 procent av studenterna svarta, en kategorisering som även inkluderar dem som här ibland också kallas färgade och indier. Av den akademiska personalen är 35 procent svarta, men bland lektorerna och professorerna är de bara 17 procent. Sett till hela befolkningen är 91 procent svarta sydafrikaner.

  • Sikhumbuzo Mngadi
  • Under hösten och våren har student­protesterna avlöst varandra i hela landet. På University of Johannesburg har privata säkerhetsstyrkor hyrts in och campus är nu åter den borg det byggdes som.
  • När professor Xolela Mangcu från University of Cape Town inledde vårens seminarieserie kring avkol­oniseringen av de sydafrikanska universiteten var salen full till sista plats.
  • Nu är sötebrödsdagarna över för ANC och befolkningen har börjat ställa krav på en verklig socioekonomisk förändring. Doktoranden och vänsteraktivisten Trevor Ngwane sitter framför ett tryck från Marikana, gruvstrejken som blev startskottet för Sydafrikas nya våg av protester.

Sikhumbuzo Mngadi började jobba som adjunkt 1997. När universitetet ombildades utlovades åtgärder för att öka representationen av svarta akademiker, men han är fortfarande bara en av två vid sin institution.
– De svarta fastnar längst ner på adjunktnivån, och finns inte med när det kommer till befordringar och tillsättningar av nya tjänster.

När han förra året fick nog av den långsamma förändringsprocessen vid universitetet bildade Sikhumbuzo Mngadi Black Academic Forum.
– Vi känner att vi har universitetsledningens stöd. Problemet ligger snarare på fakultetsnivå och det är där den verkliga makten finns. Dekanerna och prefekterna är fortfarande vita och många av dem har varit här sedan 20–30 år då det var ett vitt universitet, säger Sikhumbuzo Mngadi med dämpad röst.

”Jag vet att det pratas om mig”
Dörren är stängd ut mot den smala korridoren där kontoren ligger som bås på rad, men hans fönster är öppet för att ge svalka i sommarhettan.
– Det finns öron överallt. Ingen säger något rakt ut, men jag vet att det pratas om mig, säger han.

2008 kände Sikhumbuzo Mngadi att det inte fanns något utvecklingsutrymme för honom vid University of Johannesburg och han tog därför en tjänst som senior adjunkt vid Rhodes University. Men han trivdes inte i Grahamstown där lärosätet ligger och återvände efter två år till sin gamla institution och sin gamla titel.
Då upplevde han att institutionen hade backat i sin förändringsprocess. I utbildningsplanen hade författare från afrikanska länder försvunnit till förmån för ännu mer anglosaxisk litteratur.

Att återinföra de afrikanska författarna är lättare sagt än gjort.
– Jag kan inte slänga in afrikansk litteratur i en kurs bara för syns skull utan hela utbildningsplanen måste förändras så att den får en kontext att studeras i, säger Sikhumbuzo Mngadi.
Han skulle vilja att studenterna introduceras till både afrikansk och anglosaxisk litteratur det första året, för att de nästkommande två åren kunna djupdyka i de olika litterära traditionerna.
– Jag har återintroducerat fyra sydafrikanska noveller på master-nivå. Om jag föreslår att införa mer afrikansk litteratur på kandidatnivå uppstår frågan vem som ska undervisa i det, och jag kan inte ta på mig allt.

En revidering av alla ämnens utbildningsplaner, för att göra dem mindre eurocentriska, är ett av Black Academic Forums krav. Ett annat är transparens vid rekrytering.

Vid Sikhumbuzo Mngadis institution brukade tjänsterna utlysas och personalen gå igenom ansökningarna tillsammans för att sedan framföra sina rekommen­dationer till dekanen. När han återvände från sina år vid Rhodes University upptäckte han att den processen hade koncentrerats till en liten grupp kring dekanen, liksom att tjänster tillsattes utan utlysning.
– Black Academic Forum menar inte att personer ska få tjänster bara på basis av sin hudfärg, men vi säger att det måste vara en öppen process där alla får samma möjlighet att söka och bli intervjuade för tjänster. Dessutom måste ledningen följa upp programmen som syftar till att anställa fler svarta.

