Det är ingen tilltalande bild av dagens akademiska miljöer och av dess ledningar som tecknas av statsvetarna Li Bennich-Björkman och Shirin Ahlbäck Öberg i debattartikeln Okunnigt ”forskningspolitiskt komplex” hotar våra lärosäten i Universitetsläraren. Men stämmer den med verkligheten? Och ger den uttryck för en genomtänkt strategi för att närma sig viktiga frågor om till exempel kollegiala strukturer och linjestyrning?
Bennich-Björkman och Ahlbäck Öberg rör sig på ett agitatoriskt plan. De sparar inte på nedsättande omdömen om rektorer, styrelser och ”det forskningspolitiska komplexet”. Våra lärosätesmiljöer sägs vara på väg att ”fräta sönder”. Forskare och lärare påstås behandlas med misstänksamhet och med hot om repression från ledningen och av ytliga varumärkeskommunikatörer, vilseförda rektorer och högskolestyrelser. Alla helt utan insikt om vad kollegialt ansvar innebär.
Som rektor, med en lång lärar- och forskarkarriär vid både ett traditionellt universitet och en mellanstor svensk högskola, har jag svårt att känna igen mig i den bild som målas upp. Jag beklagar detta, då många av de problemkomplex som Bennich-Björkman och Ahlbäck Öberg tar upp förtjänar att behandlas med ödmjukhet och lyhördhet. Hur stämmer en sådan debatteknik överens med kollegiala värden som omdöme, eftertänksamhet och ansvar?
Som rektor drivs jag av att bidra till att utveckla verksamheten, främja forskningen och förmedla bästa tänkbara utbildning till våra studenter. Jag har samma grundläggande idé om akademins roll och betydelse för samhällsutvecklingen som jag hade som doktorand och när min huvudsakliga sysselsättning var undervisning och forskning vid Göteborgs universitet. Varför skulle jag, och mina rektorskollegor, ta avstånd från värden som varit vägledande för 25 års yrkesverksamhet i den akademiska vardagen? Drivkraften är densamma då som nu. Skillnaden är att jag i mitt nuvarande uppdrag ser till helheten och inte i första hand utvecklar och driver mitt eget ämne och mina och min forskargrupps forskningsintressen.
Min nuvarande yrkesvardag handlar inte om ett ställningskrig mot forskare och lärare. Jag är väl medveten om att det i första hand är deras yrkesskicklighet och entusiasm – och inte jag som ledare – som gör Högskolan i Borås till ett framgångsrikt lärosäte. Jag vill givetvis inte förneka förekomsten av intressekonflikter, men vågar påstå att samarbete och inte konflikt är normalfallet vid vår högskola.
Jag är övertygad om att en gynnsam långsiktig utveckling av utbildning och forskning baseras på lärarnas och forskarnas engagemang, kompetens och drivkrafter. Nyfikenheten att finna svar på obesvarade frågor utifrån brister i teorin eller utmaningar i praktiken är grunden för god forskning. Viljan att förmedla och sprida kunskaper utvecklade på vetenskaplig grund är basen för god undervisning. En lednings ansvar är att se till att bästa tänkbara förutsättningar för detta finns. Vad är det som får statsvetarna Bennich-Björkman och Ahlbäck Öberg att hävda att det inte är så?
Utifrån den idealbild som vi alla är präglade av inom akademin finns en verklighet med förväntningar på att de 65 miljarder vi tilldelas används väl och att vi noga redovisar dem. Men med vilken kvalitet bedriver vi vår verksamhet? Styrelsen och ledningen måste ständigt ställa sig frågan hur vårt lärosäte på bästa sätt bidrar till det samlade utbildnings- och forskningslandskapet. Min uppfattning är att vägen till framgång bygger på att vi förenar den enskildes nyfikenhet med att samla oss i forskargrupper som arbetar tillsammans för att därigenom kunna belysa ett och samma problem samt fenomen allsidigt och djuplodande. Forskarna och lärarna har ett stort ansvar för att finna arbetsformer som skapar utvecklingskraft. Ledningen har ett ansvar för att utifrån ett helhetsperspektiv våga göra prioriteringar och strategiska satsningar på grupper som svarar mot formulerade kriterier, till exempel att forskargruppen har fokus på hållbar utveckling.
Vi är alla besjälade av att försöka utveckla och etablera starka och robusta utbildnings- och forskningsmiljöer. Vi har olika utgångspunkter och ansvar i arbetet. Det skapar god dynamik och inte maktkamp som flera av debattörerna synes hävda. Låt oss fortsätta att debattera hur vi bäst utvecklar högre utbildning och forskning, men låt oss utgå från att vi alla har goda intentioner. Det är dags att sluta med inlägg baserade på en idé om ett forskningspolitiskt komplex som svurit sig samman mot allt vad kollegialitet heter.
Björn Brorström, rektor vid Högskolan i Borås