Han håller nu på med en ansökan om att bli lektor, och han uppmuntrar sina svarta kollegor att också försöka ta sig uppåt på karriärstegen.
– Vi kan inte säga att systemet diskriminerar oss om vi själva inte har testat det.

Sikhumbuzo Mngadi är inte rädd för att hans kritiska röst som ordförande i Black Academic Forum ska bli ett hinder för hans befordran.
– Det finns ingen grund för att inte befordra mig. Jag har ett rekommendationsbrev från prefekten sedan tidigare och är en av dem som gjort mest arbete på den här institutionen. Jag har disputerat, undervisat, handlett och publicerat.

Ansågs för radikal
I den så kallade forskarbyn på ett campus några kilometer bort sitter doktoranden Trevor Ngwane och jobbar på sin professors kontor. Trevor Ngwane är 56 år och har befunnit sig i den akademiska världen till och från sedan 1979 då han började på Fort Hare, ett universitet för svarta. Det lämnade han efter en studentstrejk, till stöd för rele­gerade studentledare. Tio år senare fick han lämna sin sociologi­undervisning vid Wits University för att han, enligt egen utsago, blivit för radikal även för det universitetet.

Han sparkades sedan från det sydafrikanska Transport­arbetareförbundet för att han tyckte att facket hamnat i knät på arbetsgivaren, och från sin stadsdelspost i Soweto när han öppet gick emot ANC:s beslut att privatisera Johannesburgs el och vatten.

Trevor Ngwane är en vänsteraktivist och nu är hans arena universitetet.
– Delvis gör jag det här för att inspirera ungdomen. Alla mina tre barn har återgått till studierna sedan jag började, säger han.

Fort Hare firar 100 år i år och Trevor Ngwane har just hört på radio hur det framställs som en fantastisk institution.
– Bullshit! Visst, det var jättebra om du fick gå där. Mandela gick där, Robert Mugabe och Kenneth Kaunda också. Fort Hare var till för att skapa en utbildad svart elit. Men det var en del av apartheidstrukturen och fanns inte där för att vi skulle sträva efter någonting utöver vår till­delade plats i samhället, vi skulle bli undergivna systemet.

Inbyggt glastak
Trevor Ngwane berättar om lärare som började sina kurser med att konstatera att de flesta skulle få underkänt, andra som suddade ut vad de skrivit på tavlan innan någon fått chansen att se vad som stod. Matematik och naturvetenskap framställdes som något bara för de allra smartaste.
– Min generation har ett slags inbyggt glastak. Allt förtryck, all demoralisering och alla gånger du fått höra att du inte kan, det kommer ikapp.  Människor strävar därför inte lika högt som de borde. De som lyckas tycker att alla andra borde kunna göra det också, de glömmer snabbt hur hårt de fick kämpa, att de jobbade om nätterna, studerade på dagarna och hade en snäll professor som hjälpte dem längs vägen.

Att övergången från apartheid till demokrati inte innefattade någon omfördelning av landets ekonomiska tillgångar ser Trevor Ngwane som en av de främsta anledningarna till att utbildningsklyftan mellan vita och svarta fortfarande är stor. De svarta som har nått toppen har enligt honom inte heller haft någon ambition att förändra de ekonomiska strukturer som byggdes upp under apart­heid och sedan konsoliderades i den nyliberala eran.

De offentliga skolorna är sämre än de privata och det gör att många svarta elever faller ur utbildningssystemet redan innan de nått universitetsnivån. Många av dem som nu kommer in på universitetet är första generationens studenter i sin familj och många har ett afrikanskt språk, och inte engelska, som modersmål.
– Systemet premierar forskning och publikationer, medan man nästan ser ned på en lärare som har 1 000 förstaårsstudenter. I vår kontext här i Sydafrika behöver vi bra professorer, som min egen, som fokuserar på undervisning.

Vision om färgblind värld
Sedan förra året, då en höjning av kursavgifterna ledde till de landsomfattande studentprotesterna #FeesMustFall, har arvet från apartheid åter hamnat på dagordningen. Nu pratas det öppet om ras, ett ämne som länge varit känsligt eftersom man har velat bryta med apartheids rasbiologiska idéer. Kvotering används som en del i landets förändringsprocess, men frågan är känslig för Sydafrikas svarta eftersom de inte vill bli beskyllda för att nå positioner bara genom sin hudfärg.
– I ett skevt system som bekräftar de vita kan vi inte vara färgblinda, men vi måste ha en vision om en färgblind värld, säger Trevor Ngwane.

Han är kritisk till den kulturella nationalism som blossat upp bland unga svarta. Han är också kritisk till sin egen generation av föräldrar.
– I min generation ville vi se våra barn lyckas i den engelskspråkiga världen och var därför emot att barnen skulle studera på sina egna språk. Nu känner sig den unga generationen alienerad när den varken kan skriva på sitt modersmål eller helt accepteras i den vita världen.

De senaste årens vågor av protester runt om i landet kommer att växa, tror Trevor Ngwane. Förändringsviljan har hämtat styrka från gruvstrejken i Marikana 2012. Då sköts 41 arbetare ihjäl av en polisstyrka i vilken många var svarta, inklusive polischefen. Ny politisk kraft har också kommit av strejker där arbetarna agerat utan stöd från sina fackförbund och från strejker, som här på universitetet, där studenterna har gått ihop med de bemannings­anställda städarna.
– Protesterna hänger samman. De bryter mot etablerade strukturer och med idén att vi inte kan utmana vårt eget parti. Studenterna, vilka jag stödjer, har formulerat vad de inte vill ha snarare än vad de vill ha. Men i detta finns ändå ett frö till förändring.

Ras som sociohistorisk erfarenhet
Lektionssalen är full. Folk står längst bak, andra sitter mellan bordsraderna på den gråa heltäckningsmattan. Det är sociologiska institutionen som har bjudit in till sitt veckovisa seminarium, denna dag med rubriken ”Avkolonisering av sociologin”.
Professor Xolela Mangcu, från University of Cape Town, inleder med att säga att han är en av universitetets sex svarta sydafrikanska professorer. Ingen av dem är kvinna.

Xolela Mangcu menar att oviljan att prata om ras är en reaktion mot begreppet som det utvecklades i Europa från 1700-talet, då det kopplades till biologi och en hierarki. Själv menar han att begreppet måste ses i sin större kontext, att människor under minst 5 000 år använt ras­termer i sitt identitetsskapande. Innebörden har aldrig varit statisk. Ras har bland annat utgått från religion, biologi och politiska beslut. Nu, menar Xolela Mangcu, är det relevant att återgå till att se på ras som en sociohistorisk erfarenhet.

Den sydafrikanska undervisningens brist på litteratur av och om svarta tänkare innebär alltså en avsaknad av en specifik erfarenhet.
– En hel värld av kunskap har kastats åt sidan. Från ett epistemologiskt perspektiv har vi en utarmad sydafrikansk sociologi.

Han frågar åhörarna om de känner till Tiyo Soga. Få svarar ja.
– Det är en skam för vår sociologiska utbildning att ni inte känner till en av landets viktigaste svarta tänkare. Han var den första svarta sydafrikanen som prästvigdes och han översatte Bibeln till sitt modersmål xhosa.

200-300 år av psykosociala övergrepp
När det öppnas upp för frågor är det många som vill ha mikrofonen.
Är inte första steget mot en avkolonisering av utbildningen att ta tillbaka landets tillgångar, vilka i väldigt hög grad fortfarande är koncentrerade hos de vita? frågar en student.
– Den svarta integriteten har utsatts för 200–300 år av psykosociala övergrepp och det läker vi inte genom att ta tillbaka land. Vi måste återhumanisera oss själva. Vi måste jobba på alla fronter och inte vänta på att en sak ska hända för att ta itu med en annan, svarar Xolela Mangcu.

En annan frågar vems ansvar det är att de som studenter ska få lära sig om svarta tänkare.
– Det är ert ansvar. Vad hindrar er från att gå till arkiven, plocka ut svarta tänkares skrifter och säga att det här vill jag göra min master på? En inkludering av svarta tänkare på universitetet börjar med att det är någon som forskar på dem, säger Xolela Mangcu.

Sedan riktar han sig till rörelserna #FeesMustFall och Black Thought.
– Vi befinner oss i samma epistemologiska kris som sociologin genomgick på 1960- och 70-talen. Ni i studentrörelserna måste utmana de intellektuella gränserna och omkonstruera utbildningen, så att era barn med självförtroende kommer att kunna bidra med sina kunskaper. Den här studentrörelsen är ett slöseri om den inte kan åstadkomma det paradigmskiftet.

”Utbildningsplanerna måste spegla vår egen kontext”

Sedan Sydafrika blev en demokrati har antalet studenter fördubblats till en miljon. Nu är det hög tid att förändra innehållet i utbildningarna, menar vicerektorn vid University of Johannesburg.

”I alla rum där vi ska samsas med de vita får vi stryka på foten för att de ska känna sig trygga.” En student diskuterar med professor Angina Parekh efter hennes föreläsning på University of Johannesburg.
”I alla rum där vi ska samsas med de vita får vi stryka på foten för att de ska känna sig trygga.” En student diskuterar med professor Angina Parekh efter hennes föreläsning på University of Johannesburg.

Hur hänger din vision om ett avkol­oniserat universitet ihop med våldet som ni mött studentprotesterna med?
Frågan till vicerektorn, professor Angina Parekh, kommer från en student inom rörelsen Black Thought. Han syftar på det privata säkerhetsbolag som anlitats för att hindra protester vid universitet.
– Slängs det brandbomber är det min skyldighet att fatta beslut för att skydda alla på universitetet. Jag har varit med när tankers rullat in, då stod jag på den sida ni är nu. Men under apartheid fanns inte möjlig­heter till dialog, det finns det nu, svarar Angina Parekh.

Föreläsningssalen är nästan fullsatt då vicerektorn talar om den högre utbildningens förändring efter apart­heid.
Studenterna ställer många kritiska frågor, vissa med eko av tidigare generationers brandtal. Vicerektorn lyssnar, bekräftar analyserna, nyanserar och vidareutvecklar dem sedan.
– Jag har inte sett sådan här aktivism sedan apartheids dagar. En positiv sak är att det ingjuter mod hos studenter och personal, säger hon.

Andelen svarta studenter har ökat
Med olika grafer visar Angina Parekh att andelen svarta studenter har ökat från 40 till 70 procent sedan Sydafrika blev en demokrati. Men fortfarande är svarta studenter underrepresenterade, framför allt på master- och doktorandnivå. 2014 var 75 procent av universitetens akademiska personal vita och 77 procent män. Hon berättar att prestige­universiteten och utbildningsplanerna i stort sett har undgått det nationella förändringsarbetet.

Efter seminariet kommenterar hon påståenden om att den stora bromsklossen finns på chefsnivån vid fakulteterna.
– Ja, på vissa håll tror jag att det kan finnas personer som inte alltid har ett engagemang för förändringsarbetet, eller har en annan förståelse för vad det innebär. Men då försöker vi engagera personerna ifråga.

Hon berättar att nya tjänster kan tillsättas antingen genom utlysning eller genom direktrekrytering, men att det finns en särskild process kring förfarandet och att svarta och kvinnor ska finnas representerade i beslutskommittén.

”Gjort mycket på kort tid”
Universitetet har mentorprogram, ledarskapsprogram och olika slags ekonomiska stöd för att öka andelen svarta bland doktorander och akademisk personal.
– Sydafrika har gjort mycket på kort tid. Andra länder har inte ens lyckats med hälften av det förändringsarbete som vi har gjort, säger Angina Parekh och kastar bollen vidare:
– Det skulle vara intressant att veta hur europeiska universitetet jobbar med sina mångfaldsfrågor …


Kategorier: Artiklar, Mångfald, Politik, Utland, Villkor